Ebenezer

Vi alla känner till Charles Dickens klassiska förbättringshistoria om den kylige snåljåpen Scrooge och vi alla mer än måttligt bekanta med alla otaliga filmadaptioner av varierande kvalitet genom åren, men för den som inte kan sin Christmas Carol lyder handlingen så här: en förmögen girigbuk kallad Ebenezer Scrooge (Johnny Depp) blir, mot natten till juldagen, hemsökt av tre skrämmande gastar som alla kommer med samma varning: förbättras eller kedjas fast av alla hans synder i all evighet. Scrooge har inget val när han tvingas återuppleva sitt tragiska förflutna, uppleva det dystra nuet och få en glimt av sin ödesdigra framtid. Kommer Scrooge att kunna inse julens sanna värde och bli en bättre man lagom till julfirandet…?

Från trailerna att döma verkade Ti Wests senaste Christmas Carol-version vara en genomskinlig språngbräda för Johnny Depps comeback och hans pajaskonster, men det ligger lite mer i det än så. Ebenezer försöker ge lite mer dimension till den bittre Dickens-figuren och att göra Scrooges livsförändrande resa lite skitigare, lite läbbigare. West byter tidigt ut fluffig snö mot gotisk dimma och spökerierna skruvas upp till max. Spöket från julen som har varit (Andrea Riseborough) är som hämtad från en Conjuring-film, som med sina ögonvitor genomborrar tittarens själ. Dickens saga är ju en spökhistoria i grunden, så kan jag se tjusningen i att betona dessa element och att återvända till historiens rötter istället för det där julsockret som andra versioner strösslas med.

Manusförfattaren Nathaniel Halpern har här valt att väva in fler sidospår och andra nyanser i narrativet, där vi exempelvis får se Scrooge interagera med sin bästa vän Marley strax innan hans bortgång och där Scrooge får lite stöd för sina argument i form av kryllande bedragare han stöter på under sitt liv. Det är sällan detta behövs och det är inte alltid det fungerar, då Dickens berättelse redan är så perfekt i grunden. Detta leder till att vissa spökbesök blir något utdragna och att vissa scener blir visuellt oinspirerade, känslomässigt soppiga. Samtidigt leder det också till några effektiva scener såsom en rörande scen som involverar hans systerson och ett fint ”Silent Night”-montage som lär kittla tårkanalerna.

Det är något distraherande att se Johnny Depp i titelrollen, som ju har en tendens att skrocka till som häxa och ibland för han tankarna till Jim Carreys datoranimerade Scrooge-gestaltning rent tonalt, men samtidigt lyckas han hålla masken och matcha scenernas ton när det väl krävs. Det finns ett flertal scener som gör att man glömmer bort att det är Depp under protesnäsan, vilket ändå säger något om den fladdrige Pirates of the Caribbean-stjärnans potential. Ian McKellen gör också ett mycket välkommet gästspel som kompanjonen Marley, medan Rupert Grint känns något anonym som Cratchit.

Ti West återuppfinner inte direkt hjulet här och det blir lite tempomässigt ojämnt mellan varven tack vare en massa tillägg. Ändå finns här en balans mellan skräck och julmys som faktiskt fungerar när det kommer till kritan. Det finns en gnutta uppriktighet här som plåstrar om filmens knottrigare delar och det känns som ett hyfsat gott försök till att återuppliva den tidlösa historien till något eget, även om det också är designat för att ge Depps karriär en ny skjuts. Ebenezer lär inte inte omvända den mest cyniske Scroogen därute, men det är också långt ifrån ett fnysande ”humbug”.