Paper Tiger

Adam Driver och Miles Teller imponerar i ett drabbande familjedrama om lojalitet och ryska maffian...

André Lamartine
En lockig man med glasögon, blå jacka och rutig skjorta går med händerna i fickorna längs en smutsig storstadsgata med graffiti, sopsäckar och människor i bakgrunden.
Paper Tiger

Ad Astra-regissören James Gray återvänder med en tystlåtet, men hotfullt kriminaldrama om såväl brödraskap som den amerikanska drömmens baksidor. Autenticiteten, de storslagna skådespelarprestationerna och dess lilla skala gör filmen till fokuserad och intensiv familjekris gjort på old school-premisser och med överraskande mycket hjärta. Paper Tiger är med andra ord så träffsäker som den kan bli...

Plattform Bio Regissör James Gray Genre Kriminaldrama Längd 115 minuter Release 27 november

Året är 1986. Livet leker för familjen Pearl när ex-snuten Gary (Adam Driver) erbjuder sin ingenjörsbrorsa Irwin (Miles Teller) ett välbetalt konsultjobb för en rysk hamnfirma. Hur kan man tacka nej till snabba cash i krisande tider? När Irwin och hans söner får för sig att snoka runt hos ryssarna blir de dock indragna i en maffiamardröm som hotar familjens liv. Medan Gary försöker lösa det alltmer eskalerande problemet drabbas Irwins fru Hester (Scarlett Johansson) av en akut livskris, vilket inte direkt underlättar den redan otrygga tillvaron för Pearl-klanen…

Jag gillar filmer där det inte finns någon lätt lösning på ett problem. Paper Tiger är just en sådan film, där du vet med detsamma att det bara inte kan sluta särskilt väl för alla inblandade. Inledningen är en gnutta styltig, men detta är en ett väldigt klent klagomål för så fort huvudpersonen lägger näsan i blöt och blir påkommen av ett gäng otäcka ryska gangstrar sjunker hjärtat ner i maggropen och man vet att man aldrig riktigt kommer att ta sig ur den grav som karaktärerna precis har grävt till sig själva.

Närbild på en mörkhårig man i grå kavaj och mörkröd skjorta som sitter i en bil på natten och stirrar allvarligt och spänt framåt.
Adam Driver fortsätter att bevisa varför han är en av vår tids bästa, unga skådespelare.

Filmmakaren James Gray förstår hur man bygger upp en olycksbådande stämning, för efter en solstänkt början är resten av filmen en lågmäld och återhållen thriller som inte behöver ta till klyschor för att driva spänningen framåt. Filmen är som en pistol-ljuddämpare riktad mot tinningen, där man bara väntar på att avtryckarfingret ska få det överstökat.

Man i mörk kostym och slips sträcker ut en pistol genom högt gräs med spänd, allvarlig min i en scen ur Paper Tiger.
Det är extremt sparsmakat med pistolsvingande action eftersom Paper Tiger är ett familjedrama i grunden, men när det väl äger rum resulterar det i årets kanske bästa och mest intensiva actionscen.

Adam Driver är precis som väntat lysande alldeles förträfflig som den världsvane ex-snuten som alltid har ett äss i ärmen, men som inte nödvändigtvis har svar på allt eller någon aning om hur man ska navigera sig genom maffians skrämseltaktiker. Som tittare vet man aldrig riktigt var man har karaktären eller hur hederlig han faktiskt är, hur mycket bett det faktiskt finns under den tuffa fasaden. Driver hittar här en sårbarhet bakom den karismatiska ytan och som leder till en bitande konflikt med brodern. Frågan är dock om inte Miles Teller är strået vassare som den klassiskt vardaglige helyllepappan, för man glömmer snabbt bort att det är Whiplash-pojken bakom de där inrutade, tårfyllda glasögonen. Hjälplösheten och tafattheten känns genuint äkta, och som kompletterar Drivers missvisande lugn.

Scarlett Johansson är också oigenkännlig bakom sin tjocka New York-accent till en början, men hamnar snart i ett sidospår som har koppling till varken maffiahandlingen eller till brödernas konflikt. Att följa Hester genom sin egna livskris känns som att man titta på en helt annan film, men det bidrar snarare till det melankoliska mörker som omringar karaktärerna och som harmoniserar väl med filmens allt blekare stämning, vilket klämmer till rejält i hjärtat när filmen väl når sin upplösning. Om man dessutom har i åtanke att Johanssons karaktär är baserad på Grays egna moder blir det hela plötsligt väldigt personligt och påtagligt.

MISSIL Faktabomb

All bark, no bite

Vad är egentligen en "papperstiger", undrar du kanske? "Papperstiger" var ursprungligen myntad av Mao Zedong under 70-talet för att beskriva något som verkade hotfullt, men som i själva verket inte var det – något som var främst riktat till väs och USA. Detta blev senare en del av kalla krigets politiska lingo, något som regissören James Gray tyckte passade in i filmens tematik och dess handling…

Den som söker en skjutglad actionmacka kommer inte att hitta det här. Likt en papperstiger gör den måhända inte så mycket väsen i jämförelse med genrens mer explosiva och skjutglada berättelser, men det innebär inte att Paper Tiger skulle vågar visa tänderna. Det är just det Gray vill åt här: den lika tysta som tystade utsattheten och oundvikligheten. Paper Tiger är snarare en liten och avskalad ”slow burner” om tomma löften och den hårda verkligheten bakom den brustna amerikanska drömmen.

Det är en film som känns som hämtad från 80-talet (att den har spelats in i 35mm hjälper såklart till här), men som också känns brännande aktuell och relevant. Familjekrisen, och de till synes ostoppbara främmande makterna som hotar att riva allt man tar för givet, är genuint hjärtskärande och när den sista scenen väl bränner sig fast i näthinnan är det svårt att släppa tag om den bilden. Filmen är som att få en smäll i ansiktet; det går snabbt, men det är först efteråt som man kan känna hur det verkligen svider.

Paper Tiger

James Grays kriminaldrama klär ut sig som en maffiarulle, men är i grunden en skakande familjekris som berör och engagerar. Det är en snygg, stämningsmättad och tänkvärd film som hör till ett av årets allra bästa filmupplevelser...

Kika även in

Eastern Promises, Little Odessa, We Own the Night

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.

Inga kommentarer än. Bli först med att kommentera!