007 First Light

Bond. James Bond. En karaktär som knappast behöver introduceras för någon på den här planeten. Ett gäng böcker av Ian Fleming, 25 storfilmer och åtminstone ett spel per konsolgeneration. Den brittiske snoffsen är ett kulturfenomen, om något. På spelfronten har det dock varit lite upp och ned, för att säga det milt. Goldeneye till Nintendo 64 är en viktig milstolpe i spelhistorien, och det kom ett par helt okej spel efter det också. Nu är det över tio år sedan vi fick ett riktigt Bond-spel – och när grabbarna och tjejerna på IO Interactive får förvalta arvet gör de det elegant, explosivt och kanske lite för återhållet.

007 First Light är en origin-historia där vi får följa Bond innan han blivit fullfjädrad agent med 00-status. Det är alltså varken baserat på en bok eller en film, utan hämtar istället inspiration från hela Bond-universumet på flera olika sätt. Det var ett smart drag av Io. Dels för att vi alla har vår egen version av vilken Bond vi gillar mest (Moore och Brosnan för egen del), men också för att just Bond-känslan och atmosfären är det som till slut betyder mest när man ska göra spel om en så etablerad karaktär.

Precis som i filmerna börjar spelet mitt i ett pågående uppdrag. Vi träffar Bond innan han rekryterats av MI6, som support ombord på en helikopter som givetvis sprängs i bitar innan jag ens hinner tänka på en torr martini. Som genomblöt ensam överlevare vaknar jag upp på en strand med Moneypenny i örat och får veta att jag nu måste slutföra uppdraget – annars är hela världsordningen hotad. Med viss motvilja gör jag som jag blir tillsagd, men när ordern innebär att lämna civila åt sitt öde visar Bond direkt sin ovilja att följa instruktioner och höftar fram en egen lösning som MI6 inte gillar. De ogillar det så mycket att de anställer honom. Konstigt hur det där funkar ibland.

Kort därpå börjar träningen för att återupprätta 00-programmet. Tillsammans med några andra rekryter får jag lära mig spelets system. Det är snyggt gjort. Inledningen övertygar och det känns naturligt att gå från träningslägret till lägenheten där vi ungtuppar huserar, för att sedan kastas rakt in i vårt första skarpa uppdrag: spana på folk på en nattklubb och ta sig ut igen.

Vid det här laget får jag klämma och känna på spelets olika system. Bond har givetvis tillgång till en Q-Watch som kan användas för att manipulera både omgivning och människor. Det påminner lite om hackandet i Watch Dogs, samtidigt som den öppna uppdragsdesignen genast avslöjar att det är utvecklarna bakom Hitman som håller i rodret. Det finns ofta fler än ett sätt att lösa en uppgift. Behöver jag komma in i ett personalrum kan jag distrahera vakten, hitta en annan väg eller välja ett helt annat sätt att skaffa informationen. Det känns som en frisk fläkt och bidrar till att tempot i 007 First Light stundtals är lägre än man kanske förväntar sig. Mycket tid går åt till att tjuvlyssna på samtal, krypa omkring i ventilationsschakt och manipulera städrobotar och datorer. Den andra halvan av spelet påminner snarare om Uncharted, med klättring och linjär utforskning.

Att få ströva runt hos Q och titta på alla prylar samtidigt som forskarna småpratar om sitt någorlunda speciella arbete är svinkul. Hela Q-labbet är proppat med prylar, manicker och explosioner, många tagna direkt från filmerna, och när Bond får syn på dem utbrister han: ”När skulle jag någonsin behöva en sån där?” Kul fanservice och ett tydligt bevis på att IO Interactive gjort sin research med kärlek.

Givetvis är ingen Bond-upplevelse komplett utan handgemäng, fräsiga Aston Martins, skjutvapen och läckra damer. Allt det finns med och cementerar känslan av ett riktigt Bond-äventyr. Jag har dock lite blandade känslor kring utförandet. Bilkörningen är rent ut sagt undermålig – kanske till och med katastrofdålig. Att ratta en flådig Aston Martin i det här spelet känns som att försöka sy en kostym med en kökskniv. Det är utan tvekan spelets svagaste del.. Tur då att resten av actionmomenten håller något högre klass.

