Mitt första möte med GTA
Att stämpla ett spel som "farligt" är som att bygga ett pepparkakshus av godis och säga till ungarna att inte gå in.
Föräldrar är de mest aningslösa och okunniga som finns när det kommer till populärkultur så som TV-spel och filmer. De har inga som helst problem med att köpa spel som innehåller blod, skjutande och avrättningar. Inte heller ser de fodralen de slår in i födelsedagspresent till lilla Melker sju år som är helt tapetserade med bilder med varningar om våld, knark och fult språk och som visar en åldersgränsen på 18 år med feta bokstäver.
Men sen händer det. Någon med gravallvarligt ansikte dyker upp på någon nyhetskanal som ser så där äckligt torr ut så han kan självantända och nämner något negativt om just TV-spel och då lyssnar och vet de vuxna precis allt om det du spelar och höjer sina varnande fingrar över den ligist du håller på att förvandlas till och vem som är skyldig. Åh, The Horror!
Ja, ni vet, precis så som förre detta rökare låter när de slår sig ner vid en som röker fortfarande, äckligt präktiga och väldigt långt från den där verklighetsförankringen som andra har. När någon nämnde Grand Theft Auto när det kom ut fick spelet ungefär samma reaktioner från vuxenvärlden så som rapmusik fick första gången det spelades på radion. Ramaskri! 1997 när GTA släpptes första gången blev det precis det. Ramaskri.
I flera länder totalförbjöds spelet på grund av sitt våldsamma innehåll och moralpaniken smittade av sig till andra länder som penslade censur över allt de fann stötande vilket var typ allt. Kvällstidningarna anklagade spelet för ungas brottslighet och föräldrar-grupper rasade över möjligheten att meja ner fotgängare och stjäla bilar skulle få deras stackars barn att bli kallblodiga ligister.

Kanske var jag själv rädd att bli en galning bakom ratten som lockades att meja ner en massa långsamma kärringar utanför Ica Maxi en fredagseftermiddag för jag spelade aldrig varken det första eller andra spelet. Min fars moralpredikningar kanske hjälpte min förtappade själ? Men så bara fyra år senare, 2001 kom jag då över ett exemplar av Grand Theft Auto 3 och jag kastade allt vad moral var ut genom fönstret. Nu bodde jag trots allt 40 mil i från moralkungen Jörgen med ett J och jag, Majsan var trots allt en vuxen som tog egna kloka beslut. Sagt och gjort, jag rusade hem och startade igång min väldigt vuxna och snygga konsol PS2:an och lyssnade igenkännande på det ljuva ljudet den gjorde på startskärmen som alltid hälsade mig varmt välkommen.
Skivan matades in och musiken som jag än idag kan höra i bakre delen av mitt huvud satte igång och förväntningarna steg inom mig. Nu skulle jag få se och känna hur alla förtappade själar känner. Nu ska Majsan få känna sig som en yrkeskriminell utan att ens smutsa ner sina naglar det minsta. Tio timmar senare sitter ärkeskurken fortfarande med rena naglar, men inte bara jag utan även min karaktär Claude.
Vi har nämligen inte haft tid att vara samhällets bottenkrypare och vår kriminella bana har fått pausas för mitt nya kall i livet som taxichaufför. Visst, taxi-Majsan väntar aldrig på grönt, hon genar över gräsmattor och får lila-håriga gamla tanter att studsa av fronten på hennes gula Ford Crown Victoria, men min korrupta hjärna ser inte det dåliga i det så länge mina kunder når sina destinationer i tid.
Inget annat GTA har utforskats så som detta spelet utforskades i den gula taxin som till slut kunde alla gatorna så som de hade varit mitt egna hemmakvarter. Biljakterna där polisen låg mig i röven var en promenad i parken. Jag visste var alla stjärnor var som skulle lugna dom och vart alla genvägar fanns. Jag behövde heller aldrig slänga ut mina ont förvärvade slantar på vapen för jag visste vart varje gömt slagträ och pickadoll gömde sig. Ingen maffiaboss eller springpojke kunde gömma sig för mig och Claudes dödliga lie.
GTA stack verkligen ut på ett sätt som jag aldrig tidigare känt eller sett trots mina många år med en handkontroll i nävarna. Det som mest överraskade var den totala friheten. Att hoppa in i en bil, och ja, någon annans stackars bil och bara köra med vinden i håret och med den bästa av musik dånande i öronen så långt kartan tillät.

