Bytet

Netflix nya svenska satsning, miniserien Bytet, ser ut att ha kostat en hel del kosing att producera. Fotot är svinsnyggt, omgivningarna storslagna och hela produktionen bara skriker ut kompetent folk i alla delar av personalstyrkan som inte legat på latsidan för att leverera en visuellt slående slutprodukt. Synd bara att manuset inte lever upp till samma skyhöga standard. Berättelsen om hemligheter och otäcka saker som bubblar upp till ytan när två välbärgade par byter hus med varandra över sommaren – där ena paret hamnar i ett lyxhus i Stockholms skärgård och det andra till en pittoresk villa på Sicilien känns ju som ett tacksamt koncept att koka ihop någonting riktigt knorrigt och obehagligt av. Men så blir det dessvärre icke. Utan det som börjar lite smått lovande förvandlas snabbt till en platt och förutsägbar historia där det inte krävs mycket mer än att ha sett tre andra thrillers i hela sitt liv för att i stort sett lyckas pussla ihop det centrala mysteriet redan i avsnitt två.

Och vad är det egentligen med att så många av våra svenska produktioner inte kan få till vettiga dialoger? Inte ens Fares, en av våra finaste svenska skådespelare, kan rädda en replik som ”Ragnar. Det har uppstått en oförutsedd omständighet.” från att låta otroligt olidligt stolpig och onaturlig på precis alla tänkbara sätt. Det känns märkligt att överhuvudtaget behöva spekulera om anledningarna, men är det så svårt att pröva att läsa replikerna högt efter att ha skrivit dem för att se huruvida det låter kroniskt förstoppat eller om det flyter på bra? Dialogerna är en del av problemet med manuset i Bytet, men det som verkligen tynger ner det är karaktärerna.

Jakob Oftebro och Emma Appleton är hyllade konstnären Adam och rika arvtagerskan Scarlett som tvingas kämpa med Scarletts outhärdliga gnällspik till alkoholiserade brorsa Tom, Fares och Frida Gustavsson är stressade affärsmannen Carl och gravida hemmafrun Helen som dras med Carls väldigt såpoperaaktiga minnesluckor (så praktiskt) och olämpliga saker som skett på hans arbete. Det är vad vi som tittare serveras i karaktärsväg. Superplatta, osympatiska och ointressanta figurer hela bunten. Mycket för att deras klyschiga personligheter och även namn verkar ha körts via någon AI-prompt för att få till bästa möjliga anpassning även utanför Sverige – Adam heter som av en lyckoträff det internationellt gångbara Harris i efternamn och Scarlett spelas av brittiska skådespelerskan Emma Appleton som låter skrämmande lik drottning Silvia när hon mellan varven säger någonting på svenska. Greppet att låta Adam prata svenska och Scarlett svara på engelska känns inte heller helt hundra.

Skådespelarna gör dock vad de kan av materialet som finns att jobba med. Oftebro som var en av få vettiga inslag i undermåliga Blodsoffer är stabil, precis som Gustavsson och Appleton, men det är framförallt Fares (en stor favorit hos mig ända sen Jalla! Jalla!) som försöker lyfta det hela med en känsloladdad och sårbar prestation. Synd bara att biten med minnesluckor inte sällan känns som hämtade från evighetssåporna Glamour och Våra bästa år.

Spänningen då? Den puttrar på mellan varven, men den känns många gånger som en eftertanke då det istället blir mycket fokus på de trasiga relationerna (Scarletts brorsa Tom kan vara den mest irriterande karaktären som någonsin dykt upp i en Netflix-serie), misstänkt otrohet, Solsidan-aktiga grannar i skärgården och så ska Carl givetvis mitt i allt minnesluckande och redan så sönderstressade tillvaro försöka få till en affär med italienska hotellmagnaten Rosita Perotti (som låter som en karaktär ur valfri Jönssonligan-film). Då har jag inte ens nämnt Kling & Klang-vibbarna jag får av de italienska poliserna.

Skådespelarna som gestaltar dessa karaktärer (Klingini och Klangetti) agerar som om de läser replikerna innantill med samma inlevelse som Fröken Ur och beter sig allt annat än professionellt i deras ämbete. Inte minst när de kör Zoom-samtal med karaktärerna i Sverige och berättar exakt allt mellan himmel och jord om den pågående polisutredningen – även sånt jag absolut inte tror att polisen har för vana att delge utomstående personer vid en öppen utredning. Allt bara för att verkligen göra handlingens mysterier övertydliga även för alla som sitter med näsan mot mobilen istället för att kolla på TV:n.

Det enda som egentligen överraskar under de fyra avsnitten är att plötsligt få höra Riz Ortolanis fullkomligt makalösa ledmotiv från ökända kannibalrullen Cannibal Holocaust spelas upp i en av seriens mest känsloladdade sekvenser. Det hade jag definitivt inte på min bingobricka över saker som jag någonsin trodde skulle inträffa i en svensk film- eller serieproduktion. Men plötsligt händer det och användandet av Ortolanis förtrollande musik, som kan vara det vackraste som någonsin gjorts i filmmusiksväg, lämnar mig faktiskt med varmare och mer förlåtande känslor än vad serien egentligen förtjänar. För det här är inte mer än svag mellanmjölk, tyvärr. Ett ursnyggt producerat hantverk med fina skådespelare som inte får ut sin potential på grund av ett manus som aldrig lyckas med varken dialogerna eller en engagerande intrig.