Castlevania: Belmont’s Curse

Alltsammans börjar mycket olyckligt mellan mig och Castlevania: Belmont’s Curse. Till att börja med får vi ingen recensionskod av Konami utan får vänta till lanseringsdagen den 15 Oktober, och så kan det ju vara ibland. Det må va hänt, även om det såklart alltid är roligare att ha ordentligt med tid på sig, och bättre för dig som läsare om det finns en recension ute vid lansering. Jag pungar upp 29,99 Euro på Steam (billigt!), installerar och sätter mig för att spela på min relativt starka PC (AMD Ryzen 7 9800X3D, Radeon RX 9070 XT och 32 GB RAM) som naturligtvis ska kunna spela upp ett 2D-metroidvania i långt över 100 bildrutor per sekund i sömnen. Jag sitter vid mitt skrivbord, rakt upp och ner, tyvärr. Jag hade helst spelat på Steam Deck (ty där bor alla mina metroidvania-spel och där mår jag som bäst när det kommer till att avhandla två dimensioner), men jag har läst rapporterna om att Steam Deck-versionen är dåligt optimerad och flyter i blott 40 fps med bantade grafikinställningar – och sitter därför alltså i kontoret vid min stationära dator.

Det jag ändå möts av är ett hackande, slow-motion-inferno där inte ens ljudfilerna spelas upp i rätt hastighet och där jag måste avbryta den första filmsekvensen för att över huvud taget ta mig vidare. Det hela är, som sagt, mycket olyckligt, men efter en stunds fixande och trixande som består i att jag låser min skärm till 60 Hz och spelar i windowed mode kommer jag igång och kan börja spela. Jag kan därefter byta tillbaka till 120 Hz, låsa min framerate till 90, byta till fullscreen igen och köra, och den lilla proceduren behöver jag upprepa varje gång jag startar spelet. Det här patchas förhoppningsvis bort inom kort, men så ser det alltså ut för mig vid lansering, och det är ett ju inte ett bra första intryck. Det är som en första, förväntansfull dejt där dejten inleder med att spotta mig i ansiktet och stampa mig på tårna med klacken strax innan vi ska sätta oss till bords – för att sedan visa sig vara riktigt trevlig.

Jag är Rose Belmont. Dotter till Trevor Belmont och Sypha Belnades, kända från Netflix-serien. Handlingen utspelar sig i Frankrike, 1499, och själva kronologin är lite förvirrande. Det hela är löst baserat på Netflix-serien såtillvida att karaktärer och vissa röstskådespelare från serien dyker upp även här, men Castlevania: Belmont’s Curse har framför allt rötter i NES-spelet Castlevania III: Dracula’s Curse från 1989 och rent kontinuitetsmässigt, där berättelsen delar sig mellan TV-serie och spelserie, har man valt att följa spelserien.

Men, allt det där spelar egentligen ingen större roll. Du kan gott börja här även om du aldrig har spelat ett Castlevania-spel i ditt liv. Man refererar till karaktärer inom serien på ett sätt som kommer att vara extra kul för dig som har koll på den numera 40 år gamla historien, men du kommer inte att stå som ett frågetecken om du är ny. Allt du behöver veta summeras egentligen redan under den inledande timmen. Rose är vampyrjägare och dotter till Trevor och Sypha som besegrade Dracula för 23 år sedan, men mamma Sypha drabbades av Draculas förbannelse och dog, och nu bär även Rose på Draculas förbannelse (i ena armen, specifikt). Till råga på allt ryktas det att Dracula är på väg tillbaka från de döda. Just ja! Vi befinner oss i Paris, också, mitt under brinnande (bokstavligen) monsterinvasion.

Det vore kanske en överdrift att påstå att det här är en pånyttfödelse för Castlevania, men det är åtminstone ett spännande försök att ta serien i en ny riktning. Det har aldrig riktigt sett ut såhär (som en mix mellan Dead Cells och Hades), och det har aldrig riktigt känts såhär. Animationerna, rörelserna och striderna liksom flödar på ett sätt som gör att det känns mer som Ori and the Blind Forest, Prince of Persia The Lost Crown och just Dead Cells, snarare än Hollow Knight, Blasphemous eller, för all del, Castlevania.

