The Witcher 3: Wild Hunt Remastered

The Witcher 3: Wild Hunt är spelet som med några års mellanrum återvänder ur dimman, drämmer ett blodigt monsterhuvud i mitt bord och med raspig stämma konstaterar ”Du hade väl ändå inget viktigt för dig de närmaste 150 timmarna?” Och det dröjer inte länge innan jag påminns om varför jag alltid återvänder hit. Det är inte bara en vacker fantasyvärld. Det är en smutsig fantasyvärld. En värld där hästkrakar står bundna bredvid leriga vägar, där ruttnande lik dinglar från träden och och kriget har dragit fram genom landskapet som en magsjuk drake och lämnat förödelse efter sig. Människor är fattiga. Människor är arga. Människor är rädda. Och de som inte är fattiga, arga eller rädda är vanligtvis kungar, adelsmän eller religiösa fanatiker och därmed ännu större riskfaktorer för den allmänna ordningen.

The Witcher 3 hade så enkelt kunnat bli ännu en saga om hjältar och demoner, kampen mellan det goda och det onda, modiga riddare och väna prinsessor i torn. I stället fick vi ett potpurri av alkoholism, sexarbete, rasism, misshandel, korruption, pogromer. Ett oförglömligt och brokigt galleri av människor som ligger med fel personer, dödar fel personer, säger fel saker och därefter får leva med konsekvenserna. Och mitt i all denna misär står han. The Butcher of Blaviken. Monsterdräparen. Häradsbetäckaren. Geralt of Rivia.

Fortfarande en av spelhistoriens bästa huvudpersoner. Inte för att han är den starkaste. Inte heller den smartaste. Inte ens därför att han har ett fantastiskt skägg om man låter det växa. Utan för att han har integritet, principer och dessutom är förbannat serviceminded.

En kung som behöver assistans? Till er tjänst. Vampyrer som terroriserar byn? Jag löser det. Världen håller på att gå under? Inga konstigheter. Du kan lita Geralt. Han kan stå mitt i ett fält omgivet av styckade banditer, blod upp till stövlarna och en nekrophage som försöker äta hans vänstra vad för att i nästa sekund hoppa upp på Roach och bege sig mot nästa by där någon behöver hjälp med ett försvunnet får. Äkta arbetsmoral. Det är fint ändå. Något vi i vår självupptagna samtid nästan glömt bort. Det är visserligen lätt att säga när man lever i fantasy-medeltid och har en skärmtid på noll minuter, men Geralt vet hur det känns att hjälpa en broder i nöd. Han tvekar inte att hoppa in i striden.

Striderna ja. De har alltid varit ett dubbleggat svärd i The Witcher 3. Vissa tycker att den primitiva mekaniken passar perfekt, andrar hivar snabbt en spelkontroller rätt genom rutan i frustration. Det är marginellt men något bättre har det allt blivit. Geralt rör sig lite smidigare och striderna känns något rappare. De nya finisher-animationerna gör kanske inte själva systemet djupare, men betydligt snyggare. Och brutalare. Det har förstås alltid varit ett våldsamt spel i grunden. Ett spel om en professionell monsterjägare tenderar ju att bli det. Men här sprutar blodet med förnyad entusiasm. En riktigt lyckad banditstrid påminner okulärt om någon som kör en gräsklippare rakt genom en charkdisk. Det här är inte fantasy där en bildskön alv skjuter en pil och fienden faller elegant bakåt i slow motion. Här hugger Geralt av dig benet. Sedan huvudet. Och är huvudet tillräckligt intressant tar han med det på färden.

Men mon dieu vad den här gamla världen fortfarande håller ihop visuellt. Remastered gör förstås skillnad även om jag personligen trots allt är något ambivalent. Visst är det rent tekniskt förbättrat. Nu är inte jag Digital Foundry och kan därmed inte ikläda mig epitetet specifikationsorakel, men nog märks det. Ljuset. Vegetationen. Skuggorna. Materialen. Detaljerna. Samtidigt gör det miljöerna mer varmare och mer upplysta och jag gillar mitt Witcher som jag gillar min hämnd. Kallt och mörkt.

