Vi pratar med Rares ikoniska art director

Kevin Bayliss är en ikon inom spelindustrin och då i synnerhet inom den grafiska delen av spelbranschen där han under årtionden låg i absolut framkant med både sin syn på den tekniska biten men naturligtvis även det rent estetiska. Det var Kevin som i mångt och mycket ledde utvecklingen av Rares fantastiska ACM-teknologi (Rare Ware Advanced Computer Modeling) och såg till så att framförallt Donkey Kong Country med enkelhet var världens snyggaste spel den dagen då det först rullades ut. Det var Kevin som designade spelvärlden och den grundläggande formspråket för Golden Eye 007, det var Kevin som designade Joanna Dark och allt där i mellan, och vi beslutade oss för att ringa upp honom för en supertrevlig pratstund.

– Jag hade initialt en väldig tur. Som grabb var jag besatt av spel och tillbringade timmar i min brors sovrum och spelade på hans ZX Spectrum. Många av mina favoritspel gavs ut av ett företag som hette Ultimate Play the Game. Tidigt började jag experimentera med att skapa egna karaktärer, sprites och grafik. Jag började på ZX Spectrum, fortsatte sedan på min egen Acorn Electron och några år senare på en Commodore 64.

När jag slutade skolan var jag inte helt säker på vad jag ville göra. Efter en kort stund på college fick jag syn på en annons i lokaltidningen från ett företag som hette Rare Limited, som sökte grafiker. Mina föräldrar körde mig till en kvällsintervju i det gamla stenhus där företaget fanns, vilket låg bara några kilometer från vårt hem. Under intervjun upptäckte jag att Rare drevs av samma personer som låg bakom de där spelen från Ultimate Play the Game som jag hade tillbringat år med att spela i min brors sovrum. Jag insåg omedelbart att jag hade snubblat över något väldigt speciellt – det kändes som om jag hade vunnit högsta vinsten på lotto. De erbjöd mig ett jobb ungefär en vecka senare, och jag kom att tillbringa omkring 18 år hos Rare.

– Mitt första projekt på Rare var att arbeta med NES-konverteringen av Wheel of Fortune, den populära amerikanska frågesporten. Jag var då nyss fyllda 17. Jag ombads att skapa bilder som representerade några av de priser som deltagarna kunde vinna, till exempel ett lyxkök, en snabbgående båt eller en Porsche. För att skapa dessa kalkerade jag av bilder från kataloger och broschyrer, lade sedan teckningarna under ett transparent rutpapper och konverterade noggrant varje bild till pixlar för hand. Därefter kunde jag färglägga den pixelerade versionen och räkna ut den data som behövdes för att bygga upp slutbilderna av NES-systemets grafiska karaktärsrutor. Det var en noggrann och tålamodsprövande process, men det var också en fantastisk introduktion till att skapa grafik för NES och att lära sig arbeta inom systemets begränsningar.

– Före Donkey Kong Country hade jag arbetat med ett experiment som mestadels bestod av ett fightingspel där jag använde Silicon Graphics-arbetsstationer. Vi utforskade toppmodern programvara för 3D-modellering och animation och upptäckte hur den tekniken kunde användas för att skapa grafik till spel. När fightingdemon började ta form besökte representanter från Nintendo oss på Rare och blev mycket imponerade av det de fick se. De ville att vi skulle använda samma teknik för att skapa någonting åt dem, till Super Nintendo, och de funderade på hur Donkey Kong skulle kunna återupplivas och introduceras för en ny generation spelare.

Nintendo skickade skisser och illustrationer av Shigeru Miyamoto till oss via fax, och jag ombads att skapa en ny version av Donkey Kong som skulle vara löst baserade på de designerna. Jag började omedelbart modellera en helt ny DK, följt av Diddy och resten av karaktärerna. Kombinationen av Rares nya teknik, Nintendos ikoniska karaktär och teamets erfarenhet av att göra spel utvecklades så småningom till Donkey Kong Country – och resten är som du vet historia.

– Jag hade alltid velat göra ett fightingspel. Jag var ett stort kampsportsfan och älskade Bruce Lee, kampsportsfilmer, traditionella vapen och naturligtvis fightingspel. Jag ville desperat skapa ett eget. Till en början var dock Tim och Chris Stamper tveksamt inställda till idén eftersom de trodde att fightingspel som genre var en fluga som redan höll på att dö ut. När vi fick den nya Silicon Graphics-utrustningen började jag skapa karaktärer som en övning för att lära mig själv att bygga och animera spelkaraktärer i 3D. Efter att jag skapat en boxare lade Tim till en bakgrund för att få scenen att kännas komplett. Innan vi visste ordet av hade vi två boxare som stod mot varandra i ett gammaldags boxningsgym, där hela scenen renderades i 3D. Det såg fantastiskt ut och visade vilken potential den här tekniken hade.

Jag började utveckla fler karaktärer och experimentera med verktygen för ”naturliga fenomen” i Alias PowerAnimator. Dessa gjorde det möjligt för oss att skapa karaktärer gjorda av material och element som is, stål och eld, samt varelser och monster som inte lätt hade kunnat uppnås med de tekniker med digitaliserade skådespelare som användes i spel som Mortal Kombat. Killer Instinct-karaktären Spinal är ett perfekt exempel: att skapa ett övertygande animerat skelett genom att filma och digitalisera en skådespelare hade varit extremt svårt. Med 3D-modellering insåg vi dock att vi kunde skapa nästan vad som helst vi kunde föreställa oss. Den friheten blev den ledande principen bakom karaktärsdesignen, så jag försökte göra ensemblen så varierad, färgstark och oväntad som möjligt.

