Visionquest

Det finns någonting tilltalande med att Marvel väljer att göra en TV-serie om en syntetisk människa som försöker förstå vad det innebär att vara människa. Efter händelserna i Wandavision finns det dessutom gott om intressanta frågor att utforska kring Vision, hans identitet och vad som egentligen återstår av honom. Visionquest har stundtals förvånansvärt mycket att säga om detta och vågar nosa på ett mer filosofiskt berättande än vad vi vanligtvis förknippar med Marvels produktioner. Det finns en ambition att diskutera både existentiella frågor och vad som egentligen skiljer en människa från en maskin. Problemet är att serien verkar betydligt mer intresserad av sina egna funderingar än av att faktiskt berätta en engagerande historia.

Det ska sägas att det finns en hel del som fungerar. Paul Bettany är fortsatt utmärkt i rollen som Vision och lyckas förmedla en sårbarhet hos en karaktär som egentligen borde ha svårt att förstå mänskliga känslor. Även James Spader gör vad han kan med Ultron och det finns flera andra välspelade insatser. Men det är också här som ett av seriens största problem uppenbarar sig. En stor del av karaktärsgalleriet består av AI-personligheter som existerar inuti Visions medvetande.

Det är visserligen ett intressant grepp, men när så många av seriens relationer utspelar sig mellan digitala personligheter blir det svårt att känna någon större investering i deras öden. De saknar den mänskliga förankring som hade behövts för att deras konflikter skulle få någon riktig tyngd. Serien vill att vi ska fundera över vad det innebär att ha känslor, men glömmer bort att ge oss anledningar att faktiskt känna någonting för karaktärerna. Det blir särskilt märkligt när så mycket tid läggs på att diskutera vänskap, kärlek och förlust utan att relationerna riktigt lyckas beröra.

Ultron är kanske det tydligaste exemplet på seriens missade möjligheter. Hans återkomst borde vara en av berättelsens stora höjdpunkter, inte minst med tanke på hans komplicerade relation till Vision. James Spader har trots allt en närvaro som få andra skådespelare kan matcha, men hans karaktär får aldrig riktigt något intressant att arbeta med och är svår att ta seriöst när han ser ut som självaste Karl Marx.

I stället blir hans resa en ganska ointressant historia som mest känns som en ursäkt för att låta honom och Vision diskutera existentiella frågor. Det finns försök att ge honom ett större djup och utforska hans syn på mänskligheten, men jag kommer aldrig ifrån känslan av att serien mest står och trampar. Det är synd, för här fanns möjligheten att skapa en riktigt intressant dynamik mellan två varelser som på många sätt är varandras motsatser, men som samtidigt delar samma ursprung.

Tempot är också ett återkommande bekymmer. Redan i premiäravsnittet tyckte jag att serien tog alldeles för god tid på sig att komma igång, och den känslan försvinner aldrig riktigt under säsongens gång. Visionquest har svårt att hitta en naturlig rytm och alldeles för många scener känns som att de drar ut på tiden utan att tillföra särskilt mycket. Det är inte fel att låta en berättelse andas eller ge karaktärerna utrymme att resonera kring större frågor, men det kräver också att det finns ett driv som håller tittaren engagerad. Här känns det snarare som att serien ibland är så förtjust i sina egna filosofiska resonemang att den glömmer bort att tittaren faktiskt också behöver något att engagera sig i. Det blir mycket prat om vad saker och ting betyder, men betydligt mindre som faktiskt känns betydelsefullt.

Och så har vi avslutningen. Utan att avslöja några detaljer kan jag säga att den lyckas rasera en stor del av det lilla förtroende jag trots allt hunnit bygga upp för serien. Efter att ha ägnat så många avsnitt åt existentiella funderingar och försök att berätta någonting med substans landar Visionquest i ett slut som känns såväl ogenomtänkt som fullständigt malplacerat. Det är svårt att ta på allvar och stundtals känns det snarare som att jag tittar på någon barnslig tecknad serie som visas på lördagsmorgonen. Kontrasten mot seriens mer filosofiska ambitioner är närmast komisk, men framför allt är den frustrerande. Det är svårt att förstå hur en berättelse som ägnat så mycket tid åt att försöka vara eftertänksam kan landa så fullständigt fel när det väl är dags att knyta ihop säcken.

Det är synd, för Visionquest hade faktiskt kunnat bli någonting riktigt intressant. Det finns en bra grundidé, flera kompetenta skådespelare och en vilja att utforska frågor som Marvel inte alltid ger sina produktioner utrymme att närma sig. Men intressanta idéer är inte tillräckliga om karaktärerna saknar djup, berättelsen går på tomgång och de filosofiska ambitionerna mest resulterar i navelskådning. Wandavision visade att Marvel kunde kombinera ett annorlunda berättargrepp med genuint känslomässigt djup. Visionquest verkar ha missat vad det var som gjorde den serien så lyckad. Kvar finns en produktion som pratar väldigt mycket om vad det innebär att vara människa, men som alltför sällan lyckas få mig att känna någonting.