Remothered: Red Nun’s Legacy

Jag minns fortfarande hur jag satt ensam i min lägenhet på universitetscampuset i Växjö. Ganska nyinflyttad, hade inte riktigt hittat mina vänner som skulle bli vänner för livet, och medan vinglande studenter i färgglada overaller passerade högljutt utanför min tvåa på bottenplan så satt jag framför datorn i ett nedsläckt rum. Det låter kanske deppigt, men så var det inte. Jag hade omfamnat halloween och var redo för att sugas upp av skräck i både film- och spelform när jag upptäckte Remothered: Tormented Fathers, som såg ut som precis det jag letade efter. Jag öppnade min virtuella plånbok och matade in pengarna och kunde inte sluta spela.

Remothered: Red Nun’s Legacy är den fortsättningen (och avslut?) jag aldrig trodde jag skulle få. Efter att skaparen, Chris Darril, lämnade Stormind Games mitt under utvecklingen av uppföljaren, Remothered: Broken Porcelain som släpptes i ett bedrövligt skick och som än idag är fast i ett uselt tillstånd, såg det kört ut. Snart uppstod en konflikt om vem som skulle få erkännande för skapandet av spelserien som senare blev en juridisk tvist och det såg ut som att slutet på trilogin aldrig skulle bli av. Men i mars utannonserades till slut ett tredje spel, och nu är det äntligen här, och Darril och Stormind Games har äntligen kommit överens. Något som jag efter att ha lirat den sista installationen är väldigt tacksam över.

I den första titeln fick vi axla rollen som Rosemary Reed som utredde försvinnandet bakom Celeste Felton och upptäckte större fasor än vad hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Andra gången var det den rebelliska flickan Jennifer som skickats till Ashmann Inn för att arbeta som piga, där det visade sig att det fanns en stark koppling till Feltons. Den här gången står ännu en ny protagonist i fokus. I Red Nun’s Legacy har ännu ett försvinnande av en flicka vid namn Agata fått stora rubriker över Italien och polisen har inte lyckats lösa mysteriet. Sagt och gjort tar Agatas egna föräldrar, Susan och Angelo, saken i egna händer efter att ha fått ett anonymt tips och beger sig till Ashmanns egen villa där de tidigt separeras från varandra.

Fastän Susan i grunden är skeptisk till om Agata fortfarande är vid liv, och om hon ens finns här, kan hon som mamma inte avstå från att få svar på sina frågor. Frågorna blir däremot fler efter att ha brutit sig in och skräcken blir total när det visar sig att hon är långt från ensam, och definitivt inte i sällskap av några mänskliga typer. Upplägget påminner om Resident Evil 2 och precis som tidigare delar där man är oerhört utsatt och där man ständigt är jagad och behöver gömma sig för att inte möta ett grymt öde. Susan är knappast någon actionhjälte och även om hon kan försvara sig lite mer än tidigare huvudpersoner i serien, är hon inget hot.

Spelkonceptet är lysande och fantastiskt nervkittlande. Man vet aldrig när en av de deformerade nunnorna plötsligt dyker upp och då gäller det att vara snabb att hitta ett gömställe. Garderober, sängar och soffor är alla klyschiga gömställen i skräckens värld men de är det bästa som finns att erbjuda. Men inte heller då är man säker då fienderna kan börja söka igenom ens gömställe och då gäller det att inte göra ett ljud eller rörelse från sig. Eftersom villan som berättelsen utspelar sig i är både trång och stor med många rum så är det sista man vill är att irra bort sig i den med en mördare i hälarna vilket gör det här till ett adrenalinpumpande och riktigt ruskigt skräckäventyr.

