Wonder Boy
Sega och Escape försökte en gång i tiden bräcka självaste Super Mario med en skateboard-tokig grottpojke.
Skateboarden… Den där jävla skateboarden, det var ju såklart en pixelbaserad förbannelse (och inget annat) förklädd som en power-up. Men det visste ju inte jag. Inte då. Jag var åtta år gammal och hade på relativt kort tid blivit fixerad vid tanken på att bli vad jag trodde där och då den första levande människan på hela planeten att nå slutet i Segas mystiska Mario-utmanare.
På min lågstadieskola, i mitten av 80-talet, valde man sida. Vi valde läger. Och sen gick det inte att byta, om man skulle råka ändra åsikt. Den ena grupperingen föredrog Nintendo. Super Mario. Mega Man. Castlevania. Den andra gruppen älskade Sega. Spelade enbart Master System och försökte övertyga sig själva och alla andra att Black Belt var bättre än Kung Fu (vilket det såklart aldrig var) att Wonder Boy var Super Marios överman (vilken han såklart aldrig var) och att Hang On var bättre än RC Pro-Am.

Jag valde Sega-sidan tidigt. Idag, alla dessa årtionden senare, vet jag inte ens varför. Det var för egen del något mystiskt som vilade över Master System och dess spel som för mig kändes märkligare, mer svårtillgängliga, mer mystiska. Ingen av mina vänner visste något om dem. Det fanns inget informationsblad i stil med Bergsalas Nintendobladet som kunde berätta om vilka som gjort Wonder Boy, Alex Kidd samt Black Belt och det fanns såklart inget internet att tjuvkika på, heller. Den lokala leksaksaffären visste ingenting om spelen de sålde utöver de satta priserna och det var där, tror jag, som mycket av min förtjusning föddes. Sega… Var som att stirra in i en värld av mystik, 1986.
Wonder Boy utvecklades av Escape (som senare döptes om till Westone Bit Entertainment) och av en enda ung herre vid namn Ryuichi Nishizawa. Han skrev koden, ritade grafiken och mekade ihop musiken till vad som skulle komma att bli en av de största arkadspelen under hela 1986, i Japan. Wonder Boy älskades av tusentals spelare och konverteringen till Master System gick snabbt eftersom arkadplattformen Sega System 1 och Sega Master system delade samma grundläggande arkitektur (även om arkadmaskinen var mer kraftfull med mer minne).

Jag spelade Wonder Boy som besatt. För jämnan. Och även om jag minns att jag blev rätt jädra besviken när jag insåg att av de nio olika banorna i spelet var tre av dem originalskapelser medan de andra sex bara var kopierade varianter av de tre första, men annan färg på bakgrunden eller andra typer av fiender. Jämfört med primärt Super Mario Bros var Wonder Boy inget att hurra över direkt. Allt var sämre här utom möjligen grafiken då, och när jag nu återvänder till det inser jag att tiden inte varit förlåtande mot Nishizawas grottpojke. Han springer lustigt, spelkontrollen är slapp och bossfighterna trista. Jag gillar dock de blå infödingarna ”Blue Morgan” exakt lika mycket idag, som 1986.
Heta artiklar
Hoppa över listan
RETROARTIKEL
Historien om Sega Saturn
Sveriges mest lästa spelhistoriker bjuder på över 45 000 tecken om Sega Saturn och dess problematiska existens.
RETROARTIKEL
Sagan om Neo Geo
Sveriges mest namnstarka spelhistoriker köttar vidare här på MISSIL och skriver idag om SNK:s intåg i Sverige.
RETROARTIKEL
Historien om Nintendo 64
Sveriges mest lästa retroskribent genom alla tider, Martin Lindell, gästar oss med artiklar om spelhistoria.
RETROARTIKEL
Från Colecovision och in i framtiden
I tidernas längsta krönika berättar Petter om hur olika generationer präglat hans uppväxt och inställning till underhållningsformen.
RETROARTIKEL
Spelen jag hyrde och aldrig glömde
Måns Lindman minns när spelhyllan i butiken nere på hörnan var hela helgens hyrvänliga räddningsplanka.
RETROARTIKEL
Allt började med Zaxxon
Hegevall tänker tillbaka på sin allra första spelkonsol och på alla de timmarna som cementerade hans eviga kärlek till spel.
RETROARTIKEL
Hyrspel, Refreshers och Darkwing Duck
I artikelföljetongen om de där förlorade hyrspelen från den lokala videobutiken har det blivit Petters tur.
RETROARTIKEL
5 risiga retroklassiker
Hegevall har sågat en del älskade retrofavoriter som aldrig någonsin var särskilt bra, till att börja med.
RETROARTIKEL
Vi pratar med Rares ikoniska art director
Kevin Bayliss var Rares första designboss och basade över Donkey Kong, GoldenEye, Perfect Dark samt Killer Instinct.
Kommentarer (5)
Logga in för att kommentera.
Musiken Petter.....musiken. Jag sätter en julmust på att musiken används för att plåga skäggon i Guantanamo Bay.
Ja, så är det nog vännen!
@SystemLakejen Vi ringer och frågar!
Så jäkla coolt med spel utvecklade av EN person... Blir nog en recension av Another World från 1991 snart!
Spelades på Commodore C64 här. Musiken brändes in i hjärnan och man kunde höra den dagar efter man spelat.