Next of Kin: Epihaphy
Olof har rollspelat detektiv i en helsvensk mordhistoria. Är det Bo Widerberg-bra eller Peter Haber-dåligt?
Ett indiespel av och för svensktalande svenskar. Det låter onekligen som om Ultima Thule hängt upp vargtröjan på galgen, rullat ihop sydstatsflaggan och packat ner gitarrerna till förmån för småskalig, fosterlandsälskande spelutveckling, men sanningen är att Next of Kin: Epiphany är som skräddarsytt för just mig. Men innan jag anklagas för bristande vandel – låt mig förklara.
Den första frågan jag ställs inför när jag startar upp den tredje, fristående delen av Spelkväll Games Next of Kin-serie är om jag vill att texten i spelet ska förmedlas på svenska eller engelska. Även om jag hade en tvärsäker känsla av att det bara fanns ett rätt svar på frågan så har jag testat båda alternativen inför recensionen – och fått mina farhågor bekräftade. Du spelar detta på svenska eller inte alls.
Berättelsen, helt skildrad via stumma textrutor likt vilket gammalt Final Fantasy eller Pokémon som helst, dryper nämligen av samma slags omisskännliga folkhemscharm som gjort nordiska deckare (”nordic noir”) till ett världsfenomen med författare som Sjöwall Wahlöö, Camilla Läckberg och Stieg Larsson, och på senare år även börjat leta sig in i spelvärlden där vi fått exempel på titlar som Lösningen, ett spel om Palmemordet. Det är en lika mysig som ryslig diskbänksstämning åkallandes oskuldsfulla DDR-idyllers kalla, krispiga vintrar och nikotinfläckade fingrar som griper hårt om gula Blend-cigaretter under fläkten när mörkret tränger sig på. Och den är inte översättningsbar.

Har man språket med sig är det dock grislugnt, som man säger, och vi kan gå vidare till huvudsaken. Det har nämligen skett ett mord i Korpesund, och detektiv Dennis Monroe är satt på att lösa det. Efter att ha klarat upp ett dumdristigt försök till försäkringsbedrägeri på bensinstationen på vägen dit, anländer han till brottsplatsen.
Snön ligger tät i parken i utkanten av den fiktiva byn. En lokalpolis förhör mannen som upptäckte liket medan han var ute med hunden, och medan det samtalet fortgår promenerar Dennis upp till kroppen. En efterlämnad, blodig lapp och 27 räknade knivhugg gör att tankarna genast börjar spinna. Uppenbarelsemördaren, den spöklika skepnaden som har gäckat området i otaliga år. Är han verkligen tillbaka?
Med hjälp av vittnesmål från dörrknackning i byn och ledtrådar runtom i parken kan Dennis snart avslöja hundägarens klentrogna lögner om att inte ha rört kroppen. Varför är kvinnans hår inte fruset, trots att hon legat i snön i timmar? Och vems är plånboken som dyker mystiskt upp när Dennis vänder på kroppen?
Motsvarigheten till L.A. Noires legendariska ”press X for doubt-system” utgörs av att jag väljer en påstådd utsaga och parar ihop den med ett bevis som (förhoppningsvis) motsäger den. Då krossas bokstavligen menyn – och lögnen – och Dennis för fram sin vinnande teori. Det kan förstås inte tävla med nämnda högbudgettitels ansiktsanimationer och tekniska mimkonster, men passar det mindre omfånget magnifikt.

I takt med att utredningen fortgår sträcker sig de röda trådarna på polisstationens korktavla längre och längre bak i tiden, ut och in i Dennis Monroe själv. Vi följer i uppenbarelsemördarens spår, mellanlandar i detektivens tidiga karriär och ett ouppklarat hotellrumsmord, och slutar i Dennis barndom och en utflykt med föräldrarna där allt tog sin början.
Det nordiska mörkret
Det är linjärt som tusan, men snyggt strukturerat och precis lagom omfångsrikt sett till storlek och längd. Varje karaktärsmöte är genuint kul och intressant skrivet, som om ett gäng ironiskt skämtsamma Redditörer invaderat ett fiktivt Sverige för trettio år sedan. Den lågmälda, liksom kassettbands-inspelade pianomusiken lägger därtill ett perfekt melankoliskt skimmer över bygden, men trots att jag verkligen myser i den snötäckta idyllen hade jag önskat mer typiskt svenska kännetecken och detaljer i designspråket. Var är egentligen flaggstängerna? Var är de röda husen med de vita knutarna? Och var i hela friden är min midsommarstång?

