Super Mario Bros.

Året var 1987 och i familjen Wilander blev det en riktigt bra julafton och inte bara för att snön låg tjock utanför dörrarna i vårat villakvarter i den lilla byhålan Vårgårda. Ordet ”riktigt bra” är dock en underdrift, den var faktiskt den bästa jul jag kan minnas överhuvudtaget vilket säger en hel del när man som barn älskade dom alla. Visst spelade snön in en hel del men den avgörande faktorn var det som låg under granen.

En underbar grå uppenbarelse som var märkt med röd text som stavade ut Nintendo Entertainment System och barnaklanen på tre var i extas. Ni vet med stora leenden som gick från öra till öra, klappande händer som de där små aporna med cymbaler och ett och annat skrik som på den tiden bara hördes på en Michael Jackson-konsert varje gång Mikey tog sig på skrevet. Men det stannade inte där för med konsolen kom även spelet som blev det avgörande pusslet i hur Majsan blev en riktig supernörd och det mina damer och herrar var Super Mario Bros.

Spelet blev en olivkvist i familjen där hästabett, tusen nålar och klatch med lätt fuktad kökshandduk stod för vardagen och livet som sladdbarn kändes plötsligt inte så dumt. Så i stället för att försöka ha livet av varandra var och varannan minut satt vi nu i stället axel mot axel som tysta ljus i skräddarställning på den bruna heltäckningsmattan spelandes den lille rödklädda Italienaren och tuggade på Hubba Bubba i takt med knapptrycken medan vi hypnotiserat stirrade in i tjock-TV:n (med sidor klädda i träimitation-vinyl).

Visst, krigsyxan höll sig inte begravd hela tiden för den ständiga kampen om vem som skulle få vara Player One uppehöll oss ständigt och som Player One betydde det att vara den som fick äran att styra runt på Mario och inte hans menlösa grönklädde broder Luigi som vi av någon underlig anledning skydde som pesten. Spelet Super Mario Bros såg dock sitt ljus redan 1985 då det lanserades till NES. Det var dock inte första gången huvudkaraktären fick äran att vara med i ett spel utan redan 1981 dök Mario upp i Donkey Kong men då under namnet Jumpman och året 1983 dök han och hans bror även upp i Mario Bros.

På de fyra år som passerade sedan dess hade han nu hunnit drabbas av en livskris som så många av oss andra och både bytt namn och yrke som på den tiden i Donkey Kong då han var snickare precis som han den där långhårige figuren Jesus. Men nu dök han då plötsligt upp som den som håller de gröna rören fria från klogg med en vaskrensare i högsta hugg, allas vår rörmokare Super Mario var född. Han blev känd för det destinkta utseendet med en mustach som Måns den gamle Springmask-kaptenen försökt kopiera hela movember men inte fått till och med en gubbkepa som gjorde Ranta grön av avund.

Men det var inte av modeskäl eller visioner hans utseende kom till utan av mer praktiska skäl. Nämligen svårigheten att animera i 8-bitar läppar som rörde sig och hår som fladdrade när han sprang. Så den magiska speldesignern Shigeru Miyamoto bestämde sig att i stället för att skapa något som inte skulle se bra ut så skapade han något som gömde det fula och voilá så föddes ikonen vi alla skulle kunna måla med förbundna ögon, Mario.

Namnet var även det något som inte var självklart från början och idag kan vi alla vara tacksamma att Mr. Video som var det första namnet under utvecklingen blev utbytt och i stället blev karaktären döpt efter mannen som hyrde ut lagerfastigheten till Nintendo i Amerika, Mario Segale. Och ska vi vara ärliga så hade Mr. Video inte haft samma klang eller hur? Bara tänk Mr. Video Galaxy och Mr. Video Kart?

Spelet i sig kom med åtta hela världar där varje värld hade fyra banor och svårighetsgraden varierade rejält. Vi ungar hade verkligen tålamod när vi satt med våra tre ynka liv som vi så generöst blev belönade med vid start och när den där Game Over-skärmen visade sig fick vi snällt börja om från början hur långt fram i spelet vi än tagit oss. Eller, hur var det nu egentligen?

Jag var tyvärr 35 år gammal när jag fick veta att man genom att hålla ner A-knappen och sedan trycka på Start kunde få börja om på första banan i den värld du dog i. Tänk om jag visste det som osnuten unge där jag ibland lipade bittra tårar när slutbossen lät mig dö dödens död om och om igen? Då hade svampriket legat vid mina fötter utan att jag behövt spela om 356 gånger och sluppit se Game Over-skärmen om och om igen tills jag började spela på underläppen.

