Hur parodierar man en parodi?

Rockstar vill göra satir av vår samtid i GTA VI. Men vad gör man när verkligheten redan känns som ett sidouppdrag?

Måns Lindman
Soliga människor festar på båtar och badleksaker i en solglittrande vik i GTA VI, med jetskis och lyxyachter i bakgrunden.

Jag är orolig för GTA VI. Nej, det är jag inte. Inte egentligen. Jag är fullständigt övertygad om att Rockstar kommer att blåsa mig av stolen. Åtminstone rent tekniskt. Men berättelsen? Där är jag betydligt mer tveksam. Inte för att jag misstror Rockstars manusförfattare, utan för att jag snart har överlevt hela 2026. Och efter det här året börjar det kännas som att jag har sett, hört och upplevt ungefär allt som mänskligheten har att erbjuda i form av fullständigt vansinne. Och lite till. Så om jag hade arbetat som manusförfattare på Rockstar hade jag förmodligen sagt upp mig vid det här laget. Inte på grund av arbetsbelastningen, övertiden, crunchen eller alla dessa förbannade förseningar. Nej, jag hade sagt upp mig på grund av konkurrensen.

Tänk er själva. Ni har precis ägnat månader åt att skriva en fullständigt vansinnig scen där en halvnaken kvinna står och skakar arslet på taket till en bil i full fart. Ni är lyriska. High-five! Fist bump! Champagnekorkarna flyger, konfettin regnar och någon börjar spontant hålla ett tacktal till The Game Awards. En annan utropar scenen till ett satiriskt mästerverk. Det här, mina damer och herrar, är samhällskritik på absolut högsta nivå. Mänsklighetens förfall fångat i en enda magnifik scen. Sedan öppnar någon internet. Och upptäcker att en kvinna redan har gjort exakt samma sak. På riktigt. I Miami. För nio år sedan. Ridå.

Det är nämligen precis vad som hände när Rockstar visade upp den första trailern för Grand Theft Auto VI. Kvinnan på biltaket hade en verklig motsvarighet. Precis som kvinnan som sprang omkring med två hammare, mannen som vattnade sin trädgård spritt språngande naken och alligatorerna som hade fått för sig att människornas swimmingpooler numera ingår i deras naturliga habitat. Det är ju fullständigt underbart. Förstås. Men samtidigt lite skrämmande.

En kvinna i leopardmönstrad pälsjacka och lila klänning står vid en skrikigt graffitimålad skåpbil, medan en man med munskydd och orange solglasögon sitter på taket i solskenet.
Förr kallades det samhällssatir. Nu kallas det content creation.

För vad ska Rockstar egentligen hitta på för att överträffa en verklighet som redan har övergett allt vad rimlighet, sans och balans heter? Det blir förstås ett problem. Ett ganska stort sådant. Och det är inte Rockstar som har skapat det. Det är vi.

Jag har lirat GTA sedan tiden då människor fortfarande kunde umgås utan att dokumentera varje sekund av sin existens. När man kunde äta en sketen burgare utan att först fota den från fyra olika vinklar och när begreppet personlig utveckling inte innebar att en solbränd tjugotreåring i Dubai försökte sälja en onlinekurs om passiva inkomster.

Redan på den tiden var Rockstars samhällssatir en av seriens absolut största behållningar. Den amerikanska drömmen, konsumtionshetsen, företagsgirigheten, kändiskulturen och den allmänna mänskliga dumheten fick sig regelbundet en rejäl spark i skrevet. Vi skrattade åt absurda radioreklamer, groteska TV-program och påhittade företag som verkade ha skapats av människor med en moralisk kompass som i bästa fall kan beskrivas som skev. I värsta som fullständigt trasig. Men det var satir. Skruvad, cynisk och ofta alldeles, alldeles briljant sådan. Nu är vi där. På riktigt.

Ta bara konceptet Lifeinvader från GTA V. En underbar parodi på Facebook vars affärsidé i princip gick ut på att förvandla användarnas personliga information till marknadsföringsprofiler som sedan kunde säljas vidare. Hahaha, tänkte vi 2013. Vilka cyniska jävlar. Tänk om ett företag faktiskt skulle bygga hela sin verksamhet kring något sådant. Ja, tänk.

