I’m too old for this shit

Det brukade vara enkelt att spela TV-spel. Jag slet fram plastkassetten, blåste i den trots att det antagligen bara förvärrade saken, pressade in den i konsolen, tryckte på start och började spela. Ingen installation. Inga användarvillkor. Inget konto hos utgivaren. Ingen tvåfaktorsautentisering. Ingen obligatorisk uppdatering stor som Luxemburg. Ingen ruta som bad om tillåtelse att samla in information om mina konsumtionsvanor, min geografiska position och vilken fot jag föredrar att börja med när jag tar på mig byxorna. Spelet startade. Det var hela affärsmodellen.

I dag köper man ett spel och möts omedelbart av ett administrativt helvete som får blanketterna hos en svensk myndighet att framstå som lättförståeliga. Först ska spelet installeras. Sedan ska det uppdateras. Därefter ska konsolen uppdateras. Handkontrollen behöver tydligen också ny mjukvara, eftersom även en plastbit med knappar numera kräver kontinuerligt digitalt underhåll. När allt är färdigt visar det sig att spelet måste startas om för att uppdateringen ska träda i kraft. Efter omstarten kommer nästa uppdatering. Version 1.000.004. ”Förbättrad stabilitet.” Jag var stabil när jag satte mig i soffan. Nu? Inte direkt. Nu sitter jag framåtlutad och stirrar på en stapel som har stått på 37 procent så länge att jag börjat betrakta den som en permanent del av vardagsrummet.

Sedan ska ett konto skapas. “Användarnamnet är upptaget. Välj ett annat.” Det är också upptaget. Tydligen finns det redan 48 personer som heter något i stil med Lindman73, vilket känns som en statistisk omöjlighet och ett personligt angrepp. Lösenordet måste innehålla tolv tecken, en hieroglyf, ett barndomstrauma och blod från en förstfödd. Sedan ska kontot verifieras. En kod skickas till mejlen. Koden går ut om tre minuter. Mejlet kommer efter fyra. Jag begär en ny kod. “Nu har du begärt för många koder. Försök igen senare.” Jag som köpte spelet för att slappna av.

När jag äntligen lyckas skapa kontot behöver det länkas till mitt konsolkonto, som i sin tur måste länkas till ett annat konto jag inte minns att jag har skapat. När jag försöker logga in visar det sig att kontot redan är kopplat till en gammal e-mailadress från en arbetsplats som inte längre finns. Det är mindre komplicerat att få ett nytt pass. När allt till slut är färdigt har jag glömt vilket spel jag köpte, varför jag köpte det och vad jag en gång såg framför mig när jag tänkte att spelkvällen skulle bli en trevlig stund. Jag hade hällt upp ett glas chardonnay och sett framför mig några timmar i en främmande värld. Lite äventyr före läggdags. I stället har jag ägnat kvällen åt folkbokföring. Och då har spelet ännu inte börjat.

Först kommer menyerna. Moderna spelmenyer är inte skapade för människor. De är konstruerade av UI-designers som någon gång under utvecklingen stirrat för länge in i en PowerPoint-presentation och förlorat förståndet. Det blinkar, pulserar, skakar och glöder. Rutor flyter in från sidorna. Symboler snurrar. Röda utropstecken visar att jag har olästa meddelanden i nio olika kategorier. Någonstans tickar en nedräkning som antyder att en viktig möjlighet snart kommer att försvinna ur mitt liv för alltid. Allt är akut. Ingenting går att förstå. Överallt finns symboler vars betydelse måste ha avslöjats i en hemlig grotta utanför Kyoto efter signerat sekretessavtal. En triangel betyder uppdrag. Kanske? En dödskalle kan möjligen vara utrustning. Men också svårighetsgrad eller ett förebud om vad som händer om jag trycker fel. Tre lodräta streck leder till butiken. En diamant betyder att jag har fått någonting, oklart vad. Skärmen ser ut som instrumentpanelen i ett rymdskepp. Jag vill bara börja ett nytt spel.

Men det finns ingen knapp som heter ”Nytt spel”. Det vore för tydligt. För enkelt. Nästan vulgärt. I stället finns alternativ som ”Journey”, ”Experience”, ”World”, ”Operations”, ”Legacy”, ”Hub”, ”Live” och ”Discover”. Jag trycker på ”Operations” och hamnar i en butik där jag kan köpa ett paket med ett gevär, en digital hälsning och en fluorescerande cowboyhatt för 149 kronor. Jag vill inte ha en fluorescerande cowboyhatt. Jag vill skjuta nazister. Eller utomjordingar. Eller demoner. Jag är inte petig. Jag vill bara att någon ska peka mig i riktning mot ett tydligt hot och ge mig en hagelbössa som inte har sjutton statistiska underkategorier. Men det går inte längre.