Med det sagt finns det platser som är så vackra att det är omöjligt att inte stanna till och bara insupa atmosfären och har man färdats på dessa vägar förr så känner man så klart igen sig direkt, men det är också oundvikligt att inte se hur den gamla kontinenten har fått ett lager modern fernissa. Under ytan däremot, där pågår livet som vanligt. Velen är fortfarande Velen. Det är brunt. Grått. Regnigt. Dött. En plats där själva marken verkar ha gett upp. Det är ett landskap som visuellt viskar till mig  ”Här kommer inget bra att hända.” Fantasyvärldens svar på Borås.

Sedan kommer man till Göteborg. Förlåt, Novigrad. Knökfullt med människor. Hamnstad, handel, krogar, trånga gränder, skumma typer, sjömän, syndiga lockbeten, fylla och en allmän känsla av att man kan åka på däng när som helst. Och Skellige på det. Jösses. Jag hade nästan glömt hur vackert Skellige är och här är det ännu vackrare. Bergen. Havet. Molnen. De små husen. Som Smögen en midsommarnatt. Förutom vikingarna då, som löser varje konflikt med mjöd och yxa.

Men det går förstås inte att prata om The Witcher 3 utan att prata om sidouppdragen. Fortfarande några av spelhistoriens bästa. Sidouppdrag brukar annars i regel vara lika upphetsande som en tandläkartid men här är de nästan lika fänglsande som huvudstoryn.

Ett sidouppdrag som börjar med att en fru saknas och slutar tre timmar senare med att man står mitt i ett moraliskt haveri där barn kan dö, en misshandlande alkoholist gråter, en demon sitter i ett träd och träskhäxor hanterar mänskliga kroppsdelar som andra människor hanterar tapas.

Samtidigt finns det inga enkla svar i The Witcher 3. Den röde Baronen är inte ond per se. Han har däremot gjort fruktansvärda saker. Hans fru är ett offer men hon har också fattat beslut som får hemska konsekvenser. Alla är trasiga. Alla bär på skuld. Alla har sina versioner av en berättelse. Och Geralt står mitt i den här skiten och försöker lösa problemet med en kombination av detektivarbete, hot, magi och ett djupt suckande. När det är som bäst är The Witcher 3 inte ett spel om att besegra monster. Det är ett spel om att upptäcka att monstren är de enklaste varelserna att förstå. Människorna är betydligt värre.

För The Witcher 3 handlar hela tiden om gråzoner. Ibland räddar jag någon som senare visar sig vara ett svin. Ibland dödar jag någon som kanske hade kunnat räddas trots allt. Ibland låter jag en varelse leva och upptäcker några  timmar senare att beslutet fått fruktansvärda följder. Det finns heller ingen berättarröst som dyker upp och proklamerar att det där, min gode herre, var mindre genomtänkt. Spelet låter mig bara leva med skiten. Precis så där som det fungerar i vuxenlivet.

Sedan har vi förstås relationerna. Geralt av Rivia är en man som kan komma ridande till en by täckt i blod, lera och monsterslem och ändå, några väl valda repliker senare, befinna sig i ett sovrum med nattligt sällskap. Det är ett slags superkraft får man ändå säga. Yennefer. Triss. Keira. Romantiken har alltid varit en del av The Witcher 3, men det bästa är att spelet aldrig riktigt låter Geralt komma undan med att bete sig som en kringresande fantasyvariant av Hugh Hefner. Man kan inte bara alfaherra sig igenom kärlekslivet. Försök jonglera relationerna lite för entusiastiskt, med dubbelpass och lögner och universum sparkar dig snart i kronjuvelerna. Universum ger och universum tar. För den som undrar så ja, även den numera legendariska enhörningsscenen har fått sig en grafisk uppgradering.

