Call of Duty: Modern Warfare 4

Jag ligger i en snödriva bakom fiendens linjer i Nordkorea och funderar på min tillvaro. I ryggsäcken har jag en handfull nedpulade granater, i händerna ett prickskyttegevär med värmesikte och jag har ingen som helst brådska. Det är inte en mening jag trodde att jag skulle skriva om Call of Duty, spelserien där tempo är allt och där ”full fart framåt” hade kunnat vara undertiteln. Ändå är det här, halvvägs in i kampanjen, som Modern Warfare 4 är som bäst, när det för en gångs skull vågar sakta ner.

Resten av tiden är det betydligt lättare att känna igen sig. Call of Dutys årliga släpp brukar avfärdas med en axelryckning: ”Been there. Got the Captain Price T-shirt.” Och hur man än vrider och vänder på det är det ofta sant. Även om Infinity Ward och Treyarch gör ganska olika spel har grunden varit densamma sedan omstarten med Modern Warfare 2019. Nu är det Infinity Wards tur igen efter två Black Ops i rad och fyran ska knyta ihop berättelsen som började där. Efter att ha spelat den som besatt de senaste dagarna är det tre B-ord som sammanfattar min upplevelse: bombastiskt, bekant, bra. Det är mer Call of Duty – absolut – men ett slipat Call of Duty.

Som alltid, när det gäller Call of Duty, har jag en struktur som jag följer slaviskt. Kampanjen ska spelas först, sen en kväll med multiplayer och sist antingen DMZ eller Zombieläget, beroende på vad som erbjuds. Upplägget i Modern Warfare 4-kampanjen är enkelt: Nordkorea invaderar Sydkorea och kriget skildras genom den unge sydkoreanske soldaten Parks och hans trupps ögon. Samtidigt är seriefavoriten kapten Price efterlyst, ordentligt förbannad efter händelserna i föregående spel och på jakt efter att sätta stopp för ärkeskurken Makarov, och någonstans på vägen ska de två historierna mötas. Det är en Price som gärna suddar ut gränsen för hur långt man får gå för att nå sitt mål, och frågan som Infinity Ward vill att vi ska fundera över är vilka principer som egentligen är värda att hålla fast vid och varför. Kampanjen hoppar fram och tillbaka i tiden, och scener som verkar lösryckta i Parks del får plötsligt en helt annan tyngd när de vävs in med Price, och tvärtom. Greppet hade lätt kunnat sluta i en enda stor röra, men här fungerar det, och resan från skyttegravarna i Korea till New York, Paris och Mumbai känns som en sammanhängande berättelse.

Inramningen i Korea med den nya plutonen och skiftet mellan syd och nord fungerar riktigt bra, och för mig är de mest intressanta delarna av kampanjen de som utspelar sig i Nordkorea. Här får vi med egna ögon (och direkt påverkan) uppleva den förtryckande regimen på det där obekväma och chockerande sättet som Infinity Ward är så bra på. Huvuddelen av kampanjen är klassiskt linjär och känns i sitt upplägg som vilken Call of Duty-kampanj som helst. Det är proppfullt av bombastiska storsekvenser där exakt allt exploderar, hektiska biljakter på trånga bakgator och smyguppdrag där det ibland är smartare att undvika strid helt än att gå in i fullt akimbo-mode. Ungefär halvvägs in i den ultralinjära kampanjen stöter jag på Stranded, uppdraget med snödrivan, och här sänker Infinity Ward tempot, öppnar upp spelvärlden och låter mig bestämma hur snabbt saker och ting ska gå en stund, en liten flört med det mer öppna och utskällda Modern Warfare 3. 

Skillnaden är att Stranded-uppdraget faktiskt är bra. Riktigt bra, till och med. Park och gänget är fast bakom fiendens linjer i ett kallt och oförlåtande Nordkorea och när man utforskar den öppna kartan kan man samla på sig resurser genom att ta över fiendebaser och hitta gömda lådor. Det känns lite som Far Cry 3 eller 4. Jag kryper omkring i buskar, klättrar i radiotorn och smyger mig på fiender bakifrån för att successivt roffa åt mig bättre vapen, utrustning och granater. Det finns tre huvuduppdrag som måste göras här för att komma vidare med berättelsen, och om du inte är ett dugg intresserad av själva utforskandet kan du välja dem direkt på kartan och hoppa över den öppna världen helt och hållet. För mig blev det dock ett trevligt avbrott i resten av kampanjens furiösa tempo. 