På tre tighta timmar vankas såväl humor som allvar, kärlek och familjetragedi. Hade det inte varit för framförallt slutet som efter ett helt igenom välavvägt, lunkande detektivtempo plötsligt stressar fram och trasslar in sig i något som lämnar en både besviken och förundrad över var det plötsligt kom ifrån, hade vi kunnat konstatera att vårt anrika nordic noir-arv flyttat in i spelvärlden på riktigt. Nu landar det vid ett bra spel som på grund av sin svenskspråkiga och kulturella särprägel aldrig kommer att lämna landet. På så sätt är Next of Kin: Epiphanys största styrka också dess största svaghet. Dra min balle i gruset och få mig att flina, som Joel i Korpesund hade sagt. Jag vill inte ens veta vad det översätts till på engelska.
Heta artiklar
Hoppa över listan
SPELARTIKEL
Mitt första möte med GTA
Att stämpla ett spel som "farligt" är som att bygga ett pepparkakshus av godis och säga till ungarna att inte gå in.
SPELARTIKEL
Tänk på barnen! Barnen som inte får spela GTA
Förra gången vi bokade en resa till Vice City blev det svarta rubriker, varför är det så annorlunda denna gången?
SPELARTIKEL
Hur parodierar man en parodi?
Rockstar vill göra satir av vår samtid i GTA VI. Men vad gör man när verkligheten redan känns som ett sidouppdrag?
SPELARTIKEL
Världens 10 mest sålda spel
Spelhistorien kryllar naturligtvis av ultraframgångsrika speltitlar som miljontals gamers inhandlat. Men vilka tio har sålts i flest exemplar?
SPELARTIKEL
Grand Theft Auto-Topp 5
Är det Nicos mörkgrå resa genom ett dunkelt, regnigt New York dränkt i organiserad brottslighet eller Trevors vildsinta psycho-skrikande som tar hem...
SPELARTIKEL
Betyg på allting Grand Theft Auto
Inför den stundande sexan har vi rullat ut våra betyg på alla de tidigare titlarna. Hur bra var egentligen det första spelet?
MISSIL
MISSIL är tillbaka
26 års dvala är över. MISSIL är tillbaka och chefredaktör / grundare Hegevall hälsar dig välkommen åter...
SPELARTIKEL
Hur mycket är en digital tatuering värd?
Jag behöver bara GTA VI. Ändå sitter jag här och överväger Ultimate Edition. För tänk om jag missar en fräsig tatuering?
MISSIL
Därför lämnade jag Gamereactor
Efter mer än 24 år som Gamereactors chefredaktör tog resan abrupt slut under 2025. Men vad hände egentligen?
Kommentarer (8)
Logga in för att kommentera.
Kul att det blev bra! Personligen tycker jag att du avslöjar för mycket i åttonde stycket, jag vill bara veta att storyn inte håller sig ytlig, inte de detaljer du avslöjar där.
Verkligen, ser väldigt mycket fram emot vad studion släpper härnäst! Och jag tar det med mig! Tycker själv jag utelämnar mycket gott för spelaren själv att upptäcka, men har ändrat en liten grej ☺️
Grym recension! Älskar framförallt storyn i andra spelet i serien! Ska bli kul att köra detta!
Tack! ☺️ och du har mycket sköj framför dig! Älskar verkligen humorn.
Man blir ju sugen helt klart!
Kör hårt, perfekt mysrys i vintermörkret!
Kul med lite svenska spelskapare! Vore kul att höra en intervju eller liknande med skaparna och höra hur det är att vara en Indiestudio!
Vore kul!