Bubble Bobble

Now, it is beginning of a fantastic story! Nja - storyn är inte fantastisk, men Bub och Bob har andra kvaliteter.

Anton Göransson
Två små drakar, en grön och en blå, bland flytande bubblor på lila plattformar i Bubble Bobble. Överst syns en blå kristall och till vänster en frukt.


Hang-Ons motorcykel gjorde sig nog bäst i arkadhallen och Space Harrier-maskinen var svår att få in genom ytterdörren. Men vissa spel som Pac-Man och Bubble Bobble behövde inga stora åkattraktioner och fungerade lika bra hemma som i spelhallen. De har idag en odödlig klassikerstatus med Pac-Man i toppen av elit-gruppen, medan Bubble Bobble kanske snarare får vara nöjda med att nämnas i sammanhanget. Ändock – de gulliga små drakpojkarna är blåblodiga originalgangsters i spelvärlden och jag ska ta reda på varför.


Vad går allt ut på? Jo – Drakarna Bub och Bob befinner sig i rum fulla av gulliga, men farliga, dummingar och så vill vi inte ha det. För att bli av med patrasket behöver jag fånga dem i bubblor och dessa bubblor måste jag sedan smäcka hål på. Då blir monstren förvandlade till maträtter som ger mig poäng, och godare mat är värt mer poäng. Men – det är bråttom. Är jag för slö kommer en inte alls särskilt gullig dumming och jagar mig – det odödliga vita spöket Baron von Blubba. Om jag istället sköter mitt jobb kommer jag till nästa rum, och nästa, och nästa till och med rum 100. 

Bubble Bobble på NES: de gröna och blå draglinjerna Bub och Bob står på rosa plattformar medan sex lila fiender svävar högre upp på banan.
Banornas design är ibland motiv och tar liten hänsyn till, ja, någonting egentligen.


100 rum – låter lite enformigt? Nej, det här är Bubble Bobbles styrka. Jag måste först fånga fienderna – för att sedan kunna panga dem. När de fångas i en bubbla så svävar de iväg uppåt, och de stannar inte i sin bubbla längre än vad de måste. Jag måste fara upp och ner över plattformarna i rummet för att hinna smälla bubblorna jag har skapat innan monstren tar sig ut igen, förolämpade och sugna på att ge igen. Dessutom dyker det upp en himla massa spännande föremål här och där som gör det värt att spela på marginalerna för att plocka upp. Det är högt tempo och ett väldigt engagerande upplägg, helt klart.

Hela tiden står den andra draken nere i hörnet och väntar på spelare två, redo att kastas in i rummet för en sann co-op-upplevelse. Är vi två som skjuter och smäller bubblor så går det fortare att klara nivåerna, det blir dock ganska rörigt när hela rummet fylls med bubblor och drakar och prylar. Jag märker hur gubben i mig behöver sitta idiotnära skärmen för att snabbt kunna skilja en bit sushi från ett spöke med röda ögon.

Slutet är inte slutet

Nintendo-versionen har två "dåliga" slut: ett om du missar den hemliga vägen, ett om slutbossen besegras med bara en aktiv spelare. För att få ett bra slut behöver du besegra bossen med två aktiva spelare. För det "riktiga slutet" behöver två spelare göra samma sak i Super-läget, där även Bub och Bobs föräldrar räddas. Det är klassisk hänsynslöshet från en tid när börja från början betydde mervärde – och vänskap tydligen var obligatoriskt.

I Bubble Bobble kan jag alltid hoppa upp till nivån ovanför genom golvet men jag kan inte ta mig neråt på något annat sätt än att gå ner för plattformens kant, och i designen av senare nivåer blir det här minst sagt frustrerande. Det är inte självklart hur jag får röra mig, utan det krävs att jag testar mig fram och offrar hela min runda för att det visar sig att nej – den öppningen var för liten så jag kunde inte gå åt det hållet. 


Versionen jag spelar kom till Nintendo Entertainment System i Europa 1990, men i Japan redan 1987. Det är tre ganska viktiga år som jag tror påverkade hur spelet mottogs av massorna när jag läser gamla europeiska recensioner som betygsätter Bubble Bobble som bra, men inte jättebra. 1987 hade många spel svart bakgrund och en ganska ”platt” presentation på skärmen, men tre år senare var den fjärde konsolgenerationen här och du kunde få höjdskräck av 3D-känslan i Pilotwings.

Omslaget till Bubble Bobble för NES: de gröna och blå dinosaurierna Bub och Bob sitter på en jättebubbla, omgivna av fiender i bubblor mot röd bakgrund.
Det amerikanska omslaget skiljer sig från det japanska med mer action, mindre gull och en himla skoj copy.

För Bubble Bobble är faktiskt jättebra. Med humor, charm, trasig engelska och klämmig musik förtjänar det sin plats som evig klassiker. Det kom en rad uppföljare med lite röriga namn, tvåan heter Rainbow Islands och trean Parasol Stars, sedan kom nya uppföljare med andra namn men samma siffror och rörde till numreringen. De försöker även förmedla den story som man anar lite grann av i första spelet men som troligtvis mest är en efterhandskonstruktion.

Men i första Bubble Bobble finns redan extra allt och plusmeny. Grundkonceptet bär idén och det bjuds på variation i bandesignen och det höga tempot gör att det inte känns så jobbigt att börja om när det har gått åt pipan. En klassiker man inte bör missa, och som nästan är svår att missa i och med att det finns en version till nästan varje plattform.

Bubble Bobble

Beroendeframkallande plattformsaction med gullig design, pling-plongmusik och där en bit sushi är värd dubbelt så mycket som en hamburgare. Ett spel som ofta listas som en hall-of-fame-klassiker, men för att förstå varför bör man vara två spelare.

Testa även

Pac-Man, Dig-Dug, Snow Bros.

Kommentarer (9)

Logga in för att kommentera.

Glöm inte uppföljaren Rainbow Island. Even better!

Gillningar: 2

Har lirat det på arkadhallar som liten grabb! Ett otroligt mästerverk till spel är det! 💕

Gillningar: 2

Bubble Bobble i en sleten svettluktande arkadhall nångång i mitten på 80-talet...vilka minnen XD

Gillningar: 2