10 filmer som är bättre än bokförlagan

Smaken är som baken, heter det ju och när det gäller tolkningar av böcker i form av långfilmer, luktar den sällan särskilt angenämt.

Petter Hegevall

Alla vet vi ju hur det brukar bli, hur det brukar se ut. Bra, läsvärd, prisbelönt, bästsäljande bok förvandlas till en tvåtimmarsfilm och det mesta som gjorde boken så himla bra – har gått förlorat. 1992 års The Lawnmower Man dyker omedelbart upp i skallen för egen del, eftersom det är och alltid har varit en anskrämlig film baserat på en väldigt bra bok (skriven av Stephen King). 1984 års adaption av Dune är en annan (hujedamig vilken vedervärdig film) precis som 2017 års The Dark Tower som fullkomligen slaktar Kings läsvärda fantasy-western-epos. Spielbergs War of the Worlds med Tompa Cruise i huvudrollen är en annan där storheten i HG Wells ikoniska förlaga går förlorad i stort sett helt och hållet.

John Carter från 2012, hör också till en av de där gångerna som en mästerlig bokförlaga blev till en rätt kass film, av olika anledningar och Baz Luhrmanns The Great Gatsby från 2013 misslyckas i stort sett helt (den också) med att berätta storyn, med alla dess nyanser och detaljer, som (Fuck) Scott Fitzgerald stuvade in i sin fantastiska, klassiska bok. Många kassa adaptioner går att räkna upp, såklart, men vilka filmversioner är bättre än böckerna de baseras på? Nedan hittar du en bunt av dem.

En man med röd halsduk går genom en tät, grön djungel med ett smutsigt barn på var sida, och pojken till höger sträcker ut armen som för att stoppa dem.

Jurassic Park

Michael Crichtons bok var, är och förblir såklart mästerlig. Ingen här skulle komma på tanken att säga något annat. Det är samtidigt lätt att föredra Spielbergs adaption här, då den bibehåller en snudd-på orimlig spänning i stort sett hela vägen igenom, vilket boken faktiskt inte gör. Crichtons förlaga lyckas med mycket, innehåller (som sagt) massor av bra saker men om vi ska prata minuskonto så blir det ungefär två tredjedelar in i romanen lite ”vardag” av det faktum att de framklonade skräcködlorna äter upp de vilt flyende människorna, och den känslan ger aldrig Spielbergs alldeles otroliga långfilm.

Man i brun kostym och mönstrad slips med ett plåster i pannan blickar bekymrat nedåt, medan en suddig man i kostym står bakom honom i rök.

shutter island

Dennis Lehanes hyllade deckare om mordutredaren Teddy Daniels vistelse på fängelseön Shutter Island utanför Boston är ju en nagelbitare utan egentlig motsvarighet. Den är lysande. Marty Scorseses alldeles orimligt fina adaption med en storspelande DiCaprio i huvudrollen är dock strået vassare. Den något (märk: Något) traditionella deckarstrukturen i boken byttes i filmen delvis ut mot en något mer hallucinogen mardrömskänsla vilket stödde det visuella formatet bättre och i slutändan förstärkte hela historien.

En skäggig man i vit skjorta sitter i en roddbåt på en skogssjö och blickar bort åt sidan, medan en kvinna i blå klänning bakom honom håller händerna mot munnen.

the notebook

Den smetiga romantikern Nicholas Sparks förlaga till denna klassiska, snudd-på ikoniska djupdykning i sann, äkta, odödlig romantik är i ärlighetens namn ingen vidare bra bok. Mängden meningslösa detaljer som Sparks hänger upp sin story på blir halvvägs in ganska sölig medan filmen antar en mer tolererbar struktur. Att huvudrollsinnehavarna Ryan Gosling och Rachel McAdams blev förälskade i varabdra under inspelningen märks dessutom väldigt väl under flertalet nyckelscener då det verkligen slår gnistor om dem och deras kemi.

Närbild på en äldre man med grått hår och skägg och blå ögon som lutar sig framåt och talar allvarligt, klädd i kostym och slips.

gone baby gone

Dennis Lehanes bok är en av hans bästa. Mörk, smutsig, skoningslös i sitt porträtt av tvivelaktig moral och klent omdöme. Han dyker djupt in i psyket hos sina karaktärer här och hittar tendenser och samveten som lämnar avtryck. ben Afflecks trogna adaption är dock strået vassare ändå och detta enbart tack vare fenomenalt skådespeleri som adderar nyanser till redan nyanserade karaktärer. Ed Harris, Morgan Freeman och särskilt Casey Affleck är alla värda guldgubbar här.

En gammal man med lång grå skäggig haka och sliten mantel sitter hukad i en mörk grotta, medan en ung man med lockigt hår och grön kappa oroligt ser på i bakgrunden.

lord of the rings

Att JRR Tolkien nyskapande, definierade fantasygenren och skrev en av tidernas mest lästa, mest hyllade och mest citerade trilogier i Sagan om ringen-böckerna, det vet vi alla. Utan dessa tre böcker hade kulturvärlden såklart sett mycket tråkigare ut och det är naturligtvis därför som det är jordklotets näst mest lästa böcker efter bibeln. Det går dock inte riktigt blunda för att Tolkiens frekventa slurpande på den berömda haschpipan drev honom till att gång-efter-annan tappa sin egen röda tråd och slå knut på sitt eget berättande via alldeles för detaljerat nördande kring sin egen mytologi. Filmerna rätade ut frågetecken, fokuserade istället på kärnan i berättelsen och byggde en mer njutbar sagostruktur som helt enkelt gjorde Tolkiens fantastiska berättelse om Midgårds öda ännu bättre.