Med 16 kapitel och runt tio timmar är kampanjen lagom lång. Tempot är nästintill perfekt och berättelsen är helt okej, med starka karaktärer genom hela. Mads Mikkelsen är med på ett hörn och gör det Mads Mikkelsen gör bäst: spelar ultraskurk. Men han får bara ett fåtal mellansekvenser, och det känns som att hyra en Ferrari och bara köra den till Ica-parkeringen för att köpa fredagsmys. Det blir lite bortkastat. Infinity Ward lyckas däremot knyta ihop säcken från 2019 på ett sätt som faktiskt känns som ett värdigt avslut på Modern Warfare och för Price. 

Det som håller ihop allt, oavsett spelläge, är vapenkänslan. Infinity Ward har helt och hållet omarbetat grunden och kallar det nya systemet ”Ballistic Authority”. Rekyl, konvergens och hantering är omarbetade, och spridningen när man skjuter från höften är nästan helt borta, så kulorna går dit hårkorset pekar även när du inte hunnit lägga an. Där vapen i Call of Duty historiskt sett har känts lite som luftpuffror, finns det nu vad jag upplever som riktig rekyl, något som närmaste konkurrenten Battlefield alltid har varit bra på. Rörelsemönstret har också fått sig en omgång. Omnimovement, möjligheten att springa och kasta sig åt alla håll som Black Ops 6 och 7 byggdes kring, finns kvar men är nedtonad och förfinad. Dessutom kan jag greppa tag i kanter, klättra, hänga och hoppa framåt. Det går fortfarande att slänga sig åt sidan för att försöka ducka fiendeeld, men det känns mer naturligt i Modern Warfare 4 än tidigare, med bättre flyt och färre slumpmässiga utfall i striderna.

Multiplayer-läget kommer med 20 kartor, varav tolv är traditionellt utformade banor för sex mot sex. Här känns Modern Warfare 4 exakt lika bekant som i kampanjen. Matcherna i Team Deathmatch, Domination och Hardpoint flyter på precis som de alltid har gjort, och det tar inte lång tid innan jag har lärt mig hur motståndarna spelar, vilka linjer som fungerar bäst att hålla och var folk brukar slåss. Kartorna är, som alltid, en blandad kompott. Att spela Hardpoint på den franska kartan Cachette är ren dödsångest, eftersom B-punkten ligger inne i en container mitt på kartan. Räkna med att dö av många handgranater där inne och svära lika högt varje gång.

Samtidigt är kartan Nautical perfekt för Kill Confirmed med sin symmetriska utformning och rakt på sak-spelbarhet där det bara är fullkomligt kaos. Det roliga är att det, trots att du både dödar och dör ilsnabbt, ändå finns utrymme att hitta sin egen spelstil. När jag spelade med Petter och 0skar kunde vi snabbt konstatera att Herr Hegevall gärna låg så stilla som möjligt under ett skrivbord och låtsades vara ett lik under merparten av matchen för att vänta på att någon skulle springa förbi, och det fungerade lika bra som min strategi att springa runt med en hagelbössa i högsta hugg. 

De nya lägena Collateral, Inflation och Hijack är egentligen bara varianter av andra lägen med något ändrade regler. Det mest egna i år är Kill Block, en variant av Gunfight som körs på en egen träningsanläggning och som slumpar fram både vapen och kartans utformning mellan rundorna. Det kändes lite som en gimmick först, men efter ett par matcher gillar jag verkligen Kill Block, eftersom slumpen gör att ingen runda blir den andra lik. Det är som Gulagen i Warzone, fast med fler spelare. För den som vill ha ett större slagfält finns också Ground War, med 32 spelare per lag, fordon och tre kartor, samt det nya läget Combat Outpost. Jag är ju den typen av spelare som gillar det där med stora kartor och fordon. Det är därför jag alltid har gillat Battlefield mer än Call of Duty och jag spelar nästan uteslutande Big Team Battles i Halo. Ground War är kul och en välkommen paus från den absurda hastigheten i resten av multiplayern. Jag gillar det som Infinity Ward har plockat ihop här dock. Visst känns det mesta igen, men tillsammans med vapenkänslan, rörelsemöjligheterna och de nya spellägena finns det gott om anledningar att tillbringa ett par kvällar i matcher där snorkiga britter och svinarga tyskar sitter och skriker mig döv i röstchatten.

