Ali G: Who Iz I?

Det finns en metahumor här som hade varit fullständigt genial om den hade varit medveten men det är den inte. Den en gång så orädda, oborstade, finurliga komikern Sacha Baron Cohen har i och med denna film gått och blivit det han i flertalet filmer vid många karaktärer så ofta hånat. Det ignoranta etablissemanget, den pretentiösa kultureliten och allt däremellan har hånats i Ali G, Borat och Brüno och det bisarra med denna film, är att Cohen blivit det han i årtionden hatat.

I Ali G: Who Is I? är Cohens originalkaraktär tillbaka. Ali G in the USA debuterade under våren 2003 och var då, för egen del, det roligaste programmet som sändes på TV, alla kategorier. Jag skrev av skratt åt de ikoniska intervjuerna med Kobe Newt Gingrich, Ralp Nader, Trump, Bryant och Shaq och jag har väl citerat karaktärens ikoniska ”Booyakasha!” så pass många gånger att det torde anses som direkt orimligt. 23 år senare är han nu tillbaka och Cohen har skrivit ett manus för att försöka motivera återkomsten.

Ali G är en föredetting, här. Pengarna är slut, Julie är gravid och HBO-pengarna har sinat. När den här filmen börjar reser han och frugan till USA, igen, för att försöka säkra upp ett nytt TV-kontrakt så att de kan bekosta den flådiga livsstilen, köpa ett lyxhus och allt det där andra. Det huvudsakliga problemet här är att skämten som blivit sketcher, som är tänkta som ett sätt att driva med amerikanska politiker, TV-kåta lyxmäklare, privatklinikernas mest välbärgade kändisläkare och allt däremellan – är usla. Cohen har gått från en sylvass komiker till en konstruerad, förväntad, slapp, slö, förutsägbart trist upprepning som för det mesta bara upplevs som pinsam.

Under de 89 minuter som den här filmen så effektivt rånade mig på skrattade jag inte en enda gång. Faktum är att jag inte ens drog på smilbanden. Inte en gång. Saker som mest troligt hade varit roliga 2003, baserade på samma skrivna skämt fungerar inte alls här och på flera sätt skulle jag vilja kalla Who Is i? för en slags Wish-version av Ali G, som naturligtvis aldrig borde ha släppts. Jag förstår naturligtvis nu varför MGM fick kalla fötter och drog tillbaka biopremiären av denna film, beslutade sig för att struta upp den lite slaskigt på streaming, istället. Med facit i hand borde de inte ens ha gjort det, de borde kastat denna skit på soptippen, istället.