Att ha friheten över liv och död utan att spelet straffade en för det om man nu inte räknar med alla de hundratals poliser som jagade en mer än om det var rea på sockrade munkar. Man parkerade och hånglade upp prostituerade för att få mer hälsa, man bånkade någon med ett slagträ som bara råkade gå emot en och man rammade andra bilar man tyckte stod i vägen. Så hur har det då gått för mig genom åren? Behövde Siwert Öholm ta sig ett snack med mig och skaka mig tillbaka till den hederliga banan i livet? Näe, jag har inte ens snattat ett tuggummi i min ungdom. Mitt största brott i livet är ett pallat äpple i barndomen som farbror Nilsson nog blev glad att jag tog så det slapp ligga och ruttna på hans gedigna gräsmatta bland alla andra sju hundra äpplen.
Så ramaskriket var när man tänker efter rätt onödigt. Barn blir trots allt inte kriminella av att spela TV-spel. Där emot av att bara äta en glutenfri kost hela livet. Och du, detta var ett skämt så inga DM:s är du gullig du mjöllösa själ som nu knackar extra hårt på dina tangenter i psykotisk ilska. När Vice City landade året efter hade moral poliserna börjat chilla lite. För mig som dyrkar 80-talet var det som att svepa in mig i en varm härlig filt. Nu var det inte bara bilar som vi kunde stjäla, nu allt på två hjul med en motor och än idag var känslan av en Harley mellan benen medans man körde genom The Strip med pudelrock dånande genom högtalarna svårslaget. Varje minut av spelet fick mitt hjärta att lyckligt skena i bröstet på mig till tonerna av Hall & Oates ”Out of Touch” och Laura Branigan´s ”Self Control”.

De ständiga kanalerna på radion var Flash FM och V-Rock och det var svårt att få nog av neon, 80-tal och snabba båtar i Miami Vice-style. Tänk vad oändligt bortskämda vi var då. Vi behövde aldrig vänta mer än två år per spel som Rockstar pumpade ut på löpande band och varje gång ett nytt kom skrek vi efter mer. San Andreas 2004 då vi plötsligt började trampa BMX-cykel och lyssna på gangster rap.
Vi började träna på gym så vår karaktär inte skulle bli fet och vi fick snällt avbryta uppdrag för att rädda vårat kvarter från invasion av andra krigande gäng. Satan vad jag hatade ljudet av ”Your Hood is Under Attack” varje jäkla gång man var en halvmil från tagna områden. Ännu en gång blev det kontroverser om spelet då en gömd mod under namnet ”Hot Coffee” kom fram till ytan.
Moral poliserna slog på stortrumman om en gömd sexscen som bara visade sig vara en ljudfil med lite stön och inget som ens borde gjort vågor på sjön. Liberty City Stories 2005 och Vice City Stories 2006 var början på DLC som var sjukt kul att spela i väntan på GTA IV som landade 2008. Nu var allt vad ytlig coolhet som bortblåst. Här fick vi spela en före detta soldat från Östeuropa med en sjukt sunkig klädsmak. Hur mycket jag än kämpade i början av spelet för att klä upp vår älskade Nico Bellic så valde han alltid kläder som fick honom att se ut som en medlem ur Juggemaffian på 90-talet. Mysbyxor och träningsjacka var hans melodi och det var mer i slutet av spelet som vi äntligen fick klä på honom något som inte skrek moder Ryssland.
Mitt största problem med spelet var i stället bilkörningen. Helt plötsligt förvandlades jag till Rainman bakom ratten på alla bilar och inte felfria Majsan. ”Excellent driver, only on the driveway.” Jag som varit det grymmaste tänkbara i alla biljakter blev nu Sonja 78 år som körde utan glasögon och skrapade lack i alla kurvor. Vad fasen hade hänt? I de tidigare spelen låg bilarna som en padda på vägen och alla kurvor kunde tas med full gas men nu var det som om minsta gasning fick bilen att slå bakut. Första timmarna var ett rent helvete. Oj vad jag svor och skrek.

