Primetime

Robert Pattinson jagar både pedofiler och bekräftelse i ett rejält skruvat och snyggt berättat karaktärsporträtt... 

André Lamartine
Man i beige kavaj, blå skjorta och röd prickig slips lutar huvudet åt sidan med ett litet, självsäkert leende i ett rosa kontorsrum.
Primetime

A24:s senaste karaktärsporträtt är en syrlig, komisk och smått otäck djupdykning i TV-världens omoraliska avgrund, där en frenetisk Robert Pattinson spelar en av popkulturens mest kända TV-profiler med tomhet och mörker. Historien känns välbekant, men den kreativa klippningen och intelligenta berättandet gör pedofiljakten till en hänsynslöst rolig, cynisk och nervkittlande sådan...

Plattform Bio Regissör Lance Oppenheim Genre Psykologisk thriller Längd 109 minuter Release 20 november

TV-personligheten Chris Hansen (Robert Pattinson), som har blivit känd för att jaga pedofiler genom To Catch a Predator, tror innerligt att det är hans kall i livet. Han är den som rensar världen från barnförövarna, han är den som kan överträffa Lost på bästa möjliga sändningstid! Tillsammans med sitt senaste äss, en ung skådespelare (Skyler Gisondo) som agerar lockbete till barnskändarna, tar de TV-världen med storm fram tills de når en gräns de inte tror de kan överträda utan att själva bli fördärvade. Om det alltså inte var det från början…

Vi kände nog alla av den där brytpunkten för television, ögonblicket där manusdrivna blev gårdagens rester och reality-TV fångade vår morbida nyfikenhet. Det var inte bara billigare att producera en uppgjord verklighet; det var en direktsänd spegelbild som reflekterade våra mest obehagliga vanor, drivkrafter och fantasier. To Catch a Predator var en true crime-bomb som har etsat sig fast i vår popkulturella medvetande med odödliga repliker som ”Why don’t you have a seat right over there?” och att se Pattinson axla rollen pedofilernas största mardröm kändes… märkligt till en början, då dramatiseringen är starkt stiliserad och det dokumentära verklighetsfiltret blir som bortblåst. Det har inte samma effekt som den verkliga showen, men det är just denna vridna tillvägagångssätt som för Primetime till en riktig vinnare.

En man med spretigt hår och mörk jacka syns suddigt bakom en regnvåt ruta i dunkelt, blåaktigt ljus, med en tv-skärm till vänster.
En man i brun kostym, blå skjorta och vinröd slips står vid ett rosa trappräcke och tittar allvarligt ner mot kameran med ett papper i handen. Bakom honom hänger en orange gardin.
Ibland känns scenografin som om man har snubblat in i Backrooms…

Berättelsen i sig vecklar ut sig från ett skruvat porträtt om en TV-värd som drabbas av hybris till en slags Moby Dick-historia, vilket gör att historien inte har så värst mycket nytt att berätta utöver det vi redan känner till om reality-TV:s fulaste sidor. Det är dock berättandet och i synnerhet klippningen i sig som ger Primetime en direkt hypnotisk lyster, där mycket av humorn och humöret ligger just i vinklarna, övergångarna, ljussättningen, färgsättningen, splittringarna och det som inte visas. Samspelet mellan ljud och bild är också dynamiskt, där flera bilder och ljudklipp smälter över varandra på ett mardrömslikt vis.

Filmens tema om den tvinande moralen och besatthet förstärks tack vare de många kreativa idéerna som genomsyrar det hela, som exempelvis Hansens armband som plötsligt transporterar en av huvudpersonerna till en skräckhistoria som utspelar sig i Indien – eller scenen där en av pedofilerna konfronterar Hansen och allt ljus försvinner från de klaustrofobiska närbilderna av deras ansikten. Filmregissören Lance Oppenheim är ständigt i kontroll över narrativet vilket gör att det inte finns en enda tråkig sekund här. Kanske den mest överraskande aspekten är humorn i all sin besvärliga prakt, där man exempelvis kan se en reklamskylt av Jared Fogle medan en polis hyllar Hansen i bakgrunden.

MISSIL Faktabomb

Hansen såg rött

Verklighetens Chris Hansen blev upprörd av flera anledningar när det kommer till produktionen av Primetime. Förutom att Hansen aldrig blev rådfrågad ogillade han också Pattinsons mörka gestaltning, samt det faktum att filmen aldrig riktigt lyfter realityseriens positiva påverkan. Han blev som mest bestört över den kyliga distansen som hans filmversion har till sina söner, något han menar är både fiktivt och onödigt i filmens kontext.

Pattinson har spelat brottsbekämpare förut som Batman, men hans utredande journalist i Hansen-skrud tar det hela till direkt otäcka nivåer, som han gestaltar ett tomt skal som enbart kan fyllas med beröm, strålkastarljus och bekräftelse på att han gör det rätta. Detsamma kan sägas om Skyler Gisondos naiva rollfigur som bara vill bli en skådespelare, vars första steg i rampljuset involverar en pedo som visar penisen för honom. Han blir också en slags vriden surrogatson till Pattinsons Hansen, där prestationerna engagerar i sin råhet och i den etiska konflikt som uppstår mellan dem när de närmar sig verklighetens fula nuna lite väl mycket. Dynamiken är påtaglig, med andra ord.

Primetime krafsar mest på ytan i jämförelse med exempelvis den mästerliga Nightcrawler, men samtidigt ställer Oppenhelm enkla men obekväma frågor med en finess och självmedvetenhet; om det Hansen verkligen gör är rättvisa, eller ens journalistik, kommer det snart visa sig i en minst lika obekväm final. Det är unket, förvrängt, lortigt, mörkt, komiskt och samtidigt ganska dystert. Om du vill se om något stirrar tillbaka från avgrunden kommer Primetime att vara precis det du söker efter…

Primetime

Primetime är en effektiv, välklippt och mycket underhållande undersökning av både Chris Hansen och de morbida tittare som inte kan låta bli att stirra djupare i den avgrund som är reality-TV... 

Kika även in

Nightcrawler, Network, Christine

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.

Ska ses på bio

Gillningar: 0