Och det funkar för det mesta riktigt bra. Att bemästra Rose Belmonts rörelsemönster är detsamma som att ta svart bälte i parkour: det går inte, men det ser väldigt snyggt ut när man försöker. Att proppa huvudkaraktärens tillgängliga rörelsearsenal med såhär många snygga animationer, avancerade färdigheter och hjälpmedel innebär å ena sidan att det både känns och ser väldigt, väldigt bra ut i form av att varje knapptryck ger väldigt mycket tillbaka, men man kan samtidigt aldrig nå upp till den där graden av pixelperfekt rättvisa som Team Cherry gjorde med fjolårets dundersuccé Hollow Knight: Silksong där rörelserna var betydligt mer avskalade och därmed förutsägbara.

Rose svävar fram över skärmen, fäster ett rep i en fiende, drar sig ditåt, gör en upper-cut så att både hon och fienden lyfter, snurrar ett helt varv och drämmer sedan till med en avslutande knytnäve i ansiktet samtidigt som skärmen fryser till i en millisekund för att sedan verkligen sälja in slaget med rejäla mängder screenshake – och jag sitter där och häpnar, för jag är ganska säker på att jag bara tryckte på RT följt av X ett par gånger. Senare, när vissa skärmar fullkomligen kryllar av fiender, blir det desto viktigare att hålla koll på varje rörelse, och det känns då stundtals som att jag helt enkelt får acceptera att jag kommer att få äta några träffar.

Här finns uppgraderingsbara amuletter, tarotkort med ledtrådar, ett level-system och mängder av vapen att byta mellan precis när som helst. Ett stort tvåhandssvärd passar till exempel utmärkt mot större och långsammare fiender, medan ett spjut kommer väl till pass mot flygande kråkor och spöken. Min personliga favorit blir snabbt ett par handskar i järn som tycks fungera bra mot det allra mesta, eller så kanske de bara passar min spelstil. Här finns variation, snabbhet, tyngd, och efter ett par timmar formligen flyger jag fram genom Paris och knockar zombies, skelett, medusa-huvuden och kråkor på löpande band. En annan favorit blir dual blades som ger mig möjlighet att damma på med livsfarliga combos om jag lyckas tajma mina slag helt perfekt.

Ibland kan jag nästan glömma bort att jag spelar just ett Castlevania. Det märks att Evil Empire, som förvaltade Dead Cells efter franska Motion Twin, just kommer från Dead Cells och att det är därifrån man hämtat stora delar av grundfundamentet till Belmont’s Curse. Men, här finns också gott om nostalgiska godbitar som skvallrar om att vi rör oss på klassisk mark. Grillad kyckling gömd i väggarna, svävande medusa-huvuden, fallande kristallkronor, helkroppsspeglar att spara i, riddare som kastar snurrande kors, dödskalle-djurhuvuden staplade på varandra som sprutar eld… Det mesta finns här, inklusive en sinnessjuk nyversion av låten Bloody Tears som väcker Biltema-körv-ståpäls varje gång.

Man kan mäta ett metroidvania-spels kvalitéer i hur lång tid det tar innan man låser upp dubbelhopp, och på den här punkten presterar Castlevania: Belmont’s Curse bra. Nu är förstås halva nöjet att själv ta reda på vilka förmågor som går att låsa upp under spelets gång så jag låter bli att spoila någonting alls, men kan däremot snabbt konstatera att här finns en rad riktigt, riktigt unika och intressanta färdigheter som tvingar mig att tänka i nya banor och agera blixtsnabbt på sätt som jag inte är van vid.

Musiken blandar och ger. De bästa ljudspåren lutar kraftigt mot harpsichord och känns precis sådär klassiskt Castlevania-finurliga som jag vill att de ska låta. De sämsta lutar mot ett banalt, brölande orgelspel och gömmer sig i en modern mix som låter mer som att ekonomichefen på Konami snart ska presentera siffrorna för Castlevania-försäljningen på företagets årsstämma, än en musiklagd del av själva spelet. Och där har vi ett av grundproblemen med Castlevania: Belmont’s Curse som genomsyrar nästan allt och gör att det aldrig lyfter till stratosfären. Det är fluffigt, snyggt, tryggt och prydligt. Det knyter an till Netflix-serien och känns finkalibrerat in i minsta detalj för maximal försäljningsprestanda, men det kommer på bekostnad av lite av den där punkrock-känslan som, åtminstone enligt mig, gör Castlevania till det klassiska Castlevania som jag älskar och som fortfarande är det jag eftersträvar när jag sträcker mig efter Castlevania Advance Collection eller Castlevania Dominus Collection.

