Splatoon Raiders

Säg inte det här till någon jag bor eller jobbar med, men jag gillar faktiskt att städa. Det finns något rogivande och tillfredsställande i att plocka i ordning, dammsuga, tvätta, diska och fixa så att det blir riktigt snyggt hemma. Eller i bilen, eller i studion eller… Ja, var som helst egentligen. Ordning och reda. Snyggt och prydligt.

Men så finns det också en annan sida av mig, och kanske i alla människor, som dras till… motsatsen. Kaos och oreda, stök och bök, och den sidan trivs väldigt bra i Splatoon Raiders, där det primära sättet att ta sig fram är att spruta målarfärg på så absolut mycket man bara kan för att sedan vräka sig själv där i och simma omkring, där fiender gör sitt bästa för att slemma ned världen med en annan (farlig) färg, och där i princip varenda ögonblick handlar om att orsaka så mycket förödelse som det bara är möjligt, på kortast möjliga tid.

Du som har spelat Splatoon tidigare kommer att känna igen dig direkt, och sedan inse snabbt att väldigt mycket är helt annorlunda. Där originalserien erbjuder ett Nintendo-barnvänligt alternativ till multiplayer-shooters är Splatoon Raiders snarare en spin-off i looter shooter-anda, primärt riktad till den som vill spela ensam eller i co-op. Tänk Diablo, Borderlands eller till och med Monster Hunter, fast med hinkar fyllda med färg istället för yxor och svärd, paint-rollers istället för kulsprutor, vattenballonger istället för hagelbössor. Ja, du fattar.

Här gäller det att bygga upp en bas i ett tropiskt paradis, ge sig ut på uppdrag, komma tillbaka med nya skatter och vapen, levla upp sin karaktär och repetera. Om och om igen. Loopen är kvick och bjuder in till korta, snärtiga spelsessioner, men upplägget och tempot är så lätt att förlora sig i att en hel eftermiddag kan ha passerat när jag tittar på klockan. Uppdragen är varierade och erbjuder allt från semiöppna banor där det gäller att skjuta och plattforma sig fram för att samla in en viss mängd kristaller, till horde-lägen där det gäller att stå emot en aldrig sinande ström fiender, och förstås bonusbanor och pulshöjande boss-strider. Ingenting tar särskilt lång tid, och varje avklarad utmaning innebär en veritabel dusch av belöningar.

En stor del av tjusningen och variationen består i att hela tiden söka sig fram till en lite, lite bättre och effektivare build än den man hade innan. En ny pickadoll av sniper-snitt kan till exempel utgöra en så stor uppgradering att den motiverar ett totalt byte av trinkets, gadgets och medhjälpare, vilket i sin tur gör att spelupplevelsen i nästa uppdrag förändras radikalt. Plötsligt är jag inte längre mitt i den bokstavliga smeten, utan håller mig snarare på avstånd och prickskjuter medan jag slänger ut automatiska turrets som får göra grovjobbet på frontlinjen. Sen hittar jag, låt säga, en semiautomatisk färgpuffra, och allt förändras igen.

Sådär fortsätter det, timme ut och timme in. Det finns någon slags story om varför vi är där vi är och varför vi gör det vi gör, men den är mest ett ramverk som håller ihop någon slags lös, röd tråd. Vi vet varför vi *egentligen* är här. Det är skönt att stöka till, helt enkelt. Att orsaka totalt kaos och bara blåsa på.

Nintendo erbjuder Splatoon Raiders till en lite lägre prislapp redan från dag ett, och jag kan på ett sätt förstå tanken med att man vill låta det här spin-off-spelet fungera som reklam för Splatoon 3, men efter att ha ägnat timmar och åter timmar i Raiders kan jag inte låta bli att tycka att priset känns väldigt generöst i förhållande till vad man faktiskt får. Mängden system som samarbetar med varandra gör att det finns ett djup under ytan som går mycket, mycket längre än vad den barnvänliga presentationen kanske skvallrar om, och för den som vill (och kanske allra helst har en vän eller tre som också vill) finns det mer att hitta och uppleva många, många timmar efter att eftertexterna väl har rullat.

Splatoon Raiders är en av de bästa Switch 2-exklusiviteterna hittills och en strålande inkörsport till tyngre grejer (läs: Splatoon 3). Visst, det finns småsaker från multiplayer-rötterna att irritera sig på: att man bara kan ha med sig ett vapen åt gången och att flera av vapnen helt enkelt aldrig blir så användbara i singleplayer-kontext är två exempel. Att man inte får existera i en större, delad värld med andra spelare online och faktiskt få visa upp alla sina insamlade vapen, kläder och prylar, känns också som en enorm miss på något som väl egentligen borde ha varit öppet mål. Halva nöjet med att lägga tusen timmar i Diablo IV, till exempel, är ju att ställa sin karaktär mitt på torget och låta legendary-utrustningen sköta snacket. Men! Som första utkast i en ny spin-off-serie så går det inte att betrakta Splatoon Raiders som annat än väldigt, väldigt lyckat.