Castle of Illusion Starring Mickey Mouse
I en tid när NES fortfarande regerade försäljningssiffrorna och Mega Drive var nylanserad, drämde Sega till med en klassiker.
När Sega först rullade ut Sega Genesis (”Mega Drive” i Europa och Japan) under sommaren 1989 ackompanjerades konsolen i sig av lanseringstitlar såsom Space Harrier II, Ghouls ’n Ghosts, Golden Axe, Super Thunder Blade, The Revenge of Shinobi och Altered Beast. Segas strategi var solklar; Tuffa, hårda, våldsamma spel för en lite äldre målgrupp än de som redan investerat i en NES, och kärat ned sig i Super Mario Bros samt Zelda. Sega ville vara fränare än så. Mindre familjevänliga. Mindre barnsliga, om du så vill. Men redan ett halvår efter lanseringen i Nordamerika stod det klart att de svaldes hela av Super Mario Bros. 3 till NES, och behövde ett gulligt, ultrasnyggt barnspel baserat på en välkänd figur.
Sega of Americas hövding Michael Katz hade under 1988 raggat tag i en hel hög med stekheta licenser såsom Michael Jackson, Joe Montana, Tommy Lasorda, Buster Douglas och Dick Tracy och inför utvecklingsstarten av deras kommande ”familjetitel” reste han till Florida för att uppvakta Disney. Men det inledande mötet var trögt. Disney tyckte att Sega hade fel image. Disney ville hellre fortsätta jobba med Nintendo (Ducktales och Chip and Dale var redan enorma succéer till NES) och i slutet på mötet krävde de att få se en prototyp, för att se så att Sega verkligen förstod vad det var, och är, som Disney vill förmedla med sina mest älskade karaktärer.

Katz återvände en dryg månad senare med en superkort prototyp på ett plattformsäventyr med Musse pigg i huvudrollen, som var så läckert animerat att Disneys dåvarande chefer för merchandising och licensiering, sade ja på studs. Segas japanska huvudkontor hade skapat den där ikoniska animationen där Mickey sätter handen på höften och viftar lite på rumpan om man som spelare lägger ifrån sig handkontrollen.
Dagen därpå startade utvecklingen på riktigt, hemma i japan och leddes av den då helt orutinerade färskingen Emiko Yamamoto, som med ett team bestående av han själv och åtta utvecklare till, tog exakt nio månader på sig att skapa vad jag anser vara ett av de mysigaste 16-bitsspelen genom alla tider. Jag fick mitt Castle of Illusion i julklapp 1991 och spelade det under januari och februari 1992 som en besatt människa. För där och då, jämfört med så mycket annat på marknaden, kändes det verkligen som att jag spelade huvudrollen i en ursnygg Disney-film snarare än något annat. Grafiken var verkligen helt otrolig, då.

Spelkontrollen var mindre otrolig. Idag framstår den som absurd, snarare. Varje rörelse som Mickey gör är dränkt i överflödiga animationer, allt för att göra den visuella upplevelsen så filmisk och snygg som möjligt. Det man därmed offrar är en följsam och framförallt responsiv plattformskänsla där hoppen sitter där man trycker och avståndsbedömningen fungerar. Castle of Illusion fungerar lite tvärtom. Mickey tar en himla tid på sig för att komma upp i luften när han hoppar och han hoppar sen väldigt långt, vilket gör att jag som spelare måste tänka om både en och två gånger.
Med det sagt är det här licensspelet fortfarande dränkt i Disney-charm och otroligt älskvärd miljövariation. Jag älskar den förtrollade skogen, leksaksbutiken, skafferiet, spindelslottet och häxborgen i slutet. Musiken är fantastisk och svårighetsgraden alldeles lagom.
Heta artiklar
Hoppa över listan
RETROARTIKEL
Historien om Sega Saturn
Sveriges mest lästa spelhistoriker bjuder på över 45 000 tecken om Sega Saturn och dess problematiska existens.
RETROARTIKEL
Sagan om Neo Geo
Sveriges mest namnstarka spelhistoriker köttar vidare här på MISSIL och skriver idag om SNK:s intåg i Sverige.
RETROARTIKEL
Historien om Nintendo 64
Sveriges mest lästa retroskribent genom alla tider, Martin Lindell, gästar oss med artiklar om spelhistoria.
RETROARTIKEL
Från Colecovision och in i framtiden
I tidernas längsta krönika berättar Petter om hur olika generationer präglat hans uppväxt och inställning till underhållningsformen.
RETROARTIKEL
Spelen jag hyrde och aldrig glömde
Måns Lindman minns när spelhyllan i butiken nere på hörnan var hela helgens hyrvänliga räddningsplanka.
RETROARTIKEL
Allt började med Zaxxon
Hegevall tänker tillbaka på sin allra första spelkonsol och på alla de timmarna som cementerade hans eviga kärlek till spel.
RETROARTIKEL
Hyrspel, Refreshers och Darkwing Duck
I artikelföljetongen om de där förlorade hyrspelen från den lokala videobutiken har det blivit Petters tur.
RETROARTIKEL
5 risiga retroklassiker
Hegevall har sågat en del älskade retrofavoriter som aldrig någonsin var särskilt bra, till att börja med.
RETROARTIKEL
Vi pratar med Rares ikoniska art director
Kevin Bayliss var Rares första designboss och basade över Donkey Kong, GoldenEye, Perfect Dark samt Killer Instinct.
Kommentarer (5)
Logga in för att kommentera.
Jag kastas tillbaka i tiden när jag läser era retro recensioner, snudd på att jag blir smått blödig när gamla barndomsminnen vaknar till liv. Castle of Illusion är fastbränt i mitt core memory tillsammans med Sonic spelen. Starten för vad som skulle bli ett livslångt intresse och som verkar sakna hejd. Jag är glad att SEGA lyckades knipa licensen, bra recension! Den låg på min önskelista 👍️
Minns hur jag och min bror under lång tid sparade ihop slantarna för att till slut köpa vårt galet efterlängtade Mega Drive 1992. Strax därefter fick vi det här spelet i present. Och jäklar vad vi spelade det! Tills både fingrar och ögon blödde.
Ren och skär nostalgi för mig. Ett helt underbart spel, trots den där sirapssega styrningen.
Kul med all trivia! 😊 Gillade spelet riktigt mycket. Minns att jag testade nyversionen som inte alls kändes lika mysig.
Tack! Ja, nää... Den från 2013 är ingen favorit hos mig heller.
Topp 3 pixelbakgrunder, tveklöst.