Allting måste vara ett ekosystem. Alla spel ska vara platser där man förväntas vistas för evigt. Inte spela igenom, uppskatta och lämna bakom sig, utan flytta in. Skriva sig. Börja betala kommunalskatt. Spelen vill inte längre ha min uppmärksamhet i tio eller tjugo timmar. De vill ha ett förhållande med mig. De vill veta var jag befinner mig varje kväll. De skickar notiser när jag varit borta för länge. ”Vi saknar dig.” Nej, det gör ni inte. Ni saknar mina pengar.”Kom tillbaka och hämta en exklusiv belöning.” Sluta stalka mig. Ni kväver mig. Jag vill göra slut. “Det går inte, här är en digital rabattkupong till ditt nästa köp.”

Alla spel har numera en roadmap. Jag kan inte ens planera nästa helg, än mindre veta om jag fortfarande lever då, men spelet vill att jag ska engagera mig i dess innehållsstrategi fram till tredje kvartalet nästa år. Här är säsong nio. Där kommer expansionen. I november lanseras ett nytt spelläge. I januari tas det gamla spelläget bort. Under våren kommer den populära karaktären jag redan betalat för två gånger tillbaka. Det är som att teckna ett abonnemang med Hin Håle själv, där månadsavgiften är en liten del av min själ.

Sedan kommer onlinespelen, denna digitala ungdomsgård där vuxna människor frivilligt låter sig förnedras av barn som borde ligga och sova. Jag går in i en match med samma försiktiga optimism som en medelålders man kliver upp på en skateboard. All erfarenhet säger att det kommer att sluta med förnedring och fraktur, men någon liten och hjärnskadad del av mig tror fortfarande att rutin, tålamod och sunt förnuft ska väga upp för bristen på rörlighet. Det gör det inte. Matchen börjar och inom tre sekunder har en tolvåring från Nederländerna skjutit mig genom en ventil, kastat en granat bakom ryggen, bytt vapen fyra gånger, byggt ett mindre bostadsområde och genomfört en koreograferad dans över mitt lik. Jag hinner inte ens förstå vilket lag jag tillhör.

Dagens unga spelare har inte reflexer. De har profetiska och telekintiska förmågor. De är Yoda, Nostradamus och Uri Geller samtidigt. De reagerar inte på vad som händer. De vet redan vad som kommer att hända. De ser framtiden genom 240 bilder per sekund och sportar ett headset som kostar mer än min första bil. De hör mina fotsteg genom tre betongväggar, en explosion och musiken från sin egen Spotifylista. De vet vilken sorts ammunition jag använder utifrån ljudet när magasinet skakar. De vrider och vänder på verkligheten så att jag får existentiell ångest.  För mig är en sekund ungefär tiden det tar att flytta blicken från kartan tillbaka till skärmen. Då är jag död.

Där sitter jag och hysteriskt flyttar läsglasögonen mellan pannan och nästippen likt Leif GW Persson och konstaterar att jag inte förstår ett pillekvitt när jag okulärt försöker avgöra om det som rör sig i busken är en fiende, en lagkamrat eller en textur som inte har laddat färdigt eftersom tusenkronorsspelet släpptes i ett horribelt skick. När jag väl får korn på någon är det redan för sent. Motståndaren har hoppat, glidit, snurrat 720 grader, lagt sig ner, rest sig upp, bytt till sidovapen och dödat mig med ett köksredskap. Sedan kommer rösten genom headsetet. ”Bro, you’re trash.” Ja, Liam. Jag vet. Jag har bolån, dålig ländrygg och behöver gå upp och kissa två gånger varje natt. Jag är inte här för att bli professionell. Jag vill inte bli rekryterad till ett e-sportlag. Jag ville bara koppla av efter jobbet.

Det är också fascinerande hur unga spelare rör sina karaktärer. Ingen går längre. Alla hoppar oavbrutet som om marken är täckt av lava och vitglödgad spik. De glider på knä, kastar sig genom fönster, klättrar på väggar, snurrar i luften och byter riktning utan att förlora fart. Deras digitala ryggrader borde förvandlas till pulver efter en halv minut. Jag går fortfarande runt hörn på ett metodiskt sätt. Old school. Kontrollerar rummet. Säkrar området.Tänker taktiskt. Jag rör mig som en man som en gång har sett ett avsnitt av Band of Brothers och tagit till sig fel lärdomar. Sedan blir jag ihjälslagen av någon utklädd till en banan.