Sedan har vi förstås spelets egentliga huvudberättelse. Gwent. Det finns tydligen någon sidogrej om Ciri också. Någon Wild Hunt. Men det spelar mindre roll om världen står i brand. Om folk dör. Om konungar mördas. Inte när gubbskrället på värdshuset har ett nytt kort att spela om. Då får det där andra vänta. Det kommer heller aldrig att bli tråkigt att se Geralt komma hem till en familj i spillror som precis sett sina barn bli bortförda av en vildsint skogsande och fråga ”Fancy a game of Gwent?” Herregud, Geralt. Läs rummet liksom. Men visst. Man förstår ju ändå. Det är trots allt Gwent. Ett av de bästa minispel man har upplevt. Kanske spelhistoriens mest effektiva distraktion.

Och det sammanfattar väl egentligen The Witcher som helhet. Distraktioner. Man ska bara iväg och göra en sak. Det är den största lögnen man kan intala sig själv. Det är spelvärldens motsvarighet till att gå in på Youtube för att kolla hur man byter batteri i fjärrkontrollen och plötsligt sitta och titta på en timme lång dokumentär från Harvard om hur mongoler transporterade fermenterad mjölk. ”Följ spåren och håll dig inom ramarna”, är ju lätt att säga, men fullständigt omöjligt att göra. Jag vill se allt. Jag vill göra allt. Jag vill prata med alla. Jag vill döda allt. Nej, inte allt. Inte Roach.

Älskade Roach. Världens kanske mest kompetenta inkompetenta häst har också fått sig en uppdatering. På gott och ont. Man ska inte laga något som inte är trasigt, brukar det heta. Problemet är att Roach är fullständigt trasig och jag vill helst att hon förblir det. Åtminstone till viss del. Remastered gör kontrollen bättre, minskar kollisionerna och putsar rörelserna. Men djupt inne i Roachs själ lever fortfarande en stark och outgrundlig önskan att göra något fullständigt hjärndött. Tack och lov. Roach är inte ett transportmedel. Roach är ett tillstånd. Hon är min galopperande katastrof.

Så. Är remastern värd att skaffa? Självklart. För det första är den gratis för alla som äger spelet och för det andra så gör den definitivt skillnad. Inte bara när det kommer till den grafiska uppgraderingen, som tveklöst är markant utan också för att spelet känns bättre att kontrollera. Geralt känns mindre som en garderob. Klättringen är smidigare. Rörelserna flyter bättre. Kameran bråkar inte lika ofta. Striderna har mer respons. Lootandet är mindre tidsödande, tack vare “loot merge”, som kortfattat betyder att alla besegrade fienders loot nu samlas i ett och samma lik. Du behöver alltså bara plundra en kropp i stället för att ränna runt och plocka ett mynt här och en blodig vargtand där och någon stackares gamla pantalonger bakom en buske. Det omgjorda färdighetssystemet gör också progressionen lättare att överblicka och betydligt roligare att experimentera med.

Även om det är bättre så är inventariet fortfarande en historia för sig. Geralt börjar resan som professionell monsterjägare. Efter några timmar är han professionell samlare av hushållssopor. Det är inte sällan jag frågar mig själv varför jag kånkar runt på femton ljusstakar Eller varför har jag nio björnskinn i fickan och vad är egentligen planen med det dussinet rostiga svärd som är hejdlöst mycket sämre än det jag använder? För att de kanske går att sälja? Sedan når jag plötsligt maxvikten mitt ute i ett träsk och blir monsterföda. Geralt kan slå ihjäl en basilisk stor som en stadsjeep men bära på ett par extra stövlar? Nej. Icke. Där går gränsen. Ryggen. Den förbannade ryggen. Man blir krum som en räka.

Men man kommer förstås primärt för monsterjakterna och de är fortfarande briljanta och då är det skönt att grafiken numera är betydligt vassare även i den aspekten. Framför allt själva fiendedesignen som har fått sig ett rejält lyft. Som Ladies of the Wood. Fy för den lede. De är groteska på ett sätt som fortfarande skickar kalla kårar längs min sargade lekamen. Sådant där man föreställer sig att människor skrämde sina barn med förr i tiden för att få dem att hålla sig borta från skogen. Den ursprungliga versionen av flourtanten. ”Gå inte ut efter mörkrets inbrott.” Varför? ”För att tanterna i träsket kokar ditt ansikte.” Okej mamma. Mycket effektiv barnuppfostran.