Den tredje pelaren i Modern Warfare 4 är DMZ, och den här gången är det inte ett gratisspel vid sidan av utan en del av det fulla spelet. Extraktionsgenren är ju hetare än någonsin just nu och här märks det att Infinity Ward har lagt massor av resurser på att förvandla DMZ till något mer än en liten sidogrej. Kartan heter Hajin Exclusion Zone och är hämtad direkt från kampanjen. Du kan gå in ensam eller i en trupp och sedan välja om du vill följa storyuppdragen, ge dig på Dynamic Operations eller bara ströva runt och utforska fritt. Skillnaden mellan dessa lägen är minimal eftersom allting utspelar sig på samma ställe ändå, men när du gör storyuppdragen blir det aningen mer strömlinjeformat. På pappret delar du kartan med dussintals andra spelare som gärna sätter käppar i hjulet för er och snor allt ni har hittat. I praktiken har jag efter ett tiotal matcher inte stött på en enda annan grupp, antagligen för att alla är fullt upptagna med sina egna uppdrag just nu, så hur nervigt det blir när servrarna fylls på riktigt får jag återkomma till.

Mellan rundorna hänger du på FOB-basen, med 3D-skrivare, förråd, vapenhandlare, skjutbana och möjligheten att plocka på dig uppdrag. DMZ är, precis som extraktionsspel brukar vara, oförlåtande, men en runda är aldrig bortkastad, även om du förlorar allt du har i ryggsäcken. Du förlorar till exempel aldrig erfarenhetspoäng när du dör, och DMZ har en egen nivåstege från 1 till 70 som du kan klättra på, där nya saker och förmågor låses upp med jämna mellanrum. Jämfört med DMZ i Modern Warfare 2 känns det som att läget äntligen har hittat hem. Det är visserligen väldigt många menyer att hålla reda på mellan rundorna, och om DMZ kan hålla mig kvar lika länge som Arc Raiders eller Marathon vet jag inte än, men jag är optimistisk.

Tekniskt sett är Modern Warfare 4 en rejäl uppgradering och mycket av det syns i ljuset. Infinity Ward blandar nu förberäknat ljus med ray tracing för indirekt ljus, och på PC går ray tracing att slå på för reflektioner, skuggor och ljus i kampanjen, multiplayer och DMZ. Bloom-effekten är praktiskt taget borta, vilket gör det lättare att se vad som rör sig på avstånd. Spelet är riktigt, riktigt snyggt, biljakten i Paris är nästan fotorealistisk, medan de snötäckta vidderna i Nordkorea känns naturtroget kalla och ängsliga. Mellansekvenserna är superba rent tekniskt, och omgivningarna håller hög klass genom hela spelet. PC-versionen har stöd för både DLSS 4.5 och FSR och optimeringen är riktigt bra. Jag har spelat på en Ryzen 7 och ett Geforce RTX 5090 i 5120 × 1440 med allt inställt på ”Extreme”, och spelet har legat stadigt runt 80 bilder per sekund. Jag har inte stött på en enda bugg eller krasch under de 20 timmarna jag har spelat, varken i kampanjen, multiplayer eller DMZ. 

Ljudet är minst lika starkt. Vapenljuden är märkbart tunga och köttiga, och att trycka av ett skott från den Deagle på 50 kaliber är bedövande. Även det riktade ljudet fungerar riktigt bra där det nu för första gången är enkelt att säga exakt var ett skott kom ifrån eller när någon springer mot en bakifrån. Musiken i DMZ och kampanjen är träffsäker, med maffiga stråkar, och röstskådespelarna gör ett genomgående bra jobb. 

Modern Warfare 4 försöker inte uppfinna Call of Duty på nytt, och det behöver det inte heller. Det Infinity Ward har gjort är att ta allt som har byggts upp sedan 2019 och skruva åt det tills det sitter, och det märks mest i hur vapnen äntligen har fått tyngd och i hur kampanjen faktiskt lyckas ge Price det avslut han förtjänar. DMZ har samtidigt vuxit från en sidogrej till något som jag tror att jag kommer att fortsätta spela.

Är det för bekant? Nej, jag tycker inte det. Även om förändringarna upplevs som små på pappret blir helheten i Modern Warfare 4 så mycket bättre att det är svårt för mig att stänga av. Att Mads Mikkelsen mest skymtar förbi och att DMZ dränker mig i menyer drar ner något, men det är småsaker i ett så här genomarbetat paket. Har du tröttnat på Call of Duty, kommer Modern Warfare 4 inte att ändra på det. Men om du mest har spelat Black Ops de senaste åren eller hoppat av helt efter Modern Warfare 2019, är det ett bra tillfälle att komma tillbaka. ”Been there. Got the Captain Price T-shirt.” Men årets tröja är värd att lägga i sin samling.