Det är möjligt att jag har blivit gammal, men jag minns en tid då man åtminstone kunde se på en fiende att det var en fiende. Motståndaren bar en annan uniform. Han såg hotfull ut. Ibland var han ett monster. Det fanns visuella ledtrådar. I moderna onlinespel kan fienden vara en soldat, en katt, en popstjärna, en argentinsk fotbollsspelare, en superhjälte, en tecknad figur, en mjölkförpackning eller en korv med solglasögon. Krigets fasor har aldrig varit så färgglada. På slagfältet ser jag Freddy Kruger och en rappare försöka fly från en rosa kanin med automatkarbin. En sekund senare landar en figur från en barnfilm jag aldrig sett med fallskärm och skjuter mig i ansiktet. Jag känner mig inte som en soldat. Jag känner mig som en förvirrad förälder på ett mycket våldsamt barnkalas.

Sedan har vi språket. Jag förstår orden var för sig, men inte vad de betyder tillsammans. Meta. Nerf. Buff. Build. Drop. Grind. Proc. DPS. Tank. Carry. Smurf. Main. Sweat. Ranked. Casual. Skill issue. Allting är tydligen ett ”skill issue”. Jag skjuter snett: skill issue. Jag förstår inte ekonomin: skill issue. Jag hittar inte i menyn: skill issue. Jag halkar i badrummet och måste ringa vårdcentralen: förmodligen skill issue. När jag var ung betydde ”meta” något man läste om på universitetet för att imponera på människor man ville ligga med. Nu betyder det att ett visst gevär är tre procent effektivare än ett annat. Själv väljer jag fortfarande vapen efter hur de känns. Eller hur de låter. Eller om de ser coola ut. Detta är tydligen ett tecken på intellektuell svaghet.

Jag kan stå i en stroboskopblinkande meny och jämföra två automatkarbiner i tio minuter. Den ena har bättre räckvidd men sämre rekylkontroll. Den andra har högre eldhastighet men lägre skadeverkan på medellångt avstånd. Till vapnen finns 38 sikten, 22 kolvar, 17 magasin, nio pipor och en laser som gör mig synlig för hela kartan men ger 0,8 procent snabbare höftskytte när jag är hukad vid ett furubord på en torsdag. Till slut väljer jag det gevär som ser minst dumt ut, oftast det med färst klistermärken. Tre minuter senare förklarar en sjuttonåring på Youtube att vapnet är ”bokstavligen oanvändbart”. Filmen är 46 minuter lång. Han inleder med att säga att analysen är ”superenkel”. Det är den inte.

Han visar diagram, datamodeller och matematiska beräkningar som får pensionssystemet att kännas intuitivt. Han har testat varje vapen mot varje rustningsnivå på fem olika avstånd och kommit fram till att det enda rationella valet är att använda en specifik kombination av tillbehör som jag ännu inte har låst upp.För att låsa upp dem behöver jag få 200 huvudskott med ett annat vapen som jag hatar. Detta kallas progression. Jag kallar det straffarbete. Och allt ska vara en säsong nu. Förr släpptes ett spel. Det fanns där. Färdigt. I en låda. Ibland kom en expansion där man fick en ny värld, en ny berättelse och kanske ett svärd som lyste blått. Det var stort. Nu lever spelen i eviga säsonger, battle passes och tidsbegränsade evenemang. Missar man tre veckor har världen gått vidare utan en. Vapnen har balanserats om. Kartan har exploderat. En stad har försvunnit. Favoritfiguren är borttagen. Alla andra har låst upp en eldkastande enhörning medan jag fortfarande försöker hitta inställningen för undertexter.

Spelet behandlar mig inte som en kund. Det behandlar mig som en frånvarande farsa. ”Vi har inte sett dig på ett tag.” Nej, jag har ett jobb. ”Du har missat 42 belöningar.” Jag har lagat middag. ”Dina vänner har passerat dig.” Jag äter blodtrycksmedicin och har inflammation i axeln. Battle passet stirrar anklagande på mig från huvudmenyn. En lång stege med hundra nivåer av kosmetiskt skräp som jag tydligen förväntas klättra uppför innan säsongen tar slut. Det ser mindre ut som underhållning och mer som ett anställningsavtal utan lön. Man betalar för privilegiet att få arbeta. Varje kväll ska uppdrag genomföras. Vinn tre matcher. Döda femton fiender med granater. Öppna sju lådor i ett särskilt område. Använd en figur jag inte tycker om. Spela ett spelläge som får mig att längta efter rejäl rotfyllning. Spelet försöker styra min högst begränsade fritid med samma kyliga effektivitet som en mellanchef. ”Dagliga utmaningar.” Nej. Jag har redan dagliga utmaningar. De heter arbete, disk, tvätt och att resa mig ur soffan utan att stånka. Jag behöver inte ytterligare en lista med plikter från en digital soldat i neongröna byxor.