De lättaste uppdragen gick åt helvete och allt föll på min bilkörning. Men precis som allt i spelvärlden ger övning färdighet och även en idiot bakom ratten blev ännu en gång en mästare. Allt var förlåtet. Jag älskade verkligen den fjärde delen och samspelet mellan Nico och hans idiot till kusin Roman. Sen kunde man ju inte låta bli att älska den störige steroid junkien Brucie som hade lika mycket hjärna som en flundra. 2009 levererades DLC-paketen som The Lost & Damned och The Ballad of Gay-Tony och det var med full chock återseendet av huvudkaraktären Johnny Klebitz senare dök upp i den femte delen av spelserien fyra år senare som ett fint minne under Trevor Philips sula.
Och satan i gatan vilket spel GTA V var när det kom 2013. Visst, de tidigare spelen har alltid hållit en hög ribba men nu sprängdes den som om Patrik fuckin Sjöberg gjorde en saxning över hela skiten med några meter till godo. Att plötsligt kunna byta mellan de olika karaktärerna var ett helt fenomenalt drag. Tröttnade du på ett uppdrag hoppade du över till nästa och sinade en snubbes uppdrag drog man vidare till nästa.
Sedan att kunna byta karaktär även mitt i ett uppdrag var magiskt. Att helt plötsligt se hur det hela utspelade sig från alla håll och att till slut knyta ihop påsen tillsammans var mästerligt i mina ögon. Sen var det ju inte bara det att spelet hade mer lager än en lök och sandlådespelet öppnat upp precis alla kanaler på en gång. Från att jaga, golfa, spela tennis, gå på casino, du kunde verkligen göra precis allt du kände för.
Nej, för mig låg den största storheten i spelet i dialogerna som var helt fantastiska. Allt från valet av röstskådespelare till de som satt och skrev mil-vis av manus. Att bara spendera tid med karaktärerna och köra runt i en bil och lyssna var och är ren komiker guld. Har nog aldrig skrattat så förlösande i ett spel som jag faktiskt gjorde där och då och det mesta stod Trevor Philips och Lamar Davies för som även råkar vara spelets wild cards och totala galningar.

Spelets handling var som om filmen Ocean Eleven fått ett kärleksbarn med Guy Ritchie och Tarantino och låtit Ricky Gervais vara gudfar. En helt sjuk cirkus av snabba repliker och galenskap men också sjukt roliga heister. Ja, vad jag tyckte om GTA V lyser igenom rätt rejält kan jag tänka mig och ja, spelar man om ett spel mer än tio gånger så gillar man, nej rent av älskar man det. Så till den milda graden att jag trotsade en hemsk influensa och tog mig till Sci Fi-mässan bara för att få en autograf av min älskade Trevor, eller ja, Steven Ogg som skådisen heter. Förlåt Steven för att jag antagligen dumpade av 10 000 basilusker på dig när jag kramade om dig och nös dig i ansiktet men det var det värt. För mig. 2013 var alltså ett fint år för oss som älskar GTA.
Men det var också ett år som blev början av en ändlös semester för utvecklarna Rockstar. Inte det att dom suttit på latsidan kanske men vi spelare väntade och väntade likt min gamle barndomsidol Baltazar så att vi gjorde djupa gångar i parkettgolvet i väntan på ett DLC som aldrig kom. Inte heller ett nytt spel. Rockstar gick från att ha spotta ut sig ett Grand Theft Auto vart annat år till att knipa igen låren som en puritan i över ett decennium och bara pumpa pengar på ett spel som nu började bli till åren.
Och nu tretton år senare sitter vi nu här. På upploppet, tre dagar fram till avgång. Så som vi väntat och längtat och det är ju nästan så man blir lite rädd om det skulle visa sig vara ett praktfiasko. All denna uppdämda längtan och denna otroliga förväntan som är så satans hög att en missbrukare skulle kunna skippa sin dos av vad han nu stoppar i sig och bara ta ett djupt andetag i just vår höga förväntan och kunna leva på det ruset ett år framåt.

Kommer moralpolisen stå redo den nittonde november? Nä, tror inte det va? Jag tror de flesta kommit på att det inte är TV-spelandet som skapar hemska barn som gör hemska saker. Det är inga TV-spelsnördar som springer ute på stan om nätterna och spränger portar och skjuter skallen av folk som råkar dela ett efternamn med fel snubbe. Dagens fördömda depraverade smågangsters har antagligen aldrig varit på ett LAN eller köpt en plastgubbe för en allt för stor slant och aldrig packat upp den ens ur lådan. Idag tror jag i stället många föräldrar önskar att deras barn var just spelnördar. För då vet man vart ens barn håller hus om kvällarna.
Vår son och dotter? De sitter där inne i rummet som luktar fis eftersom dörren varit stängd i tio timmar. De sitter där i mörkret med sina lurar över öronen och skriker mot påhittade motståndare. De lever som vampyrer och skyr solljuset, äter bara flytande föda i form av Nocco och Joltcola om inte en näve grillchips då och då räknas som födoämnen. Det enda brott de kan anklagas för är att dom aldrig kommer i tid till middagen och att de alltid klämmer finnen innan den är mogen. Så du, Britt-Marie? Oroa dig inte för sonen din. Du vet i alla fall att han sitter hel och trygg i samma hus som dig även om han knappt visar sig. Så allt är relativt.

