Next of Kin: Epihaphy

Olof har rollspelat detektiv i en helsvensk mordhistoria. Är det Bo Widerberg-bra eller Peter Haber-dåligt? 

Olof Westerberg
Pixelgrafik ur Next of Kin: Epiphany: en figur med hatt står på en snöig gata bredvid en röd telefonkiosk, soptunnor och sopsäckar.
Next of Kin: Epiphany

Next of Kin: Epiphany gör slag i saken att förflytta en av Sveriges största bidrag till världskulturen - deckaren - in i spelens värld. Spelkväll Games bjuder på en intressant, humoristiskt välskriven och snyggt strukturerad detektivhistoria med en säregen stämning och ett kassettbandssoundtrack som inte går av för hackor. Tyvärr stressas och famlas det mot slutet, men alla nordic noir-fantaster där ute borde verkligen ge spelet en chans. 

Testat till Playstation 5 Utvecklare Spelkväll Games Utgivare Spelkväll Games Release november 2026

Ett indiespel av och för svensktalande svenskar. Det låter onekligen som om Ultima Thule hängt upp vargtröjan på galgen, rullat ihop sydstatsflaggan och packat ner gitarrerna till förmån för småskalig, fosterlandsälskande spelutveckling, men sanningen är att Next of Kin: Epiphany är som skräddarsytt för just mig. Men innan jag anklagas för bristande vandel – låt mig förklara.

Den första frågan jag ställs inför när jag startar upp den tredje, fristående delen av Spelkväll Games Next of Kin-serie är om jag vill att texten i spelet ska förmedlas på svenska eller engelska. Även om jag hade en tvärsäker känsla av att det bara fanns ett rätt svar på frågan så har jag testat båda alternativen inför recensionen – och fått mina farhågor bekräftade. Du spelar detta på svenska eller inte alls.

Berättelsen, helt skildrad via stumma textrutor likt vilket gammalt Final Fantasy eller Pokémon som helst, dryper nämligen av samma slags omisskännliga folkhemscharm som gjort nordiska deckare (”nordic noir”) till ett världsfenomen med författare som Sjöwall Wahlöö, Camilla Läckberg och Stieg Larsson, och på senare år även börjat leta sig in i spelvärlden där vi fått exempel på titlar som Lösningen, ett spel om Palmemordet. Det är en lika mysig som ryslig diskbänksstämning åkallandes oskuldsfulla DDR-idyllers kalla, krispiga vintrar och nikotinfläckade fingrar som griper hårt om gula Blend-cigaretter under fläkten när mörkret tränger sig på. Och den är inte översättningsbar.

Next of Kin: Epiphany. Två pixelkaraktärer står vid avspärrningar i en snötäckt park, där Reely säger att en ung kvinna hittats död där för sex timmar sedan.
Det är verkligen något speciellt med en svensk deckarhistoria, på svenska.

Har man språket med sig är det dock grislugnt, som man säger, och vi kan gå vidare till huvudsaken. Det har nämligen skett ett mord i Korpesund, och detektiv Dennis Monroe är satt på att lösa det. Efter att ha klarat upp ett dumdristigt försök till försäkringsbedrägeri på bensinstationen på vägen dit, anländer han till brottsplatsen.

Snön ligger tät i parken i utkanten av den fiktiva byn. En lokalpolis förhör mannen som upptäckte liket medan han var ute med hunden, och medan det samtalet fortgår promenerar Dennis upp till kroppen. En efterlämnad, blodig lapp och 27 räknade knivhugg gör att tankarna genast börjar spinna. Uppenbarelsemördaren, den spöklika skepnaden som har gäckat området i otaliga år. Är han verkligen tillbaka?

Med hjälp av vittnesmål från dörrknackning i byn och ledtrådar runtom i parken kan Dennis snart avslöja hundägarens klentrogna lögner om att inte ha rört kroppen. Varför är kvinnans hår inte fruset, trots att hon legat i snön i timmar? Och vems är plånboken som dyker mystiskt upp när Dennis vänder på kroppen?