Något annat som gör Remastern oumbärlig i spelbiblioteket är att båda expansionerna Hearts of Stone och Blood and Wine ingår. Helt ärligt så känns det fortfarande smått absurt att kalla dem expansioner. Det är som två helt egna spel. Det första innhåller dessutom den värsta antagonisten Geralt har ställts emot och en av de bästa skurkar som gjorts för ett spel. Punkt. En mycket speciell typ av ondska. Artig ondska. Välklädd ondska. Blood and Wine å andra sidan är raka motsatsen. Toussaint. Sol. Vin. Färger. Slott med tillhörande riddare. Blommor. Första gången jag satte min eleganta fotbeklädnad här så höll jag på att ramla av stolen. Det var så vackert att jag undrade om jag möjligen råkat starta fel spel. Sedan slets en gårdfarihandlare i två delar av en vampyr och jag förstod att jag hamnat rätt trots allt.

Det man dock ska ha med sig är att allt förstås inte är perfekt. Det här är fortfarande ett spel från 2015 under all ny kosmetika. Det syns ibland. Inte så att CD Projekt Red har försökt sminka en gris.  Grisen var redan väldigt vacker från början. Men elva år är elva år. Ansiktsanimationer kan ibland kännas stela. NPC:er kan fortfarande bete sig som om de fått en mindre stroke. Samma stackars kvinna kan stå och sopa samma gata tills solen slocknar. Geralt kan ibland fastna på en två decimeter hög stubbe trots att jag nyss såg honom döda ett flygande monster på ett halvt ton. Det där finns fortfarande kvar, även om det har begränsats. Prestandamässigt är det lite si och så. Visst flyter det på bra i både performance mode och Ray Tracing mode men ibland, i synnerhet genom strider med många fiender i särskild detaljerade miljöer så droppar frame raten. Inte så att jag sitter och kokar inombords och självantänder i möblemanget men tillräckligt för att det ska märkas. Å andra sidan har prestandan över lag som sagt förbättrats så det blir väl ett nollsummespel i slutändan.

Och jag hade gärna sett att man gått hårdare åt vissa delar av sidouppdragen. Hur bra många av dem än må vara så finns det fortfarande vissa som hade kunnat plockas bort helt.  Framför allt ute på Skelliges hav. Alla dessa frågetecken. Jag vet vad de innehåller. Smuggler’s Cache. Allihop. Jag behöver dem inte. Vid det här laget har jag vad jag behöver. Jag tänker inte åka dit. Äh, vem försöker jag lura? Jag åker dit.

Men det märkligaste med en fjärde genomspelning är inte hur mycket spelet förändrats i en remastrad version. Det är hur mycket jag har förändrats. Första gången spelade jag annorlunda. Jag tänkte annorlunda kring valen. Detta ändrades successivt för varje omgång. Och det är kanske det största beviset på hur pass bra rollspel The Witcher 3 fortfarande är. Man kan alltid återvända och hitta en annan version av samma historia. Inte bara för att spelet förändras. Utan för att jag som spelare gör det. Och det är ju inte så att det inte har hunnit komma några fantastiska rollspel efter 2015 heller. Elden Ring. Baldur’s Gate 3 för att nämna de två främsta. Genren har utvecklats. Open world-designen har utvecklats. Berättandet har blivit större. Tekniken har rusat iväg. Men The Witcher 3 står fortfarande där. Starkt som ett svärd av stål. Vackert som en värja av silver.

Och visst. Det finns spel som gör vissa saker bättre. Men det finns fortfarande nästan ingenting som kombinerar värld, karaktärer, humor, mörker, romantik, monster, moral och berättande på samma sätt. Det är en väldigt speciell soppa. Med ett avhugget huvud flytande i. Så där sitter jag igen. Genomspelning numero fyra. Det är kväll. Regnet faller över Velen. Jag försöker att hoppa upp på Roach men hoppar över ett staket i stället. Någon bonde vill att jag hittar hans stulna spannmål. I sadelväskorna skramlar fyra svärd jag verkligen borde sälja. Någonstans väntar Ciri. Yennefer är antagligen fly förbannad på mig. En köpman vill spela Gwent. Och jag? Jag är lycklig igen.