Allt började med Zaxxon

”Tolv åttiosju nittionio, hej det är Petter”. På sättet som vi svarade i telefonen hemma i min familj skulle en mer modern människa född på 2000-talet enkelt kunna tro att vi var frånkopplade civilisationen, eller fastklamrade med rostiga kättingar nere i någon avlägsen Fritzel-källare. Men det var vi ju såklart ej. Alla svarade i sin telefon på det där viset, då. 1984, innan nummerpresentatören hade uppfunnits, innan internet, CD-skivan, mobiltelefonen och allt annat som revolutionerat tekniken och våra liv sedan dess. Alla svarade som fullständiga ufon eftersom vi dels aldrig hade någon aning om vem som ringde, från vilket nummer eller vem de sökte. Det var en annan tid då, såklart. En annan värld. Och alldeles för ofta och alldeles för innerligt längtar jag tillbaka till 1984.

När Andy i The Office sade”I wish there was a way to know you were in the good old days before you actually left them” så tror jag att han pratade primärt om 1984-1990. För även om jag var så ung (sex år, 1984) att jag med enkelhet skulle kunna beskrivas som typiskt barnnaiv och därmed aningslös om alla baksidor och negativa aspekter med denna tidsperiod, så finns det i min hjärna så ofattbart mycket värme, charm, glädje och karaktär i den här eran, som jag alldeles för ofta framhäver på ett viss som rimmar rätt bra på rosaskimrande, förskönande och rätt jädra orealistisk nostalgiromantik.

Min ensamstående mor levde på minimumlön, området där vi hyrde vår lägenhet var det stökigaste och bråkigaste i hela Östersund (på den tiden) och naturligtvis präglades jag och min syster av vår omgivning, men då… 1984-1985, 86, 87 – Visste jag ju inget annat, kunde inte jämföra med något annat än det liv vi levde, och även om pengarna var knappa och möjligheterna pyttesmå, var det en underbar tid. En gång i månaden hyrde vi en Moviebox, i ett dygn. På mormors gamla träpanelsprydda Finlux (24″) kikade jag under 24 timmar per månad på så många VHS-filmer jag bara kunde och ungefär var sjätte vecka sponsrade min mormor mig med en slant för att kunna hyra ett Sega Master System med spelen Wonder Boy samt Black Belt. Det var under över ett års tid alltid samma två spel, också. Alltid samma. Den skateboard-åkande grottpojken och hans charmiga plattformsäventyr varvades med furiöst skoningslös karatesimulator där svävande söndagsstekar och exploderande bossar var vardagsmat. Det var en förlovad tid.

En tid där min granne och bästa kompis Henke Henkasson hade turen att få ett Nintendo på sin åttaårsdag, en maskin som vi använde så pass mycket och ofta att det såhär i efterhand känns helt verklighetsfrånvänt att den ens höll ihop. Att den inte rasade ihop till ett plockepinn av snustorrt söndergnuggad, japansk hårdplast. Vi spelade Super Mario Bros, såklart. Pro-Am Racing, Punch-Out, Cobra Triangle, Gunsmoke, Super Mario Bros 2, The Goonies II, Mega Man, Kid Icarus, Ica Climber, Slalom, Track & Field II, Ice Hockey, Double Dribble, Kung Fu och Metroid – Som vildar. Varje dag innan skolan. Varje dag efter skolan. Varje lördag förmiddag, innan hans alkoholiserade farsa Janne skrek på oss att dra, sticka ut, stänga av vardagsrums-TV:n och låta honom vila bort gårdagens snortunga parkfylla.

8-bitars-konsolgenerationen och maskinerna Master System samt NES var en underbar epok för oss spelare, som naturligtvis präglade många av oss till de spelare vi idag är. Men innan dessa konsoler rullades ut, innan de ens hade börjat tillverkas i de japanska fabrikerna, var det en äldre spelmaskin som fängslade mig och byggde ett beroende av interaktiv underhållning med bisarrt hög svårighetsgrad, som skulle hålla i sig en hel (eller halv, beroende på hur man ser på min nuvarande ålder) livstid. Jag var sju, det var jul 1984 och på julaftonsmorgonen hemma hos min mormor, öppnade jag ett paket som innehöll en Colecovision samt spelen Looping, Ladybug samt Zaxxon. Min mormor och mor hade slagit ihop sina respektive julklappsbudgetar och köpt denna begagnade konsol till mig och min fyra år äldre syster, och jag kommer aldrig att glömma känslan när jag vek upp kartongen som den låg inslagen i, och möttes av en konsol som skulle komma att bli min allra käraste ägodel.

Jag åt en halv chokladask samma julaftonsförmiddag, tackade nej till julskinka säkert 100 gånger innan min alltid så vänlige morfar tog sig tid att koppla in konsolen på deras gamla Luxor-TV. Resten är… Historia. Jag spelade Zaxxon som en dåre. Som en besatt människa. Som en besatt. Och även om vare sig Looping, Ladybug eller Zaxxon idag ses som några storslagna superklassiker på det sättet som Super Mario samt Metroid gör, var de superviktiga för mig. Fyra påsar nötkräm, en Batman-läsk och en timme Zaxxon var allt jag behövde en vanlig lördagkväll. När min mor kikade på Razzel med Björn Skifs och när min syrra poppade Trance Dance på alldeles för hög volym i sin Goldstar-stereo (som hon fått efter att ha sålt jultidningar på en nivå som jag förmodar fortfarande borde anses som historiskt), lät jag mig förtrollas av rymdbaserna i Zaxxon, som alla behövde bombas via knarrande halvglappa Colecovision-dosor i händerna på en snorigt aningslös sjuåring som från den här dagen framåt alltid skulle älska TV-spel.