Pokémon Pokopia

Jag fick en ”book nook” av min sambo i julklapp. En sån där som man bygger ihop själv av hundratals pyttesmå träbitar med hjälp av hobbylim, pincett och svordomar. ”Tack”, sa jag. ”Tack så jättemycket för den fina julklappen som jag här och nu fick av dig”. Efter några månader undrade mina barn om jag inte skulle bygga ihop den fina presenten som jag fått av mamma, och det var därmed dags. Det fanns inga undanflykter till buds stående. Det var bara att sätta igång.

Jag satte mig på eftermiddagen och började, och när jag hade suttit där en stund vid skrivbordet, i skenet av en liten studiolampa, tittade jag på klockan. Det var mitt i natten och alla hade gått och lagt sig. Jag rullade bak på stolen och tittade på det jag hade framför mig. De små träbitarna hade bildat en liten japansk bakgata, komplett med små affärer och restauranger, komplett med gatubelysning och allt. Och plötsligt mindes jag tillbaka till alla andra gånger jag suttit på det här sättet. När jag var åtta år och målade Link och Epona från Zelda. När jag var tolv och byggde och målade Orcs & Goblins i Warhammer. När jag var 15 och övade gitarr under dygnets alla vakna timmar.

Det vore enkelt att skriva att Pokémon Pokopia erbjuder ett uppfriskande alternativ i djungeln av alla våldsamma spel där ute, en chans att skapa något när nästan alla andra spel handlar om att förstöra. Men det vore ju inte sant. Inte längre. Frågan är om det någonsin har släppts så många spel i mysgenren som idag. Stardew Valley, Animal Crossing, Fields of Mistria, Kynseed, Fantasy Life i: The Girl Who Steals Time, Story of Seasons, Graveyard Keeper, Sun Haven, Blue Oak Bridge och Disney Dreamlight Valley utgör en promille av alla spel du kan välja mellan om du vill gosa ner dig under täcket och bygga ett eget liv i ett fiktivt universum.

Så man kan ju undra. Vad har Pokémon Pokopia att erbjuda i den kategori spel som kanske allra minst behöver ytterligare tillskott? Behövs det verkligen ett till sånt här? Detta är frågor som jag gick in i den här recensionen med syfte att besvara. Pennan var vässad. Anteckningsblocket blankt och redo för sylvass kritik. Sen sket sig allt. Jag blev för upptagen med mina dagliga sysslor i Pallet Town, för fokuserad på att samla, bygga och lyssna på önskemål från Bulbasaur, Squirtle och Charmander, för fascinerad av min växande arsenal av färdigheter, för uppsvept i den renodlade nostalgibomben som det innebär för en 35-åring att få stifta bekantskap med samma musik – komponerad på ett annat sätt – som hördes i pojkrummet när det begav sig med Pokémon Red & Blue.

Det finns något otroligt beroendeframkallande och rogivande i den centrala loopen här. Inte så konstigt kanske med tanke på att delar av teamet bakom de oerhört lyckade Dragon Quest Builders 1 och 2, i form av Omega Force/Koei Tecmo har varit inblandade i utvecklingen av Pokopia tillsammans med The Pokémon Company och Game Freak. Men där Dragon Quest Builders 1 och 2 kritiserades för att vara Minecraft-kopior, vilket de såklart till viss del var, verkar spelvärlden nu kollektivt ha kommit överens om att hela idén med block som går att flytta på, resurser som går att samla och bygga, inte behöver vara exklusivt för Minecraft längre. Det hör helt enkelt till en större genre. Och tur är väl det, för teamet bakom Dragon Quest Builders är helt enkelt bäst på sin sak, och här har de på något vis lyckats överträffa sig själva.

I Pokémon Pokopia får jag återbesöka områden, byar, städer (och förstås Pokémon) som jag känner igen från huvudspelen så långt tillbaka som till originalen till Game Boy. Huvudsakligen handlar alltsammans om att hitta Pokémon och bygga trivsamma miljöer för dem att vistas i, samtidigt som man jobbar på något av flera större mål. Balansen mellan total frihet, kreativitet och försiktig guidning från spelets sida (så att det liksom finns en poäng med allt man gör) är helt perfekt. Du kan till exempel springa förbi ett träd och några buskar som du inte har sett tidigare och då få en liten knuff från spelet som hintar om att det vore snyggt med en bänk här i skuggan av trädet. Det, i sin tur, kan göra att en ny Pokémon blir sugen på att flytta hit. Kanske, tänker du då, vore det dessutom fint med en liten stig alldeles intill, och kanske några buskar, och jo, en lampa måste vi ju ha såklart, och vips är du igång med ytterligare ett byggprojekt.