Lifeinvaders kontor i GTA V: en mörk glasbyggnad bakom en skylt med företagsnamnet och två röda skulpturer med ett vitt L, omgivna av buskar.
Rockstar trodde att de skämtade om sociala medier. Verkligheten svarade Hold my beer!

Eller tänk er en skinnjackeklädd techmiljardär, spioner, hemligheter kring AI-teknik och ett företag värt astronomiska summor som hamnar mitt i en internationell skandal på grund av chefens kärleksliv. Lite väl mycket, va? Men nej då. Det här är ju verkligheten. Det mest ironiska är förstås att Nvidia en gång i tiden blev berömt för grafikkorten som hjälpte till att göra våra datorspel mer verklighetstrogna.

Här någonstans börjar jag fundera på om Rockstar helt enkelt har blivit omsprungna av den civilisation de ägnat tre decennier åt att förlöjliga. För titta er omkring. Vi lever i en värld där människor frivilligt filmar sina egna brott, där självutnämnda alfahanar berättar hur man blir en riktig man, där vi frivilligt slår sönder våra käkben för skönhet och där influencers kan gråta över sina personliga tragedier i ena videon för att i nästa rekommendera ett fantastiskt nytt kosttillskott eller en kombucha med smak av fermenterad ångest. Med rabattkod, naturligtvis. Sorg är sorg, men trettio procent på kollagenpulver är ändå trettio procent. #blessed #happylife #goals

Och mitt i allt detta sitter miljontals människor och tittar på spektaklet. Frivilligt. Medan algoritmerna gnuggar sina små digitala händer och försöker räkna ut hur mycket mer idioti vi kan tänkas konsumera innan vi somnar med mobilen i ansiktet. Det är en rätt fascinerande utveckling ändå. Ska man ställa sig upp och applådera eller lägga sig i fosterställning och vänta in apokalypsen?

Vi har gått från att betala för underhållning till att själva vara underhållningen. Och det bästa av allt? Vi arbetar gratis. Vi producerar innehållet, levererar personuppgifterna, sprider reklamen och tackar sedan plattformarna för privilegiet att få vara där. Vi har helt enkelt lyckats uppfinna ett globalt underhållningssystem där publiken även står för produktionen, distributionen och marknadsföringen. Och ändå är det någon annan som blir miljardär.

Rockstars gamla manusförfattare måste vara gröna av avund. Tidigare kunde ett riktigt spektakulärt dumt beslut resultera i att man blev utskrattad på den lokala pizzerian och möjligen fick ett mindre smickrande smeknamn. Numera kan samma beslut garantera följare och fem miljoner visningar, ett samarbete med någon tillverkare av träningskläder och en inbjudan till en podcast där man får berätta om sin inspirerande resa. Från byfåne till entreprenör.

Då kunde någon skämtsamt sjunga Jag trollar dig till en zebra. I dag hade det budskapet förvandlats till en viral TikTok-utmaning där vuxna människor målade sig randiga, sprang omkring på alla fyra och försökte få till ett sponsrat samarbete med Kolmården. Och innan veckan var slut hade en självutnämnd entreprenör berättat hur man hittar sin inre savann. Jimmy Bölja ville trolla oss till zebror. Tjugofem år senare har vi förvandlat oss själva till en djurpark. #zebralife

Men det riktigt skrämmande är inte att människor beter sig som idioter. Det har vi alltid gjort. Historien är full av exempel på mänsklig dumhet som borde ha fått själva evolutionen att dra i handbromsen. Det nya är att idiotin har blivit en industri. Och vi står där utanför och applåderar. Eller, förlåt. Utanför?

För det är väl det som är den verkliga tragedin i det hela. Att vi själva befinner oss i det och matar systemet med content. Och vi behöver inte ens någon som lurar oss längre. Vi vet precis vad vi håller på med och gör det ändå. Vi har byggt ett system där dumhet belönas med uppmärksamhet och sedan blivit förvånade över att världen verkar full av idioter. Och någonstans där står Rockstar Games med sitt manus till GTA VI och försöker överträffa verkligheten. Lycka till, säger jag bara.