Motsvarigheten till L.A. Noires legendariska ”press X for doubt-system” utgörs av att jag väljer en påstådd utsaga och parar ihop den med ett bevis som (förhoppningsvis) motsäger den. Då krossas bokstavligen menyn – och lögnen – och Dennis för fram sin vinnande teori. Det kan förstås inte tävla med nämnda högbudgettitels ansiktsanimationer och tekniska mimkonster, men passar det mindre omfånget magnifikt.

Pixelgrafik från Next of Kin: Epiphany. Karaktären Dennis med hatt står i en butik med hyllor och kylar och undrar vem som skulle köpa hummer på en bensinstation.
Next of Kin handlar om mycket sjuka människor, och mördare förstås.

I takt med att utredningen fortgår sträcker sig de röda trådarna på polisstationens korktavla längre och längre bak i tiden, ut och in i Dennis Monroe själv. Vi följer i uppenbarelsemördarens spår, mellanlandar i detektivens tidiga karriär och ett ouppklarat hotellrumsmord, och slutar i Dennis barndom och en utflykt med föräldrarna där allt tog sin början.

MISSIL Faktabomb

Det nordiska mörkret

Next of Kin: Epiphany är en tredelad serie som utgör en del av nordic noir-genren, vilket svenska deckarhistorier ofta sägs tillhöra utomlands. Genren kännetecknas av en mörk och rå stämning, kritik av välfärdssamhället, ett felande detektiv- och polisväsen och ett fokus på realism. Mest känt är filmserien om Martin Beck med inte mindre än 67 filmer under bältet, varav Sunes pappa Peter Haber figurerat i hela 54 av dem.

Det är linjärt som tusan, men snyggt strukturerat och precis lagom omfångsrikt sett till storlek och längd. Varje karaktärsmöte är genuint kul och intressant skrivet, som om ett gäng ironiskt skämtsamma Redditörer invaderat ett fiktivt Sverige för trettio år sedan. Den lågmälda, liksom kassettbands-inspelade pianomusiken lägger därtill ett perfekt melankoliskt skimmer över bygden, men trots att jag verkligen myser i den snötäckta idyllen hade jag önskat mer typiskt svenska kännetecken och detaljer i designspråket. Var är egentligen flaggstängerna? Var är de röda husen med de vita knutarna? Och var i hela friden är min midsommarstång?

Pixelgrafik ur Next of Kin: Epiphany: en svart polisbil med blinkande blåljus kör på en snöig väg förbi en bensinstation, ett staket och en orange bil, medan en person i hatt står bakom staketet.
Var är de svenska detaljerna i miljön? Var är min Volvo-polisbil och OKQ8-station?

På tre tighta timmar vankas såväl humor som allvar, kärlek och familjetragedi. Hade det inte varit för framförallt slutet som efter ett helt igenom välavvägt, lunkande detektivtempo plötsligt stressar fram och trasslar in sig i något som lämnar en både besviken och förundrad över var det plötsligt kom ifrån, hade vi kunnat konstatera att vårt anrika nordic noir-arv flyttat in i spelvärlden på riktigt. Nu landar det vid ett bra spel som på grund av sin svenskspråkiga och kulturella särprägel aldrig kommer att lämna landet. På så sätt är Next of Kin: Epiphanys största styrka också dess största svaghet. Dra min balle i gruset och få mig att flina, som Joel i Korpesund hade sagt. Jag vill inte ens veta vad det översätts till på engelska.

Next of Kin: Epiphany

Dennis Monroes jakt på uppenbarelsemördaren är en knappt tre timmar lång detektivhistoria väl värd en genomspelning för alla nordic noir-fantaster. Ett L.A. Noire i miniformat, i svensk folkhemsmiljö - hur häftigt är inte det?

Testa även

L.A. Noire, Thimbleweed Park, The Case of the Golden Idol.

Kommentarer (8)

Logga in för att kommentera.