– Jag skulle definitivt aldrig påstå att jag är den bästa grafikern i världen, men jag är alltid beredd att försöka. Jag har samlat på mig en hel del erfarenhet och har designat och modellerat många olika typer av karaktärer. Med tiden tycker jag att jag har utvecklat en bra magkänsla för vad folk brukar gilla och vilka idéer som brukar fungera ihop. Framför allt försöker jag dock ha roligt och skapa karaktärer som tilltalar mig personligen. Personlighet är otroligt viktigt, och jag verkar uttrycka mycket av det genom en karaktärs ansikte – i synnerhet ögonen och pupillerna. Man kan nog känna igen en karaktär som jag har designat på just dessa återkommande ansiktsdrag. Man kan se familjebandet löpa igenom Battletoads, Donkey Kong, Diddy Kong och gänget i Diddy Kong Racing. Kanske är det den känslan av personlighet, som uttrycks särskilt genom ögonen, som definierar mitt arbete.

– Det beror nog lite på vad man menar med ”bäst”. Det mest spännande projektet var tveklöst Killer Instinct eftersom jag äntligen fick göra den typ av spel jag alltid hade velat göra. Jag fick fria händer gällande karaktärernas design och deras rörelsemönster, och jag bidrog dessutom med röster och motion capture till många av dem. Motion capture-arbetet gjorde hela upplevelsen extra spännande. Vi använde plötsligt toppmodern, högst professionell hårdvara och mjukvara för att göra ett TV-spel, och ibland kändes det som om jag arbetade inom filmbranschen.

Det var en anmärkningsvärd period av experimenterande och dagliga, fantastiska upptäckter. Det roligaste projektet var dock tveklöst Diddy Kong Racing. Vi hade ett briljant team, vi älskade alla racingspel, och det stod klart under utvecklingen att vi hade något speciellt på gång. Vi fastnade regelbundet i att försöka bräcka varandras tider i Time trial-läget. Att vi var så uppslukade av att spela det samtidigt som vi skulle göra det var ett mycket gott tecken såklart. Vi visste att vi hade en vinnare, och det färdiga spelet blev oerhört lyckat. Så Killer Instinct var nog det mest spännande projektet, men Diddy Kong Racing var det roligaste.

– Mitt favoritspel från Rare är nog Diddy Kong Racing. Av alla de spel jag arbetade med är det det som fortfarande får mig att le mest när jag tänker på det. Vi hade så roligt när vi skapade det, och jag är oerhört stolt över hur det blev.

– Jag har faktiskt två. Jag har alltid älskat Quackshot till Mega Drive. Det är ett vackert och underbart spel, och det fångar andan hos Walt Disneys karaktärer på ett strålande sätt, både visuellt och genom sin musik och ljudbild. Det är dessutom väldigt roligt att spela, även om det kan vara väldigt utmanande och oförlåtande. De flesta av mina favoritspel tenderar dock att vara fightingspel. Om jag var tvungen att välja bara ett skulle det förmodligen vara Double Dragon. Det kombinerar fantastiska stridsrörelser med en äkta äventyrskänsla, samt action, berättelse, spänning och nerv.

Sedan, om man har kämpat sig igenom spelet tillsammans med en annan spelare, tvingas man till slut vända sig mot varandra och slåss om vem som ska rädda Marian. Efter att ha hjälpt varandra hela vägen till slutet måste man plötsligt strida mot sin vän – det är helt galet, men den oförglömliga twisten är en av anledningarna till att jag älskar det så mycket.

– Jag älskar fortfarande spelbranschen. Den har varit otroligt vänlig och givmild mot mig, och jag är mycket tacksam för den karriär den har gett mig. Jag har haft turen att få bevittna så många förändringar genom åren, och jag känner mig extremt lyckligt lottad som fortfarande arbetar inom spelbranschen dag. För egen del känns det dock inte riktigt lika spännande som när jag först klev in i branschen – men jag tror att mycket av det beror på att jag är äldre nu. När jag kom in i branschen som 16-åring kändes allt som digitaliserad magi. Grafiken kan verka primitiv med dagens mått mätt, men att upptäcka hur man skapade den och sedan se den dyka upp i ett spel var otroligt spännande.

Tekniken har nu utvecklats till en punkt där grafiker kan skapa nästan vad som helst de kan föreställa sig, så det är mycket svårare att bli överraskad enbart av det som dyker upp på skärmen. Jag spelar heller inte lika många spel som förr, eftersom jag lägger mer tid på att skapa konst och grafik rent generellt.

Branschen har visserligen blivit mer komplicerad och flyktig, men det finns också uppmuntrande möjligheter för mindre utvecklare och oberoende studior. De kan skapa mer fokuserade projekt som är fantasifulla, särpräglade och, framför allt, roliga att spela. Alla spel behöver inte vara en enorm storproduktion.

– Mitt främsta råd skulle vara att sluta titta på allt annat. Jämför inte ständigt ditt spel med andra spel, och använd inte allt som redan finns på marknaden som er måttstock. Ditt spel är ditt spel. Våga följa ditt hjärta, dina åsikter, din smak. Jag försöker att inte studera andra spel för noga eftersom det är nästan oundvikligt att man börjar låna deras idéer eller helt enkelt bygger vidare på något som någon annan redan har gjort.

På Rare satt teamen som arbetade med olika projekt ofta i separata byggnader. Den isoleringen gjorde att våra idéer förblev fräscha eftersom vi inte stod och tittade varandra över axeln hela tiden. Jag tror att det hjälpte Rare att producera mer varierade spel och uppmuntrade varje team att utveckla sin egen identitet. Vi förstår alla grundprinciperna för att spela spel och känner igen när något är roligt. Utmaningen är att upptäcka det roliga själv och sedan skapa det, i stället för att kopiera någon annans lösning.