Hyperx Pulsefire Haste 3 Wireless

51 gram. Så lite väger den, vilket förstås ger upphov till filosofiska frågor som ”Om man landar ett headshot utan att känna det, hände det då?”, eller ”Styr jag med tankekraft?”, trots att den ju mycket riktigt ligger där i handen när jag tittar ned snett åt höger. För när man nu har bantat ned 10 gram jämfört med föregångaren Haste 2 och ändå ökat såväl batteriprestanda (från 100 till max 150 timmar) som rapporteringsfrekvens/polling rate (från 1000 till 8000) och maximal DPI (från 26 000 till 42 000), ja då är det nästan absurt hur mycket man har lyckats trycka in här.

I Haste 3 finns inget motstånd alls. Noll. Absolut ingenting. Att flytta musen är detsamma som att flytta handen, snarare än ett fysiskt föremål, och det där kommer att vara fråga om en smaksak mer än något annat. Spelar du primärt FPS? Då är du på god väg. Vill du ha en såhär lättviktig mus i dina FPS-spel? Då får du otroligt mycket valuta för pengarna i Haste 3 som är betydligt billigare än konkurrensen, sett till ren sensorprestanda.

Själv har jag ofta graviterat mot tyngre möss. Jag gillar att känna att jag har någonting i handen. Ett verktyg att jobba med. Omställningsperioden från min gamla trotjänare Logitech G502, som jag dessutom fyllde med alla fem medföljande vikter för att verkligen plantera den på skrivbordet, är enorm, och det tar därför ett par dagar att vänja sig. Nu är ju det här en gamingmus avsedd för multiplayer-FPS, men eftersom vi bor i verkligheten där de allra flesta har en mus till allt, snarare än att hoppa mellan flera under dagen, ersätter jag den även som min jobbmus för att verkligen testa ordentligt under en veckas tid.

Och ja, lätt är den. Fjäderlätt. Alldeles för lätt för mig, egentligen, vilket till viss del har att göra med att den dessutom är lite för liten baktill för min hand. Jag har liksom ingenstans att placera handflatan, så musen bara försvinner någonstans där inne i greppet och existerar mer som hypotes än som metafysiskt objekt. Nu sitter man ju naturligtvis inte och vilar handen på musen under vildsinta sessioner i Apex Legends, Overwatch 2, Marvel Rivals, Destiny 2, Marathon eller Wardogs, då öser man istället på, men under längre spelsessioner och framför allt under arbetsdagen märker jag hur utmattade de små musklerna i handen blir av att konstant behöva jobba mot luft och ingenting.

Den trådlösa varianten av Haste 3 går att ansluta med Bluetooth och USB-C, men poängen går förlorad om du inte använder den medföljande 2.4 GHz-pucken. Med en rapporteringsfrekvens på upp till 8000 (alltså 0,125 millisekunder i intervallet mellan rapporter) och upp till 42 000 DPI kan du, om du vill, få minsta knyck med handen att översättas till ett inferno av förstapersonspiruetter på skärmen som skulle få även den Tony Hawkigaste av oss att kräkas rakt ut över skrivbordet, men det kommer åtminstone att stämma väl överens i förhållandet mellan rörelse och registrerad input.

Det går att få ut vansinniga hastigheter här, men frågan är varför någon människa med vettet i behåll skulle välja att göra det? 42 000 DPI blir därmed mer av en skrytsiffra än något som faktiskt används i verkligheten. De flesta sätter ju sin DPI på 400, 800 eller 1600 och justerar känsligheten inne i spelet. Ngenuity-mjukvaran funkar för övrigt finfint för att ställa in musen precis som du vill ha den, men med tanke på hur få knappar som finns i den här väldigt avskalade konstruktionen blir appen lite väl svullen i förhållande till användningsområdet om du inte också äger andra HyperX-produkter som hörlurar, tangentbord eller en mick.

Här finns inga extra krusiduller. Två knappar på sidorna, ett scrollhjul (som inte går att skifta till frihjulsläge) och solida, responsiva brytare som åtminstone under min testvecka inte resulterar i ett enda uteblivet klick eller oavsiktligt dubbelklick. Man har, tack och lov, låtit bli att göra ett återtåg till bikupe-designen från den första generationen som förstås var till för att signalera att vi har att göra med en mus där man bantat ned vikten så pass att man till och med gröpt ur själva plasthöljet – men det ledde snarare till att musen efter ett par veckor var full av gamla hudrester och lort som var omöjligt att få bort. Det vi har kvar är istället, i mitt fall, en svart mus som inte ser ut som någonting alls egentligen. Det är design som lyser med sin frånvaro. Ett stycke svart plast som nästan inte finns. Till och med DPI-knappen är gömd på undersidan. När jag klämmer lite försiktigt på sidorna för att försöka få grepp om någonting alls så knakar det oroväckande, och jag känner mig som Lenny i Möss och Människor när jag plötsligt får impulsen att bara knyta näven lite hårdare för att se vad som händer.

Men jag låter bli. För i grund och botten gillar jag ju HyperX Pulsefire Haste 3, även om det blir allt tydligare att den inte riktigt är till för mig. Den är ett lättviktigt, avskalat litet kraftpaket som flyttar sig blixtsnabbt och med mycket, mycket hög precision, och det här ska ju, åtminstone i teorin, resultera i att du radar upp headshots på löpande band. Det kommer åtminstone inte att vara musens fel om du missar. 51 gram är lite för lite för mig, men kanske inte för dig. Pulsefire Haste 3 är lite för liten för min högerhand, men kanske inte för din. Om du är ute efter en lättviktare som varken syns eller känns men som högpresterar med extrema sensornivåer som ligger långt bortom vad prislappen skvallrar om så kan du ha hittat en ny favoritmus här.