Här finns inte ett spår av den stress som exempelvis Stardew Valleys obönhörligt tickande klocka kan innebära för vissa spelare. Ta din tid. Det är ingen brådska. Det är heller inte som med Animal Crossing där det mer handlar om vad som ska hända imorgon än vad som faktiskt händer idag, även om vissa större byggprojekt faktiskt tar några timmar eller en hel dag av verklig tid innan de är färdiga. I Pokémon Pokopia finns tydliga incitament att spela lite varje dag, som stämpelboken som erbjuder extra belöningar för den som dyker upp dagligen. För dig som hellre bunkrar upp och lägger en hel helg i Pokopia i ett svep finns alla möjligheter att göra just det.

Ett lyckat lifesim-spel behöver någon form av skav, ett stråk av sorg, för att inte bli Bolibompa-land. Detta tappade Nintendo, i mitt tycke, med Animal Crossing: New Horizons där varenda karaktär är överlycklig över att se dig och älskar allt du gör, står för och har på dig, och där exakt allt är perfekt hela tiden. Så var det ju inte i Animal Crossing till Nintendo GameCube, till exempel, där invånarna initialt var skeptiska till att ha dig där, och gå hem förresten, vad gör du ens i mitt hus? I Pokopia finns lyckligtvis detta skav, detta stråk av sorg, i form av ett mysterium som präglar hela stämningen: var är alla? Och framförallt, var är alla människor?

Det finns något smått hjärtskärande i att huvudkaraktären är en Ditto som förvandlat sig till sin tränare för att den saknar honom eller henne, eller för all del i att alla Pokémon vill hjälpas åt med att bygga upp en förstörd värld igen i hopp om att människorna kanske kan komma tillbaka(?). Det här mysteriet förblir inte olöst, och även om jag förstås ska låta bli att spoila exakt vad det handlar om så kan jag väl säga så mycket som att Pokopia har ett budskap som handlar om att ta vara på varandra och på vår miljö.

Jag är 35 år fyllda och har, längs med vägen, tappat barndomens brinnande intresse för Pokémon. Jag återbesöker de äldre spelen lite då och då och slås varje gång av hur robusta och charmiga de alltjämt är, hur unika de är i rollspelsgenren och hur rätt man hittade redan från första början i Red & Blue. Jag lägger också gärna några timmar i varje ny installation för att se åt vilket håll serien är på väg, men fastnar aldrig riktigt på samma sätt längre. Åtminstone inte förrän nu, för även om själva rollspelsmomenten är borta och de turbaserade striderna ersatta med annat så lyser Pokémon starkare än på många, många år här i Pokopia, och jag är för första gången på länge riktigt hoppfull kring en stark framtid för Pokémon i stort.

Visst, visst. Inventory-systemet hade kunnat vara lite mer raffinerat. Jo, jo, tempot hade kunnat vara lite snärtigare. Men när jag ser min första lilla by långsamt växa sig större och större, allt finare, alltmer befolkad av samma Pokémon som jag hade på en affisch ovanför sängen i pojkrummet på Ramsågsvägen i Skåre, när Pokémon-centret till sist är färdigbyggt och wurlitzer-tonerna spelar en variant av den klassiska healing-jingeln… Då händer något märkligt djupt nere i magen. Något konstigt som försöker klämma sig fram genom tårkanalerna. Och när jag tittar på klockan är det mitt i natten igen, men dörren har precis öppnats till en ny stad, och Bulbasaur önskar sig en ny leksak till sitt lilla bo, och där borta glittrar det i gräset. En ny Pokémon vill flytta hit, och jag kan inte gå och lägga mig riktigt än. Jag har ärenden att utföra, saker att göra, ställen att vara på. Jag är hemma igen.