Wildwood

Prue är den sortens tonåring som alltid har svar på allt, alltid en kvick kommentar att kontra med, alltid ett steg före alla andra. Det är lätt att bli kaxig när man känner att man har växt upp från barndomen och sagornas värld. När hennes lillebror kidnappas av kråkor får hon dock sig en släng av verkligheten – en magisk verklighet som består av talande prärievargar, svartkonst och blodig skogspolitik, på andra sidan Oregon. Nu räcker inte Prues snorkighet – nu måste hon lära sig att växa upp på riktigt, ta ansvar för sina handlingar och navigera sig genom en bedräglig sagovärld där faror lurar bakom varje träd…

Jag älskar allt som heter dock- och leranimation, så Wildwood kändes som ett säkert kort redan på förhand. Jag hade dock inte kunnat föreställa mig hur mycket Laika -trollkarlarna bakom bland annat Coraline och ParaNorman – skulle överträffa sig själva den här gången. Wildwood tar steget längre i så gott som varje aspekt. Inte nog med att det är den dyraste och längsta stop motion-filmen hittills, det är också det mest sanslösa stop motion-spektaklet jag någonsin har sett. Man måste se det för att tro det och även när man ser det är det svårt att tro på det. Hur har de gjort allt det där? Hur kan varje bildruta bestå av så många rika texturer, så många ingraverade komponenter, så många maskindelar, så många detaljer och ändå se mer levande ut än verkligheten själv?

Wildwood är sensationellt. Så vacker att titta på. Så knastrigt, så mjukt, så strävt, så fjädrigt, så luddigt, så mossigt, så… äkta. Organiskt. Magiskt. Det här är genuint passionerat handgjort hantverk, ett färgsprakande konstverk som saknar motstycke. Prue tror inte på sagor och magi, men vi som tittare är av en helt annan åsikt för vi är redan omsvepta av den uppenbara magi som är Wildwoods hemslöjd. Man glömmer snabbt bort att det är plast, tyg och metall man tittar på. Att se klistertårar byggas upp i karaktärers små ögonvrår, att se plasthår böja sig, att se papperslöv dansa i vinden, att se ansiktsmasker bytas ut i rapid för att skapa grimaser, skratt, uttryck, vikt är inget annat än enastående. Det hjälper också att Dario Marianellis stämningsfulla musik sätter pricken över i:et.

Wildwood är ett anmärkningsvärt epos som ändå kan kännas något ojämnt tempomässigt, särskilt när Prue ständigt kastas fram och tillbaka mellan olika fraktioner. Historien i sig är inte heller den mest originella. Vi har sett många variationer av denna typ av historia många gånger förut. Men då är jag petig. Den labyrintiska sagovärlden är såklart en del av filmens förtrollning. Det är uppslukande och inbjudande att vara vilse i Portlands täta skogar, där filmskaparna alltid tycks vara medvetna om hur man bäst tar emot sina tittare som gäster. Allt från ljussättning till kameraplacering känns genomtänkt ända in i stommen.

Gamla idéer känns som nya igen i Laikas hårt knådande händer, vilket gör att den välbekanta historien istället blir storslagen. Det är ett otroligt äventyr som kan gå från roliga djurfasoner till att klyva vargskalle med en yxa. I samma sagogulliga andetag rymmer det också ond bråd död, självmord och krig. Det finns mycket otäcka bilder och scener för minstingar, men det är samtidigt inget man ska rygga undan från om man vill åt en riktigt bra berättelse. De bästa äventyren väcker lika mycket skratt som det väcker fasa, lika mycket mörker som värme. Det är en mästerlig fabel för alla åldrar, som inte får missas att ses på en så stor duk som möjligt.

Det har tagit regissören Travis Knight hela 16 år att göra verklighet av Colin Meloys fantasybok med samma namn, men det bar minsann frukt på ett tekniskt plan. Det är ingen mening att skräda med orden. Wildwood är ett audiovisuellt mirakel till film i ett tröttsamt generiskt filmklimat som har glömt sina rötter. Det är en pampig godnattsaga outtömlig på fantasi, magi och drömmar. Det här är vad film är till för. Wildwood är en drömfångare som förkroppsligar innebörden av sann ”filmmagi”.