Jag föreställer mig ett möte på Rockstars manusavdelning. En författare föreslår en sekt som tror att världen styrs av ödlor. Någon påpekar att den idén redan är upptagen. En annan föreslår en internetkändis som säljer sitt eget badvatten. Redan gjort. En tredje lanserar idén om Hollywoodstjärnor som kidnappas, förs till Guantánamo för att avrättas och sedan ersätts av kloner som inte riktigt liknar originalen. Gammal skåpmat.. Till slut föreslår någon en helt vanlig människa. En som går till jobbet, betalar sin skatt, behandlar andra med respekt och aldrig har känt behovet av att filma sig själv medan han skriker åt en parkeringsvakt. Alla tystnar. Någon tappar sin kaffekopp i golvet. Vilken fullständigt osannolik karaktär. #GOAT

Och där ligger nog den verkliga utmaningen ändå. Inte i att göra GTA VI mer våldsamt, vulgärt eller provocerande. Utan i att göra det smartare. För det är en sak att skratta åt en naken man som jagas av polisen genom en bensinstation. En helt annan att fundera över varför någon känner ett närmast tvångsmässigt behov av att filma honom, lägga upp klippet på internet och sedan sitta hemma och uppdatera sin mobil för att se hur många som har tittat.

Den nakne mannen är förstås underhållande. Men det är kanske personen bakom kameran som är det verkliga skämtet. Och det är en betydligt obehagligare tanke. För medan vi sitter och skrattar åt alla galningar i Vice City kommer vi förmodligen att ha våra egna telefoner inom armlängds avstånd. Vi kommer att pausa spelet då och då för att kontrollera våra notiser, läsa några kommentarer, skratta åt något pucko på internet och kanske dela ett klipp på någon annan som gjort bort sig. Sedan återvänder vi till spelet och förundras över Rockstars fantastiska förmåga att skildra ett samhälle som fullständigt har tappat förståndet. Utan att se ironin.

En vit motorbåt med två personer kör över vattnet i skymningen i Grand Theft Auto VI, med upplysta skyskrapor och en rosa belyst bro i bakgrunden.
Jag som precis flytt verklighetens galningar för att umgås med lite mer sansade människor i Vice City.

Jag hoppas verkligen att Rockstar lyckas med det här. Jag hoppas att GTA VI blir så fruktansvärt elakt, träffsäkert och obekvämt att vi börjar skratta åt något för att sedan plötsligt inse att vi egentligen borde hålla käften. Att spelet inte nöjer sig med att visa upp mänsklighetens mest spektakulära galningar, utan också vågar rikta strålkastaren mot alla oss andra som gör deras existens möjlig. För det är då satiren blir riktigt intressant. När man inte längre vet om man skrattar åt skämtet eller själv är en del av det.

Så ja, jag längtar tillbaka till Vice City. Där är åtminstone galenskapen underhållande. Och framför allt går den att stänga av om det skulle bli för sinnessjukt.

Kommentarer (40)

Logga in för att kommentera.

Vi har redan sett allt. Jag brukar kolla walking-videos från Miami. När jag spelade Vice City för 24 år sen så hade jag inte sett allt.

Gillningar: 0

Intressant och grym text!

Gillningar: 1

Hoppas verkligen de vågar ha med pride/woke folk... De måste våga parodiera dom.

Gillningar: 3

Minns att man leende skakade på huvudet när man hörde reklamavbrotten och diverse talkshows i GTA IV och GTA V framförallt. Trots underhållningsfaktorn (vem behöver inte ett gott skratt) var det för hysteriskt, för överdrivet. Men efter ett besök på andra sidan pölen gick det upp för en att Rockstars satir ibland inte skiljde sig nämnvärt från verkligheten. Radion i bilen vi hyrt fick in en mäklarfirma som jämförde sina tjänster med att rekommenderar du tex ett café till en vän, kollega osv bör du får en procent av vinsten då kunden inte hade funnits om det inte vore för din rekommendation..

Vet inte riktigt vad jag väntar mig av GTA VI och tror det är bra.

Gillningar: 1

Riktigt bra text 🤘

Gillningar: 1

Det viktiga är att de gör narr av demokrater, woke och deras idioti precis som de gör narr av Republikaner och MAGA-tards. Jag är orolig för att de enbart kommer slå åt ett håll eftersom Rockstar numera är fullt till bredden av wokeaktivister.

Jag vill ha en karaktär som hugger av sig sin penis och identifierar sig som katt.

Gillningar: 1

GTA IV är det bästa i serien enligt mig just för att det är mer seriöst och mindre satiriskt än de tidigare spelen och GTA V. Hoppas GTA VI hittar den balansen, samtidigt som man utmanar. Tack för en bra text!

Gillningar: 0