5 suveräna spökfilmer

När det vankas Halloween och kvällarna är mörka och kusliga, så är det ju givetvis toppen att få mysa ner sig i TV-soffan med några riktigt sjysta skräckfilmer att bli vettskrämd till. Därför tänkte jag i den här artikeln lyfta fram fem favoriter ur spökfilmssubgenren – det vill säga skräckfilmer som på ett eller annat sätt har med hemsökta hus, onda andar eller bara läbbiga gastar och spöken i största allmänhet att göra. Som vanligt när det listas sånt här, så kommer givetvis många guldkorn ha hamnat utanför listan, men där är ju kommentarsfältet ett perfekt ställe att bara bomba på med egna favoriter och dela med sig av tips som andra kanske missat. Filmerna är på listan är inte listade i någon direkt rangordning, utan det här är snarare fem filmer som jag bara känner för att ösa lite extra kärlek över och som samtliga har speciella platser i mitt spökfilmsälskande hjärta.

Next of Kin är något så udda som en australiensisk skräckfilm om ett hemsökt hus där en lyckligt ovetande kvinna får ärva ett gammalt ålderdomshem, snubblar över läbbiga dagboksanteckningar skrivna av hennes mor och strax därpå börjar det givetvis ske otäcka saker. På Letterboxd kallade någon den för Dario Argentos The Shining – och det är tamejtusan inte så långt från sanningen. Det här otäckt så in i bomben med ett bombardemang av såväl effektiva jumpscares som långsamt och krypande obehag, men också med en närmast surrealistisk stämning som får den att kännas väldigt italiensk mellan varven. Alla som nångång sett en Fulci- eller Argento-rulle kommer förstå vad jag menar när man tittar på den. Det här är spök-giallo down under med ett soundtrack (av Klaus Schulze från Tangerine Dream) som hör till genrens finaste stunder.

Det har varit konstanta spekulationer ända sedan den släpptes. Vem var det egentligen som regisserade? Var det Tobe Hooper? Eller var det i själva verket producenten Steven Spielberg som klev in i smyg och regisserade en av tidernas absolut bästa spökfilmer? Det spelar egentligen mindre roll. Vad som däremot spelar roll är vilken underbar jäkla kungrulle som firma Hooper och Spielberg bjöd oss på. Här snackar vi en skrämmande och kopiöst underhållande berg-och-dalbanetur med en för genren ovanligt hög budget, vilket syns i varenda ruta. Craig T. Nelson och JoBeth Williams storspelar som föräldrarna i familjen, men det är framförallt de yngre förmågorna som imponerar – i synnerhet Heather O’Rourke (som tragiskt nog lämnade jordelivet bara sex år senare) visar de flesta andra barnskådespelarna exakt var skåpet ska stå. Det finns så många ikoniska ögonblick som lever kvar i mitt medvetande ända sedan jag såg den första gången på TV i slutet av 90-talet. Lilla flickan mot myrornas krig på TV-skärmen. Det svinläskiga trädet utanför fönstret. Den leriga poolen med otäckt innehåll. Här snackar vi gåshud och obehag av att bara tänka tillbaka på dessa.

The Entity är ingen vanlig spökfilm som bjuder på kusligt knarrande i korridorer och diffusa skepnader som fladdrar förbi kameran. Den attackerar en. Hårt och skoningslöst. Med det smattrande pulserande soundtracket av Charles Bernstein som liksom skär in i ens stackars öron, skapar ett enormt obehag och gör det ännu hemskare att tvingas bevittna de horribla överfallen som filmens huvudperson utsätts för. Att berättelsen är baserad på en sann historia är väl som vanligt i den här typen av övernaturliga filmer lite upp till betraktarna själva att avgöra hur det ligger till med trovärdigheten. Men det är snudd på omöjligt att inte känna med Barbara Hersheys karaktär – som om inte skräckgenren konsekvent förbisetts av Oscarsjuryn borde blivit nominerad för denna briljanta uppvisning. En ensamstående mamma blir våldtagen i sitt hem av ett osynligt och synnerligen våldsamt väsen och hur hon med hjälp av ett gäng parapsykologer försöker bevisa vad som hänt och i samma veva stoppa den ondskefulla närvaron i huset för att skada henne eller någon annan i fortsättningen. Det här är en riktig jävla käftsmäll till film. Läskig så in i bomben, men också med en stark skildring av sexuella övergrepp och stigman/tvivlen som offer ofta tvingas leva med efter övergreppen.

Den här är för alla som kanske inte nödvändigtvis vill bli vettskrämd under titten. För även om Peter Jacksons skräckmästerverk från 1996 definitivt har sina läskiga stunder, så är det framförallt en oerhört underhållande och fartfylld skräckkomedi som det bjuds på. Michael J. Fox spelar spökjägare som använder sin förmåga att kommunicera med spöken till att låta gastarna hemsöka utvalda hus och sen dyka upp som en räddande ängel och lösa spökeribekymrerna mot betalning. Men när ett par riktigt onda spöken dyker upp i staden, så tvingas han plötsligt att stå upp för de goda och sätta stopp för ondingarnas framfart innan såväl levande som redan döda får sätta livhanken till. The Frighteners ska helst ses i Director’s Cut-versionen – som i likhet med Jacksons förlängda versioner av Härskarringen-filmerna höjer den avsevärt. Och som en ren lyckoträff i klockren tajming släpps den i slutet av oktober i en svinfet 4K- och vanlig Blu-rayutgåva från gudarna borta på Arrow Video som inkluderar såväl bioversionen som den förlängda.

The Changeling är av förståeliga skäl inte Clint Eastwoods dramafilm från 2008 där Angelina Jolie letar efter hennes försvunna son, utan det här är Peter Medaks mästerliga spökfilm från 1980. Med George C. Scott i huvudrollen som en man som efter att ha förlorat sin familj i en tragisk olycka planerar att starta upp på nytt genom att byta bostad, men har då oturen att bosätta sig i ett hemsökt hus. Det som följer är ett gäng riktigt roliga scener där skrattande spöken och glada gastar hjälper till med renoveringen av det gamla huset. Nej, nu skojar jag. The Changeling är svinläskig och inte det minsta rolig. Här är det istället dystert och mörkt för hela slanten där Scotts karaktär börjar luska i husets historia och inser att det enda sättet att stoppa hemsökelsen är att hitta svaret på vad som hände när de onda andarna fortfarande var i livet. The Changeling är krypande och långsam skräck när den är som allra bäst. Inget jäktas fram, utan allt bara byggs på och byggs på för att sedan kulminera i en av de svettigaste och mest nervkittlande avslutande halvtimmarna som fångats på film. Scott står dessutom för en fullkomligt otrolig rollprestation i huvudrollen. Den här vill du inte missa.