The Legend of Zelda: A Link to the Past

Den mäktige magikern Agahnim har fängslat prinsessan Zelda i Castle Hyrule. Via ett telepatiskt meddelande som dyker upp i Links dröm får han reda på var hon befinner sig och att hon måste befrias. Mitt i natten, i regnet som öser ned och mot sin farbrors inrådan, ger sig den lilla alvgossen av mot Castle Hyrule, för att försöka rädda Zelda. Det är mörkt, det slår ned blixtar i gräset bredvid Link och slottets ingångar blockeras av enorma vakter i skräckinjagande hjälmar. Den onde trollgubben har lagt beslag på alla tre delar av Triforce och det verkar som om Hyrules allra sista hopp är den siste medlemmen kvar av Knights of Hyrule. Det är upp till dig nu, allt hänger på dig – för att rädda denna värld och rädda prinsessan.

November 1992. Nintendos unisont hyllade prolog till NES-klassikern The Legend of Zelda hade funnits ute (i Europa) i lite drygt två månader när jag lyckades komma överens med en bekant i min parallellklass (jag skulle precis avrunda mitt sjunde läsår) om att han (Fredrik) skulle få låna min Sega Mega Drive plus nio spel om jag fick låna hans Super Nintendo, Super Mario World, A Link to the Past samt något ytterligare spel som jag inte ens minns.

De kommande två veckorna var tänkta att präglas nästan uteslutande av Marios 16-bitarsdebut, eftersom Zelda (NES) och Zelda II aldrig riktigt tilltalade mig. Tanken var Mario, varje dag – alla dagar men så startade jag Zelda, upplevde introt, sprang runt i regnet, nästlade mig in i slottet, lokaliserade prinsessan och bevittnade starten på vad jag anser vara det bästa äventyret som någonsin skapats i spelväg. Den heliga Gralen. Det mest märkvärdiga av mästerverk.

För det är så jag ser det, då likväl som nu – alla dessa år senare. Jag älskar verkligen Ocarina of Time av hela mitt hjärta och är även svag för inte minst The Legend of Zelda: A Link Between Worlds men det finns ändå inget i denna spelserie (eller någon annan äventyrsspelsserie för den delen) som rår på Link to the Past och så förväntar jag mig såklart att det kommer att förbli. För det är ett perfekt spel det här, om du frågar mig.

Berättandet var lika mycket inlevelserik saga som det var tematiskt komplext med en historia om hur makt korrumperar, om hur inre reflektion är vägen framåt och om hur bristen på reflektion gör oss icke-mottagliga för andra infallsvinklar, sanningar och upplevelser. Det behandlade kontrasten i hur nedärvd plikt aldrig trumfade ambition och viljan att göra ”rätt” och inte minst kontrasten mellan ljus och mörker. Mellan det goda och det onda, och hur maktens krafter och dess propaganda kan framställa oss alla som något vi inte är.

För att vara ett så pass urgulligt spel rent estetiskt, förpackat i en värld dränkt i trallvänlig musik och barnvänliga manér, var sensmoralen i det här spelet väldigt vuxen och meningen med Links resa så djup och minnesvärd. Jag minns hur jag startade A Link to the Past en söndagmorgon, fick efter inslängd frukost veta att min mor och syster skulle ta bilen nio mil till vår mormor men att jag kunde stanna hemma om jag ville. Vilket jag såklart ville, jag hade ju en hel värld att rädda. Dem söndagen spelade jag nio timmar i sträck, sittande i min pojkrumssäng med en bunt soffkuddar ihopkastade i en hög, som ryggstöd och på min halvflimriga 22-tums-Tv som jag fått av grannen, som avsåg kasta den då bildröret i den gamla Finlux-burken började ge upp.

Det tog mig en dryg vecka efter denna magiska söndag innan jag såg slutet i A Link to the Past men jag minns också hur tillfredsställd jag var när äventyret var över, när alla timmarna hade burit frukt och Hyrule var räddat. Zelda till Super Nintendo har ju såklart hyllats i årtionden och jag har personligen aldrig hört någon som spelat det kalla det för något annat än fantastiskt. Det är ju på så sätt såklart föga förvånande att A Link to the Past drämmer hem vårt näst högsta betyg här på MISSIL, av alla de närmare 300 spel som vi hittills recenserat (nya som gamla). Jag älskar det här, jag kommer alltid älska det här och hur bra Ocarina of Time än är och hur bra den nya versionen nu än ter sig, kommer inget att toppa regnnatten utanför Castle Hyrule, för min del.