Jämfört med dagens barnkriminallitet och allt jag ser dagligen på Tiktok så framstår trots allt Grand Theft Auto lika depraverat som spelet Star Stable. Så vad tror jag då om Grand Theft Auto VI? Jag förutspår att detta kommer bli något ut över det vanliga. En ny ribba kommer sättas och den kommer bli svårslagen. Men framför allt förutspår jag hur satans kul jag kommer ha när jag spelar igenom det. Hur kul vi kommer ha! Jag tror denna hösten och vintern 2026 kommer bli den mysigaste och varmaste vi kommer minnas för vi alla kommer sitta bekvämt till rätta i våra soffor, fåtöljer och spelstolar inomhus medans alla andra skottar uppfarter och åker pulka. Så GTA VI vi är redo! Du kan komma nu.
Vad betyder Grand Theft Auto för dig?
Fler heta artiklar
Hoppa över listan
SPELARTIKEL
Hur parodierar man en parodi?
Rockstar vill göra satir av vår samtid i GTA VI. Men vad gör man när verkligheten redan känns som ett sidouppdrag?
SPELARTIKEL
Världens 10 mest sålda spel
Spelhistorien kryllar naturligtvis av ultraframgångsrika speltitlar som miljontals gamers inhandlat. Men vilka tio har sålts i flest exemplar?
SPELARTIKEL
Grand Theft Auto-Topp 5
Är det Nicos mörkgrå resa genom ett dunkelt, regnigt New York dränkt i organiserad brottslighet eller Trevors vildsinta psycho-skrikande som tar hem...
SPELARTIKEL
Betyg på allting Grand Theft Auto
Inför den stundande sexan har vi rullat ut våra betyg på alla de tidigare titlarna. Hur bra var egentligen det första spelet?
MISSIL
MISSIL är tillbaka
26 års dvala är över. MISSIL är tillbaka och chefredaktör / grundare Hegevall hälsar dig välkommen åter...
SPELARTIKEL
Hur mycket är en digital tatuering värd?
Jag behöver bara GTA VI. Ändå sitter jag här och överväger Ultimate Edition. För tänk om jag missar en fräsig tatuering?
MISSIL
Därför lämnade jag Gamereactor
Efter mer än 24 år som Gamereactors chefredaktör tog resan abrupt slut under 2025. Men vad hände egentligen?
SPELARTIKEL
De 10 bästa spelen till Switch 2
Så du har köpt en Switch 2... Grattis! Underhållningen är säkrad! Här kommer våra bästa tips på spel du inte får missa.
SPELARTIKEL
De 10 bästa spelen till Playstation 5
Det finns såklart hundratals köpvärda guldtitlar till Sonys senaste konsol. Här har du de vi anser vara de tio främsta.
Kommentarer (14)
Logga in för att kommentera.
Vilken härlig och rolig artikel. Gjorde min dag!
Tack för dina fina ord! Nu gjorde du ju min dag 😂🤩
Jag kommer att ligga och vara deprimerad i sängen för att jag är olyckligt kär 😢
Men din stackare, du får spela och komma på andra tankar 🤩 bästa botemedlet
Så många artiklar om GTA men ännu lyser recensionen med sin frånvaro :-(
Jo, precis. Som jag skrev igår fick vi det aldrig på förhand, den danska distro-byrån beslutade att vi inte fick vara med i recensionscirkusen, baserat på en orsak vi inte fick veta. Och så kan det ju såklart vara. 😇 Surt som tusan, men sånt är lifvet.
@Petter Hegevall Hoppas att deras wienerbröd är mögliga månaden ut.
Jag testade GTA lite men det var så svårt. Sen köpte brorsan trean och det var lite coolt, men jag spelade inte länge. Men sen kom Vice City och det var spelet för mig som växte upp på 80-talet och såg Miami Vice på tv.Underbart spel och fortfarande ett av de roligaste. Samma med San Andreas. Kan rekommendra att åka omkring och lyssna på SF-UR och K-Rose.
Fyran var första spelet jag spelade i HD, köpte en 360 bara för det. Först så störde jag mig på den tunga och bökiga bilkörningen, sen älskade jag det. New York var mitt drömresmål. Behöver inte längre åka dit, jag har ju GTA 4. Femman är bra, men jag gillar inte riktigt när man ska spela tre olika karaktärer och en hund. Trevor kunde ha
SPOILER
kvittat, eller åtminstone försvunnit i början. Synd att ingen av snutarna var bra skyttar, då hade man sluppit höra hans"roliga" kackel genom hela spelet.
Fan trevor var min favorit 😂
@Marie Liljegren Ja, han blev mångas favorit. En riktig rockstar. Om de hade gjort film på GTA så vet vi ju vem som skulle haft huvudrollen.
Majsan. Får man med Siewert Öholm, Professor Baltazar och Patrik fucking Sjöberg i samma fenomenala krönika är man 🐐
Haha tack buddy, du är bäst
Klockrent som alltid! 😁
Har så otroligt skoj med spelet, upptäckt helt sjuka detaljer!
Känslan, atmosfären är helt otrolig! Det kommer bli denna generations spel! Det kommer ta tid att bräcka detta tror jag! 😅
13 år kanske