Super Mario Land

Marios egensinnigt österländska debut på Game Boy liknar inget annat spel i serien och Olof älskar det besinningslöst…

Olof Westerberg
Mario står på en bro i ett slott i Super Mario Land medan en lejonliknande sfinxboss kastar eldklot mot honom i grönsvart Game Boy-grafik.

2006 var sista gången jag följde med mina föräldrar på chartersemester. Jag var 14 år och urtrött på att i en ständigt upprepande cykel solbada, poolbada och havsbada tills det var dags för smaklös buffémat och sedan börja om från början igen. Det var för varmt, för tråkigt och jag ville hem till mina vänner. När den medhavda pocketen (Torbjörn Flygts Underdog) lästs ut på den tredje dagen bestämde jag mig för att jag behövde göra något drastiskt för att behålla besinningen. Behövde ett mål för ögonen för att inte bli fullständigt galen under den pressande, grekiska solen.

Jag hade ett ess i rockärmen – eller shortsfickan, beroende på hur man ser det. Med mig ner till poolen tog jag mitt Game Boy Advance och ett enda spel. Super Mario Land. Där och då, på den tredje dagen när gud lät jorden frambringa växter, örter och fruktträd, föresatte jag mig att guida Mario genom Sarasaland från början till slut minst två gånger om dagen, helst tre. Och med Nintendos gåva till mänskligheten tog jag mig sedermera levande ur misären.

Spelet, som har tre år på mig och vid tiden för den ödesdigra chartern därför klockade in på stabila 17 år, höll mig lika hårt i handen de resterande fyra dagarna som jag höll min dubbelmacka till Game Boy Advance i nävarna. Men redan efter knappt 45 minuter hade jag klarat ut det, på första försöket. Det gör alla som inte är fem år och kan knyta skorna utan hjälp av förbipasserande när olyckan är framme, men en genomspelning av Super Mario Land betyder ingenting. Inte för att det finns mycket mer att se och upptäcka en andra, tredje eller fjärde gång, utan för att man helt enkelt vill det. Göra samma sak igen och igen.

Super Mario Land: Mario flyger i ubåten Marine Pop genom en grotta och skjuter mot en drakliknande fiende som spyr ringar vid högerkanten, i Game Boys gröna palett.
Ett av tidernas mest underskattade plattformsspel? Ja, mest troligt.

Till skillnad från de Miyamoto-ledda titlarna till Nes och Super Nes utvecklades Super Mario Land av ett team lett av Gunpei Yokoi och Satoru Okada, och tillsammans med Hirofumi Matsuokas minimalistiska designfilosofi pressade utvecklarna in en så egensinnig, varierande och koncis design i kassetten att Marios Game Boy-debut passade det portabla formatet på samma sätt som de 800 månarna i Super Mario Odyssey gjorde att man kände att man åstadkommit något efter varenda enskild spelsession.

Introduktionen av Daisy!

Eftersom Super Mario Land inte utspelar sig i svampriket utan i det avlägsna Sarasaland kunde Mario förstås inte heller rädda prinsessan Peach. Därför skapade Gunpei Yokoi och Satoru Okada Daisy, en betydligt mer uttrycksfull och hetlevrad prinsessa som skulle fungera som Peachs motsats. Bortsett från ett inhopp som caddie (!) till Luigi i Nes Open Tournament Golf två år senare, skulle det ta ytterligare nio år innan hon började gästspela mer frekvent i titlar som Mario Tennis och Mario Party 3.

Super Mario Lands styrka ligger nämligen inte i svårighetsgraden och svårmanövrerade plattformsmoment likt många arkadspel annars gjorde vid den här tiden. Det finns inget direkt att anstränga sig för eller mönster att lära sig utantill, saker att låsa upp eller high scores att slå. Det är istället tempot, de välavvägt korta och ständigt omväxlande miljöerna och musikstyckena som gör detta till en suddig, grågrön pärla som inget annat Mario-spel rår på riktigt.

Omslaget till Super Mario Land till Game Boy: Mario rusar fram med knuten näve framför pyramider, med en sfinxlejon, prinsessan Daisy, en ubåt och flygande fiender runt sig.
Mario borde äventyra utanför Svampriket oftare, anser vi.

Det ligger en sällsynt behaglig, exotisk air av det som i Kalle Anka-tidningar brukade kallas ”Longbortistan” över de tolv banorna. Palmerna, pyramiderna och Påskö-statyerna var inte nödvändigtvis representationer för riktiga platser och länder, men däremot ett fiktivt slags ”långt bort” som lekfullt speglade känslan av att vara iväg någonstans, vilket man naturligtvis ofta var med en Game Boy i handen. Tillsammans med musiken, som inte alls var lika munter som i den ordinarie spelserien utan tog ut svängarna för att matcha de främmande skådeplatserna Mario äventyrade i, lyckades Nintendo med konststycket att skapa underbart sällsam eskapism med blott 8 kilobyte ramminne under huven.  

Begränsningarna i hårdvaran och Yokoi, Okada och Matsuokas förmåga att skära ner, destillera och anpassa utvecklingen efter dem, har gjort att Super Mario Land på många sätt känns än mer tidlöst än det fyra år äldre originalet. Idag återvänder jag ytterst sällan till Super Mario Bros-spelen men Super Mario Land drar jag fortfarande igenom ett par gånger om året. Som en 40 minuter kort weekendresa till någonstans långt bort i grågrönt fickformat.

Super Mario Land

En perfekt utformad bärbar upplevelse att ha med sig på resan eller bara att resa bort med hemma i soffan. Avskalat, varierat, destillerat och strömlinjeformat. Visst är det tunt på innehåll men det som finns tål att upplevas om och om och om igen.

Testa även

Mega Man 2, Duck Tales, Kirby's Adventure, Super Mario Bros. 3

Kommentarer (16)

Logga in för att kommentera.

Minns också spelet med glädje! Men jag minns nog ännu mer de andra mario land spelen, de påminner mer de vanliga SMB spelen. Men de var ritkigt bra!

Gillningar: 1