Sedan har vi loot. Allting måste spruta ut föremål. Jag öppnar en låda och får tre gevär, två par stövlar, en hjälm, ett armband, en valuta, en annan valuta och något som heter ”eterisk skärva”. Vad gör den? Fan vet. Men jag har 847 stycken. Varje fiende exploderar i ett mindre fyrverkeri av färgkodad bråte. Grått är skräp. Grönt är mindre skräp. Blått är acceptabelt skräp. Lila är glorifierat skräp. Guld är något jag kommer att använda i fyra minuter innan jag hittar ett föremål med en siffra som är 0,7 högre. Jag saknar tiden då man hittade ett svärd i en grotta och tänkte. Det där ser ut att göra skada. Sedan använde man det i resten av spelet.

Nu hittar jag ett legendariskt svärd som enligt beskrivningen har smitts i en död stjärnas hjärta av den siste guden från en glömd civilisation. Fem minuter senare säljer jag det till en köpman eftersom jag hittat en rostig yxa med högre DPS. Inventorymenyn är ett eget spel, fast sämre. Ett minispel med 400 föremål. Alla har siffror. Gröna pilar. Röda pilar. Procentsatser. Elementskador. Passiva bonusar. Aktiva bonusar. Synergier. Slottar. Modifiers. En hjälm ger 3,7 procent bättre kritisk träffchans om jag nyligen har undvikit en attack från en fuktig fiende. Ett par tofflor ger ökad frostresistens efter att jag druckit en dryck. Ett halsband förbättrar giftskadan när min hälsa är under 14 procent och Merkurius befinner sig i retrograd. Jag står ut i ungefär sju minuter innan jag utrustar det föremål som har högst siffra och hoppas på det bästa. Ungefär som jag sköter min privatekonomi.

Dagens spel kräver efterforskningar. Man kan inte bara spela. Man måste läsa guider, se reels och besöka forum där människor med animefigurer som profilbilder förklarar att alla val man gjort är fel. Det finns rätt sätt att spela. Fel sätt att spela. Optimala vägar. Effektiva byggen. Obligatoriska färdigheter. Jag trodde att rollspel handlade om frihet. Nu känns de som en deklaration där Skatteverket kan underkänna min trollkarl. Och trots alla dessa system förklarar spelet sällan någonting. Det finns en tutorial, men den dyker upp mitt under en brinnande strid. En ruta med fjorton rader text visar hur man duckar  medan tre japanska demoner försöker äta mitt ansikte. Jag trycker bort den för att överleva. Sedan hittar jag aldrig informationen igen. När jag söker i hjälpmenyn finns där 312 artiklar sorterade efter symboler snarare än alfabet. Jag behöver ett diplom från MIT bara för att hitta innehållsförteckningen.

I gamla spel fick man ett uppdrag. Rädda prinsessan. Döda monstret. Hitta nyckeln. That’s it. Det kunde en lobotomerad knölsvan förstå. I moderna spel får man ett holistiskt narrativt kontrakt med valbara delmål, dynamiska världshändelser och procedurgenererade aktiviteter som ger fraktionsanseende. Jag vet inte vem jag hjälper. Jag vet inte varför. På kartan finns 900 symboler och samtliga kräver min omedelbara uppmärksamhet. Frågetecken. Kistor. Torn. Grottor. Jaktmarker. Fotoplatser. Tidslopp. Helgedomar. Minnestavlor. Borttappade brev. Övergivna läger. En person vill att jag samlar tio örter för att hedra hennes döde far. Världen håller på att gå under, men någon behöver hjälp att hitta tre hönor. Och jag gör det. För kartan måste rensas.

Detta är inte glädje. Det är sjukdom. Jag kan inte lämna ett frågetecken orört. Det ligger där och gnager i hjärnan. Kanske finns där någonting viktigt. Kanske en unik rustning. Kanske en spännande berättelse. Det gör det inte. Det är ännu en låda med brallor. Jag reser tvärs över hela kartan, bestiger ett berg, dödar tolv banditer och löser ett pussel för att få ett par pantalonger som är sämre än dem jag redan har. Sedan står jag på bergstoppen och undrar vad jag gör med mitt liv. Men kartan är åtminstone ren. Nästan. Det finns ett frågetecken kvar ute i havet. Självklart gör det det. Och sedan kommer crafting. Allt ska tillverkas. Vapen, rustningar, ammunition, mat, medicin, möbler, drycker, facklor.

Jag kan inte längre plocka upp en pil. Jag måste samla trä, järn och fjädrar och därefter hålla inne en knapp medan min karaktär sitter i en buske. Det moderna spelet erbjuder obegränsad frihet inom mycket noggrant kontrollerade ramar. Du kan klättra uppför vilket berg du vill. Men inte över den där låga muren. Du kan döda en drake. Men inte flytta stolen som blockerar dörröppningen. Du kan rädda världen. