10 filmer som är bättre än bokförlagan
Smaken är som baken, heter det ju och djupast upp i chefredaktörens gubbröv hittar ni dessa åsikter.
Alla vet vi ju hur det brukar bli, hur det brukar se ut. Bra, läsvärd, prisbelönt, bästsäljande bok förvandlas till en tvåtimmarsfilm och det mesta som gjorde boken så himla bra – har gått förlorat. 1992 års The Lawnmower Man dyker omedelbart upp i skallen för egen del, eftersom det är och alltid har varit en anskrämlig film baserat på en väldigt bra bok (skriven av Stephen King). 1984 års adaption av Dune är en annan (hujedamig vilken vedervärdig film) precis som 2017 års The Dark Tower som fullkomligen slaktar Kings läsvärda fantasy-western-epos. Spielbergs War of the Worlds med Tompa Cruise i huvudrollen är en annan där storheten i HG Wells ikoniska förlaga går förlorad i stort sett helt och hållet.
John Carter från 2012, hör också till en av de där gångerna som en mästerlig bokförlaga blev till en rätt kass film, av olika anledningar och Baz Luhrmanns The Great Gatsby från 2013 misslyckas i stort sett helt (den också) med att berätta storyn, med alla dess nyanser och detaljer, som (Fuck) Scott Fitzgerald stuvade in i sin fantastiska, klassiska bok. Många kassa adaptioner går att räkna upp, såklart, men vilka filmversioner är bättre än böckerna de baseras på? Nedan hittar du en bunt av dem.

Jurassic Park
Michael Crichtons bok var, är och förblir såklart mästerlig. Ingen här skulle komma på tanken att säga något annat. Det är samtidigt lätt att föredra Spielbergs adaption här, då den bibehåller en snudd-på orimlig spänning i stort sett hela vägen igenom, vilket boken faktiskt inte gör. Crichtons förlaga lyckas med mycket, innehåller (som sagt) massor av bra saker men om vi ska prata minuskonto så blir det ungefär två tredjedelar in i romanen lite ”vardag” av det faktum att de framklonade skräcködlorna äter upp de vilt flyende människorna, och den känslan ger aldrig Spielbergs alldeles otroliga långfilm.

shutter island
Dennis Lehanes hyllade deckare om mordutredaren Teddy Daniels vistelse på fängelseön Shutter Island utanför Boston är ju en nagelbitare utan egentlig motsvarighet. Den är lysande. Marty Scorseses alldeles orimligt fina adaption med en storspelande DiCaprio i huvudrollen är dock strået vassare. Den något (märk: Något) traditionella deckarstrukturen i boken byttes i filmen delvis ut mot en något mer hallucinogen mardrömskänsla vilket stödde det visuella formatet bättre och i slutändan förstärkte hela historien.

the notebook
Den smetiga romantikern Nicholas Sparks förlaga till denna klassiska, snudd-på ikoniska djupdykning i sann, äkta, odödlig romantik är i ärlighetens namn ingen vidare bra bok. Mängden meningslösa detaljer som Sparks hänger upp sin story på blir halvvägs in ganska sölig medan filmen antar en mer tolererbar struktur. Att huvudrollsinnehavarna Ryan Gosling och Rachel McAdams blev förälskade i varabdra under inspelningen märks dessutom väldigt väl under flertalet nyckelscener då det verkligen slår gnistor om dem och deras kemi.

gone baby gone
Dennis Lehanes bok är en av hans bästa. Mörk, smutsig, skoningslös i sitt porträtt av tvivelaktig moral och klent omdöme. Han dyker djupt in i psyket hos sina karaktärer här och hittar tendenser och samveten som lämnar avtryck. ben Afflecks trogna adaption är dock strået vassare ändå och detta enbart tack vare fenomenalt skådespeleri som adderar nyanser till redan nyanserade karaktärer. Ed Harris, Morgan Freeman och särskilt Casey Affleck är alla värda guldgubbar här.

lord of the rings
Att JRR Tolkien nyskapande, definierade fantasygenren och skrev en av tidernas mest lästa, mest hyllade och mest citerade trilogier i Sagan om ringen-böckerna, det vet vi alla. Utan dessa tre böcker hade kulturvärlden såklart sett mycket tråkigare ut och det är naturligtvis därför som det är jordklotets näst mest lästa böcker efter bibeln. Det går dock inte riktigt blunda för att Tolkiens frekventa slurpande på den berömda haschpipan drev honom till att gång-efter-annan tappa sin egen röda tråd och slå knut på sitt eget berättande via alldeles för detaljerat nördande kring sin egen mytologi. Filmerna rätade ut frågetecken, fokuserade istället på kärnan i berättelsen och byggde en mer njutbar sagostruktur som helt enkelt gjorde Tolkiens fantastiska berättelse om Midgårds öda ännu bättre.

fight club
David Finchers adaption av denna urflippat nattsvarta, märkvärdigt originella och satiriska nedmontering av modern kapitalism/materialism är inget annat än ett filmiskt mästerverk. Bokförlagan är naturligtvis även den strålande men Chuck Palahniuk blir lite för fokuserad på det rent stilistiska ibland och vältrar sig lite för länge i det smaklösa vilket gör att man som läsare tenderar att bli en smula avtrubbad. Filmen är bättre, vilket även Chuck Palahniuk själv sagt vid flertalet tillfällen.

gone girl
Amy är ju tänkt som en supersmart sociopat här, som duperar sin arma krake till äkta man och sätter läsaren/tittaren på en berg-och-dalbane-tur av vansinniga livsval. I boken framstår hon dock inte riktigt så, snarare som en ganska mjäkigt gnällig, bortskämd snorunge till tonåring, något som David Fincher rättade till i denna alldeles utomordentligt skickligt sammansatta långfilmsadaption. Visst tenderar Affleck att kännas lite för träig i vissa scener men framförallt det tredje och sista akten i filmen överträffar boken med råge.

the shawshank redemption
Stephen Kings novell har såklart absolut ingenting att hämta mot Frank Darabonts tidlösa mästerverk till långfilm. Nu kanske det blir en smula orättvist att jämföra en tvåtimmars-film med en ”short story” men ändå, Kings karaktärer kändes aldrig så genomarbetade och mänskliga som de gör i filmen och ändringarna som Darabont gjorde på plats, under inspelningens gång, är alla till det bättre. Om vi ser oss själva högst upp på den där berömda kullen och ska dö för en åsikt som vi tar med oss in i evigheten så handlar den nog mest troligt om att detta trots allt är tidernas bästa långfilm som i grunden, ärligt talat, är baserad på en ganska ordinär, lättglömd novell.

la confidential
James Elroy hatar den här filmen. Han hatar den sådär extra passionerat så att han inte kunnat sluta prata skit om den sedan biopremiären för snart 30 år sen. ”Den har ungefär samma berättarmässiga djup som ett tortillabröd” sade han så sent som 2012 och kritikerna har ofta hakat på. Det går dock inte riktigt komma från hur mycket tightare och mer explosivt våldsam Curtis Hansons film är än bokförlagan, som trots uppenbara kvaliteter går lite på sparlåga under hela mittenpartiet. Boken djupdyker förvisso ordentligt i 50-talets Los Angeles och den utbreda korruptionen inom polisväsendet medan filmen tar fram hårdhandskarna mycket tidigare och förlitar sig på briljant skådespeleri och noir-dräkt scenografi. Tack vare en briljant Spacey, en briljant Pearce och en briljant Crowe föredrar vi dock filmen, alla dagar i veckan. Den är tightare och mindre självkär.

silence of the lambs
Thomas Harris bokförlaga huserar tonvis med extra-detaljer sett till både Clarice Starlings uppväxt och ungdomsår samt Hannibal Lecters psyke och leverne. Tonvis. Varje liten aspekt av varje karaktärs agerande motiveras med ett halvt kapitel känns det som och läsaren informeras om allt, och alla – hela tiden. Detta är på ett sätt smart, såklart – att ge massor an kontext, men det är också kontraproduktivt när man i samma andetag försöker bygga nerv, spänning, mystik och när man försöker skrämmas. Jonathan Demmes filmadaption skalar av tidsmässiga skäl bort 80% av bokens extrema detaljrikedom vilket i slutändan bara bättrar på spänningen, mörkret och mystiken, här.
Fler heta artiklar
Hoppa över listan
SPELARTIKEL
Mitt första möte med GTA
Att stämpla ett spel som "farligt" är som att bygga ett pepparkakshus av godis och säga till ungarna att inte gå in.
SPELARTIKEL
Tänk på barnen! Barnen som inte får spela GTA
Förra gången vi bokade en resa till Vice City blev det svarta rubriker, varför är det så annorlunda denna gången?
SPELARTIKEL
Hur parodierar man en parodi?
Rockstar vill göra satir av vår samtid i GTA VI. Men vad gör man när verkligheten redan känns som ett sidouppdrag?
SPELARTIKEL
Världens 10 mest sålda spel
Spelhistorien kryllar naturligtvis av ultraframgångsrika speltitlar som miljontals gamers inhandlat. Men vilka tio har sålts i flest exemplar?
SPELARTIKEL
De 10 bästa spelen till Switch 2
Så du har köpt en Switch 2... Grattis! Underhållningen är säkrad! Här kommer våra bästa tips på spel du inte får missa.
SPELARTIKEL
De 10 bästa spelen till Playstation 5
Det finns såklart hundratals köpvärda guldtitlar till Sonys senaste konsol. Här har du de vi anser vara de tio främsta.
MISSIL
MISSIL är tillbaka
26 års dvala är över. MISSIL är tillbaka och chefredaktör / grundare Hegevall hälsar dig välkommen åter...
MISSIL
Därför lämnade jag Gamereactor
Efter mer än 24 år som Gamereactors chefredaktör tog resan abrupt slut under 2025. Men vad hände egentligen?
SPELARTIKEL
Nintendos 5 bästa spel
Kan Samus slå sig in här, eller kanske självaste Donkey Kong? Att plocka ut Nintendos fem bästa är ingen enkel match.
Kommentarer (0)
Logga in för att kommentera.
Inga kommentarer än. Bli först med att kommentera!