Det är som man kan förstå inte en tillfällighet att Susan har kallats hit och här pågår ingenting normalt. De som lirat tidigare delar vet att fjärilar och hypnos har en central del av berättelsen, där det experimenterats på olika människor vilket även drabbar Susan vars psyke blir sämre, men som skaffar sig övernaturliga förmågor. Förmågor som låter henne upptäcka vad som hänt i villan tidigare, upptäcka hemliga passager men också kontrollera fjärilar. Sistnämnda kanske låter som en värdelös förmåga, men tro mig – det är den totala motsatsen. Susan är alltså inte totalt utelämnad ändå, och med hjälp av käppar, gafflar och porslin kan hon både locka fiender bort från henne och använda dem som en sista utväg, skulle hon behöva det.

Italienska Stormind Games är ingen stor spelutvecklare vilket har märkts av väl i tidigare spel. Daterad grafik, visuella och tekniska buggar och dåliga röstskådespelare är bara ett par av de brister som varit vanliga förr. Maggie Robertson, som Resident Evil-fans känner till som Lady Dimitrescu, får dock beskrivas som undantaget och levererar en stark prestation som den röda nunnan. Den här gången är vi dessutom lyckligtvis skonade från katastrofala buggar som totalt förstörde Broken Porcelain och bara det är ju en enorm lättnad. De andra bristerna jag nämnde präglar hur som helst även Red Nun’s Legacy som definitivt inte ser ut som ett spel från 2026. Faktum är att inte jättemycket ser ut att ha hänt sedan Broken Porcelain vilket gör mig aningen orolig inför de kommande nyversionerna som släpps av spelen i början av nästa år.

Det visuella imponerar kanske inte, men atmosfären har alltid varit det som fångat mig i Remothered och väger upp för den undermåliga grafiken. Även här. Akira Yamaoka, känd från Silent Hill, levererar den suveräna musiken och sätter omedelbart stämningen. Här och var hörs knarr från skuggorna eller mullrandet från vulkanen Etna som känns som ett annat hot, men som i jämförelse med det närmre, mer påtagliga hotet, känns avlägset. För oviktigt, här och nu. Ashmans villa är mörk. Väldigt mörk. Bara någon enstaka lampa lyser upp korridorerna och man vet aldrig om man är på väg att gå rakt in i en fälla, eller om något värdefullt finns att hitta i mörkret. Det är som att mörkret själv är en av spelets karaktärer och som kan vara både ens vän och fiende. Det ska dock sägas att Remothered: Red Nun’s Legacy ibland kan kännas så mörkt att man knappt ser något. Hade det inte varit för ficklampan hade jag varit körd från första stund.

Miljöerna är suveräna och det märks att Stormind Games ägnat särskilt mycket kärlek åt dem. Mycket av upplägget handlar om att lösa pussel i typisk Resident Evil-anda där exempelvis tre medaljonger behövs för att öppna en dörr och som är utspridda på olika platser. Någon tydlig fingervisning om var de finns får man inte, utan man behöver utforska på egen hand. Med hjälp av nya förmågor kan man dessutom återbesöka tidigare besökta rum för att hitta något som annars inte gick att komma åt. Det är i samband med utforskandet som fiender också dyker upp som kan sätta ett abrupt stopp i letandet. Ibland blir jakterna så pass intensiva att man efteråt helt glömt bort vad man skulle göra eller hur man ska hitta tillbaka. Ibland blir det däremot lite väl enkelt att lista ut hur AI:n fungerar och exakt vilken rutt den kommer gå. Något som tyvärr gör obehaget mindre obehagligt.

Remothered: Red Nun’s Legacy känns som ett värdigt avslut på trilogin som började för snart ett decennium sedan. Karaktärerna är välskrivna och trots grafiska brister och gammal teknik är det precis vad man hade kunnat förvänta sig av spelserien. Jag hade dock önskat att så stora delar av berättelsen inte bestod av papperslappar och minnen att läsa och lyssna på då det flera gånger skadar tempot. Ändå lyckas Stormind Games väldigt bra med att under spelets sex timmar långa berättelse leverera intensiv skräck, med en välskriven historia som knyter ihop säcken bra och som gör karaktärerna som vi lärt känna rättvisa. Nio år senare sitter jag fortfarande kvar på kroken och ser fram emot vad studion ska ta sig an härnäst.