För det mesta handlar det om att smyga sig på fiender bakifrån och ninjaslå dem i nacken, eller att använda omgivningen till sin fördel. Ibland måste det lösas med knutna nävar eller till och med skjutvapen. Slagsmålen är underhållande med bra tyngd i slagen, och det är tillfredsställande när en surmulen vakt flyger in i en bokhylla eller ut genom ett fönster. Kameran kan upplevas som aningen bråkig, särskilt i trånga utrymmen oftare är den i vägen än till hjälp. Vid flera tillfällen har jag bara fått hamra på slagknappen och hoppas att det stod någon framför mig – allt jag såg var James ståtliga ryggtavla iklädd Hawaii-skjorta.

Om situationen eskalerar aktiveras licensen att döda, och då är det fritt fram att panga huvuden för kung och fosterland. Skjutandet är simpelt men funktionellt. Ammunition är bristvara, så det gäller att vara taktisk, använda skydd och ibland sakta ned tiden för att placera några välriktade skott. Fienderna är roliga att ha eldstrider mot. De kommunicerar, avancerar och flankerar mer än gärna och de har en tendens att kasta granater för att jag ska behöva förflytta mig och de skjuter sönder skydd om jag sitter still för länge. I smygdelarna är de dock mer än stendumma. Det går oftast helt lätt att smyga bakom en vakt med näsan i princip snuddandes vid dennes skinkor utan att de märker av mig och att kalla till sig en fem-sex vakter till exakt samma plats i rummet för att knocka dem en efter en är sällan ett problem.

Det gör att svårighetsgraden är något obalanserad i First Light. I delarna med lägre tempo är det inte särskilt komplicerat att förstå vad jag behöver göra. I smygdelarna är det lätt som en plätt att ninja sig igenom ett tjog vakter. Däremot, vissa banor där jag tvingas att skjuta ned vakter för att komma vidare kan vara riktigt svåra eftersom Bond inte klarar mer än några skott innan det är tack och godnatt.

Den filmiska storyn tar ungefär 15 timmar. Under den tiden besöker Bond Malta, nattklubbar i London, Vietnam och en svart marknad i öknen. Berättelsen är inte särskilt unik eller överraskande, men den innehåller precis de element man förväntar sig: lögner, förräderi, naivitet och självbevarelsedrift inom den egna organisationen. Samtidigt handlar det om vem Bond är och vem han ska bli. Simpelt, men fungerande – inte minst tack vare röstskådespelarna. Patrick Gibson gör ett bra jobb som unge James, och den klassiska Bond-musiken är välanvänd. Den riktiga stjärnan är dock Lana Del Reys titelmelodi – kanske den bästa på flera, flera år.

Allt som allt fungerar de olika beståndsdelarna väl tillsammans (minus bilkörningen) och tillsammans med den välberättade, filmiska storyn känns det verkligen som Bond. Från start till slut. Det här är Bond. Hans kvicktänkthet, det lösa munlädret i pressade situationer, den pojkaktiga charmen och förmågan att spränga allt han kommer i närheten av – allt finns här på ett övertygande sätt. First Light känns som att spela en ung James Bond som redan har några av de egenskaper som definierar honom, samtidigt som han utvecklas under resans gång. Det är precis så det ska vara.

First Light är en riktigt Bond-upplevelse. Det känns exakt som Bond ska göra och tillsammans fungerar de olika delarna väl. Det är filmiskt berättat med bra karaktärer, rolig uppdragsdesign som har flera kreativa lösningar och helt godkända actiondelar. Ibland känns det som att Io Interactive inte riktigt vågat ta i från tårna och försökt göra det sådär lite extra finurligt som jag tror att de hade kunnat göra, och det håller tillbaka First Light från att bli en riktig modern spelklassiker.