Och tyvärr hade det ju inte heller hjälpt när mamma Nillan sa att det var dags att stänga av för dagen för sparfunktionen fanns ju inte och man snällt fick börja om från början dagen efter igen. Storyn var som de flesta spel på den tiden, enkel. En onding, i det här fallet Bowser Koopa invaderar The Mushroom Kingdom och kidnappar prinsessan Toadstool eller Peach som hon senare blev känd som och den som ger sig ut för att rädda henne är ingen mindre än Mario och hans tvillingbror Luigi. Fullt logiskt att skicka grabbarna som rensar holken och vasken dock.

Nyligen fick jag höra att invånarna blev förvandlade till tegelblock under invasionen och jag måste säga att jag antagligen är skyldig till utrotningen av svampfolket för under mina spelår har jag och Marios plåtskalle krossat mer tegel än vad vi kan räkna. Så Toad om du hör mig, förlåt och styrkekram och allt det där. Bandesignen var redan då långt före sin tid där färgglada banor tog oss framåt, vattenbanor fick oss att simma för glatta livet och slott med lava och roterande eldspett fick oss att kippa efter andan medans vi precisionshoppade för vår överlevnad.

För att inte tala om bossfighterna som mest gick ut på att hoppa över alla Bluff-Bowsers och dränka dom i het lava men som oftast slutade i ett hopp mot döden på deras taggiga sköldpaddsskal, må vi vila i frid. Många av fienderna i svampriket var trots deras simpelhet förvånansvärt dödliga om man inte kom in i takten av spelet.

Sakta skred Goombas fram som pappa Jörgen med ett J när han kör i 50km/h på en 70-väg och ändå blev dom ens baneman vid flertalet tillfällen trots brist på vapen eller flaxande rörelser. Och ska jag vara ärlig så tror jag just Goombas har fler liv på sitt samvete än Jeffrey Dahmer. Och hur många gånger råkade man inte ta livet av sig själv när man råkade bli träffad av en redan dödad fiende som studsade tillbaka och tog ens redan så fåtaliga liv? Min värsta fiender var och är Hammarbröderna som krävde min död fler gånger än vad jag vågar erkänna och än idag aktar jag mig om jag ser killar som jonglerar yxor över sina huvuden, dom är en klar dealbreaker.

Spelet krävde inte tusentals vapen eller ett skilltree som dagens lir utan allt som behövdes var en svamp som gjorde dig stor och stark, en blomma som gjorde att du kunde skjuta eldkulor ur munnen och en stjärna som gjorde dig odödlig för en nanosekund. That’s it. Det var genialt i sin enkelhet. Spelet har följt mig nu i fyrtio år och är ett av få spel som det ligger en sorts odödlig aura runt och jag har många gånger talat om spelet som ett rött fint årgångsvin. Det åldras liksom inte utan det är lika spelbart idag som det var då och inte ens dagens ungar vågar rynka på sina näsor åt det.

Och det är något man inte kan säga om alla äldre spel som idag på grund av grafik eller hemskt dålig spelmekanik gör det till en katastrofal mardröm för alla spelnördar som föddes under 2000-talet och som är vana vid att kunna spara var tredje minut och har ett tålamod som en ettåring. Det är en odödlig klassiker som inte bara bjudit på mästerliga banor med gömda warpzoner och hemligheter, spelet besitter också ett av de mest berömda TV-spels soundtrack vi har i nördvärlden. Finns det verkligen någon levande varelser som inte kan musiken till Super Mario Bros? ”Näe, näe, jag tror faktiskt inte det”, som vår gode konung skulle ha sagt.

Vad jag däremot vet är att detta sidoscrollande plattformsspelet än idag håller fanan högt och bevisar om och om igen varför vi aldrig slängde in hatten efter att vi fick höra att prinsessan minsann fanns i ett annat slott om och om igen genom vårat räddningsuppdrag som var som en dålig match på Tinder. Det var för att spelet är som kattmynta för oss. Det är simpelt i sitt upplägg och det vaggar in oss i tryggheten att vi kan klara det.

Även om den där så kallade simpelheten är allt annat än just det. Trots en optimal styrning så hänger allt på oss själva. På vår timing, på vår precision och på vårat tålamod. Ett feltryck och du är död. Lite som verkliga livet. Spelet är och kommer förbli en diamant i spelvärlden med över 40 miljoner sålda exemplar och ett spel som var början av allt. En förebild. Likt arkeologerna idag som sitter och dammar av gamla flintastenar för att se tillbaka i tiden kommer det om många år sitta en ung gamer och damma av ett pappfodral av Super Mario Bros och inse att det var här det började på riktigt.