Man med kort mörkt hår i vit skjorta och mönstrad slips tittar uppåt i ett dunkelt kontorslandskap med lysrörsbelysning.

fight club

David Finchers adaption av denna urflippat nattsvarta, märkvärdigt originella och satiriska nedmontering av modern kapitalism/materialism är inget annat än ett filmiskt mästerverk. Bokförlagan är naturligtvis även den strålande men Chuck Palahniuk blir lite för fokuserad på det rent stilistiska ibland och vältrar sig lite för länge i det smaklösa vilket gör att man som läsare tenderar att bli en smula avtrubbad. Filmen är bättre, vilket även Chuck Palahniuk själv sagt vid flertalet tillfällen.

Fem personer sitter runt ett träbord i ett kontorsrum med en kartong, en portfölj och utspridda foton och papper på bordet. De ser allvarliga ut.

gone girl

Amy är ju tänkt som en supersmart sociopat här, som duperar sin arma krake till äkta man och sätter läsaren/tittaren på en berg-och-dalbane-tur av vansinniga livsval. I boken framstår hon dock inte riktigt så, snarare som en ganska mjäkigt gnällig, bortskämd snorunge till tonåring, något som David Fincher rättade till i denna alldeles utomordentligt skickligt sammansatta långfilmsadaption. Visst tenderar Affleck att kännas lite för träig i vissa scener men framförallt det tredje och sista akten i filmen överträffar boken med råge.

Två fångar i randiga skjortor och jeansbyxor sitter vid ett räcke framför en stenmur, den ene ser åt sidan medan den andre med armarna i kors blickar rakt fram.

the shawshank redemption

Stephen Kings novell har såklart absolut ingenting att hämta mot Frank Darabonts tidlösa mästerverk till långfilm. Nu kanske det blir en smula orättvist att jämföra en tvåtimmars-film med en ”short story” men ändå, Kings karaktärer kändes aldrig så genomarbetade och mänskliga som de gör i filmen och ändringarna som Darabont gjorde på plats, under inspelningens gång, är alla till det bättre. Om vi ser oss själva högst upp på den där berömda kullen och ska dö för en åsikt som vi tar med oss in i evigheten så handlar den nog mest troligt om att detta trots allt är tidernas bästa långfilm som i grunden, ärligt talat, är baserad på en ganska ordinär, lättglömd novell.

Närbild på en man med kortklippt hår och blå ögon i vitt linne som allvarligt blickar mot en person i förgrunden, i ett dunkelt rum med låg belysning.

la confidential

James Elroy hatar den här filmen. Han hatar den sådär extra passionerat så att han inte kunnat sluta prata skit om den sedan biopremiären för snart 30 år sen. ”Den har ungefär samma berättarmässiga djup som ett tortillabröd” sade han så sent som 2012 och kritikerna har ofta hakat på. Det går dock inte riktigt komma från hur mycket tightare och mer explosivt våldsam Curtis Hansons film är än bokförlagan, som trots uppenbara kvaliteter går lite på sparlåga under hela mittenpartiet. Boken djupdyker förvisso ordentligt i 50-talets Los Angeles och den utbreda korruptionen inom polisväsendet medan filmen tar fram hårdhandskarna mycket tidigare och förlitar sig på briljant skådespeleri och noir-dräkt scenografi. Tack vare en briljant Spacey, en briljant Pearce och en briljant Crowe föredrar vi dock filmen, alla dagar i veckan. Den är tightare och mindre självkär.

Närbild på en äldre man i blå overall som tittar rakt in i kameran med blågrå ögon och ett lugnt, olycksbådande leende.

silence of the lambs

Thomas Harris bokförlaga huserar tonvis med extra-detaljer sett till både Clarice Starlings uppväxt och ungdomsår samt Hannibal Lecters psyke och leverne. Tonvis. Varje liten aspekt av varje karaktärs agerande motiveras med ett halvt kapitel känns det som och läsaren informeras om allt, och alla – hela tiden. Detta är på ett sätt smart, såklart – att ge massor an kontext, men det är också kontraproduktivt när man i samma andetag försöker bygga nerv, spänning, mystik och när man försöker skrämmas. Jonathan Demmes filmadaption skalar av tidsmässiga skäl bort 80% av bokens extrema detaljrikedom vilket i slutändan bara bättrar på spänningen, mörkret och mystiken, här.

Kommentarer (2)

Logga in för att kommentera.

Jaws är det bästa/värsta exemplet. En av tidernas bästa filmer är baserad på en ytterst medioker bok, som har ett rent uselt slut.

Gillningar: 0

Visste inte ens att flera av dessa filmer var baserade på böcker, däribland Jurassic Park, Fight Club och LA Confidential, alla 3 väldigt bra filmer.

Gillningar: 0