Intrycken blir alltså lite blandade. Mest sitter jag och gapar av förtjusning, men lite för ofta gnisslar jag tänder över att man vill hålla mig i handen lite för hårt. Jag önskar till exempel att jag inte blev så avbruten hela tiden. Under min första timme blir jag så konstant störd av filmsekvenser, tutorial-rutor, dialoger och förklaringar kring hur menyn, kartan och tarotkorten fungerar att jag inte får en chans att landa i spelvärlden och ta in den. Det blir bättre en bit in, ska sägas, men med ojämna mellanrum är det ändå dags för ännu en gåsleverproduktionsmatning med ännu en utläggning om familjen Belmont, och en ledtråd kan inte bara få existera i en dialogruta utan måste naturligtvis sparas i min tarotkortsmeny med häftiga animationer.

Ett metroidvania kräver andrum för att funka. Utrymme att titta sig omkring, öppna kartan i lugn och ro, fundera på var jag är, var jag kom ifrån och var jag vill gå härnäst. Jag vill gå in i ett rum och inte veta vad som väntar mig, för den lilla mystik som möjligen fanns går naturligtvis totalt förlorad i samma sekund som en filmsekvens drar igång och formligen skriker ut att ”Nu är det dags för en boss igen! Vad häftigt, va!? Är du med!?”.

Strukturen i Castlevania: Belmont’s Curse är relativt enkel. De första två timmarna, ungefär, består av en jakt på tre bossar som bjussar på tre nycklar som behövs för att låsa upp en dörr. Därefter väntar en relativt linjär färd ner i underjorden, och efter vad som känns som en smärre evighet av korridorer och rum som liknar varandra så pass mycket att man börjar undra om det är metroidvania-måndag hela veckan öppnar sig äntligen kartan och bjuder in till utforskande på mina villkor.

Här, ungefär fyra timmar in, blir det äntligen riktigt bra. Det beror dels på att tempot och intensiteten i storyn plötsligt skruvas upp rejält, men framför allt känns det precis som Castlevania igen, fast i ny skrud och med ett helt annat rörelsemönster. Jag är fri att undersöka i vilken ände jag vill. Jag tittar på kartan, försöker luska ut vilken boss jag ska börja med, letar, blir distraherad av sju andra potentiella vägar samtidigt, snokar längs med väggarna och hittar hela tiden något nytt. Hemligheter, genvägar, nya amuletter, nya sparpunkter och en hel del intressanta karaktärer. Men framför allt blir jag kompis med kartan. Bakgatorna blir mina bakgator. Genvägarna blir mina bästisar och jag hamnar i ett flow som gör att jag genuint bara vill fortsätta spela, för jag måste få veta vad mer som finns att upptäcka.

Ändå blir det aldrig sådär underbart fängslande som det blev med Hollow Knight: Silksong förra året, som enligt mig är ett fullständigt mästerverk och med all sannolikhet det bästa genren någonsin har skådat. I Team Cherrys värld, där områden och fiender är konstant varierade och fascinerade, där man lämnar utrymme för andrum med atmosfärisk musik (eller tystnad) och stora, dynamiska områden, där spelkontrollen verkligen är pixelperfekt och varje svinsvår boss känns som en genuin glädjeseger – där kan jag inte slita mig förrän eftertexterna rullat (för sista gången). Där måste jag se allt.

Här, i Castlevania: Belmont’s Curse, märks det att man inte haft samma vansinniga fingertoppskänsla kring bandesignen, och man har inte haft samma mod att löpa linan ut på mer skruvade idéer på samma sätt som Team Cherry har gjort. Det är som att varumärket är värt för mycket för att ta några sådana risker, och det gör att det aldrig blir mer än väldigt bra. Och det är ju inte så dumt! För väldigt bra, det är det, men jag har svårt att tro att någon kommer sitta och titta tillbaka på det här som en milstolpe inom genren om tio år.