The Great Giana Sisters

Super Mario på lågpris, fräsig punkfrilla och Chris Hülsbecks magiska soundtrack. Giana Sisters är en kär gammal plåga.

Måns Lindman
Giana hoppar över ett gap mellan stenpelare i The Great Giana Sisters, med tegelblock, en röd svamp och en svävande kristall mot blå himmel.

Vissa utvecklare inspireras. Andra hyllar sina inspirationskällor. Sedan har vi de som helt sonika kliver rätt in hos konkurrenten och plankar rubbet. Rakt av. För det är precis vad tyska Rainbow Arts gjorde när de bestämde sig för att ge Commodore 64-ägarna ett alldeles eget Super Mario Bros. Resultatet blev The Great Giana Sisters, ett spel som hade ungefär lika mycket originalitet som en Rolex inköpt på en turkisk badort. Men vad vi älskade det ändå. Vi visste väl inte bättre, där och då.

Året var 1987 och Nintendo hade redan erövrat en stor del av spelvärlden med sin mustaschprydde italienske rörmokare. Vi som satt hemma med våra Commodore 64 fick däremot nöja oss med vad den gamla brödburken hade att erbjuda. Och missförstå mig inte, den hade väldigt mycket att erbjuda. Men just när det gällde färgglada plattformsspel med svampar, mystiska rör och hemliga bonusblock fanns det ett ganska påtagligt hål i utbudet.

Det hålet bestämde sig Giana och hennes syster Maria för att fylla. Med ungefär samma diskretion som en engelsman på charterresa. Redan från första sekunden var likheterna med Super Mario Bros så uppenbara att man nästan förväntade sig att Nintendos advokater ska hoppa fram bakom närmaste pixliga buske, vilket också hände så småningom när spelet plötsligt försvann spårlöst från butikshyllorna. Men spelet fick i alla fall dansa en sommar innan fakturan kom.

Giana med tovigt blont hår står på en tegelgolv i The Great Giana Sisters, med röda diamanter och block med gula markeringar svävande ovanför henne.
Det här är absolut inte Super Mario Bros. Det ser man ju på diamanterna.

Här fanns tegelblock att slå sönder med huvudet, fiender att hoppa på, diamanter att samla och underjordiska passager att utforska. Till och med banornas uppbyggnad kändes misstänkt bekant. Att spelomslaget dessutom skröt med texten ”The Brothers Are History!” gjorde knappast saken mindre provocerande. Eller uppenbar för den delen. Men Giana hade åtminstone en sak som Mario saknade. En svincool punkfrilla.

Genom att samla på sig rätt bonusföremål förvandlades den prydliga lilla hjältinnan till en rödhårig rebell som såg ut att ha tillbringat natten med att lyssna på The Exploited och stoppa fingrarna i ett vägguttag. Plötsligt kunde hon slå sönder tegelblock och senare även avfyra projektiler mot sina fiender. Det var faktiskt rätt charmigt och en av få idéer där spelet lyckas hitta något som åtminstone liknar en egen personlighet.

Don't mess with the big guys

The Great Giana Sisters släpptes 1987 och var så likt Super Mario Bros att Nintendo lackade ur. En tid efter lanseringen fick tyskarna på Rainbow Arts ett ilsket brev från speljätten med krav på att dra tillbaka spelet. Försäljningen stoppades och Giana försvann från butikshyllorna. Det sägs att Nintendo stämde utvecklarna, men någon rättegång har aldrig kunnat beläggas. Ironiskt nog gjorde hela historien spelet till en eftertraktad kultklassiker.

Grafiskt var det dessutom en riktig liten karamell. Grälla färger, charmiga figurer och den gamla Commodoren fick verkligen arbeta för högtryck för att leverera ett Mario-liknande äventyr. Och så har vi förstås musiken. Som hos så många av den tidens lir så levererades det förstklassig spelmusik. Chris Hülsbeck tryckte in ett soundtrack som är så förbannat bra att det nästan känns orättvist mot resten av spelet.

De studsande melodierna, de karaktäristiska SID-ljuden och den där underbara åttiotalskänslan sitter fortfarande som en smäck. Det här är musik som borrat sig in i minnet för evigt. Jag kan inte komma ihåg vad jag åt till middag igår men jag vet precis hur introt till The Great Giana Sisters låter och skulle utan problem kunna lyssna på det en hel kväll. Vilket förmodligen är mer än man kan säga om spelet i sig. För när nostalgidimman väl skingras börjar jag också minnas alla problem. Och det är inga småsaker vi pratar om.

Först har vi kontrollen. Giana rörde sig ungefär som om hon bar ett par för stora gummistövlar fyllda med cement. Hoppen var märkligt svävande samtidigt som precisionen lämnade en hel del att önska. I ett spel som nästan uteslutande handlar om att hoppa mellan plattformar var det förstås ungefär lika lyckat som att utrusta en Formel 1-bil med trumbromsar.

Giana i The Great Giana Sisters står på en stenig mark under två tegelblock med gula bonusrutor. En röd diamant svävar i luften och en brun uggla närmar sig.
Ugglan här hävdar bestämt att den aldrig har satt sin fot i ett Nintendo-spel.

Banorna var dessutom ganska enformiga. De erbjöd visserligen en del hemligheter och överraskningar, men den där geniala känslan för bandesign som gjorde Super Mario Bros till ett mästerverk fanns inte här. Något som också resulterade i att svårighetsgraden ibland blev rent sadistisk, och jag vet inte hur många gånger jag har skickat Giana rakt ner i avgrunden medan jag svurit som en borstbindare.

Det var frustrerande. Och inte alltid på det där härliga sättet där man omedelbart vill försöka igen. Det stora problemet är egentligen att The Great Giana Sisters hela tiden tvingats leva i skuggan av sin betydligt mer begåvade förlaga. Nintendo hade redan visat hur ett plattformsspel skulle byggas, hur kontrollen skulle kännas och hur varje ny bana skulle locka spelaren vidare. Rainbow Arts hade uppenbarligen tagit noggranna anteckningar, men glömt att kopiera själva genialiteten. Ändå hade jag ohyggligt svårt att ogilla det här lilla plagierade åbäket.

För The Great Giana Sisters representerar också något väldigt fint från en tid då datorspel fortfarande kändes lite förbjudna, lite hemmasnickrade och fullständigt oförutsägbara. När en ny diskett kunde innehålla precis vad som helst och ingen brydde sig särskilt mycket om upphovsrätt eller vem som hade hittat på vad. Åtminstone inte vi som satt framför skärmarna med joystick i handen och alldeles för mycket fritid.

Och var väl egentligen där spelets verkliga storhet låg. Inte i den ganska medelmåttiga spelmekaniken eller de stundtals fantasilösa banorna, utan i minnet av hur fantastiskt det faktiskt kändes att få spela något som liknade Super Mario Bros på sin egen Commodore 64. I dag är det betydligt svårare att blunda för bristerna. Men där och då var det det bästa substitutet vi hade. Och visst, det var kanske inget riktigt Super Mario. Men det var vårt Super Mario och vi älskade det ungefär som man älskar ett störigt syskon. Man ville strypa det ungefär var femte minut, men gud nåde den som kom utifrån och talade illa om det.

The Great Giana Sisters

Giana Sisters stal friskt från Super Mario Bros och vann ändå våra C64-hjärtan. Musiken är fortfarande lysande, men de svajiga hoppen och fantasilösa banorna har åldrats sämre. 

Testa istället

Super Mario Bros. Rayman Legends, Shovel Knight

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.

Inga kommentarer än. Bli först med att kommentera!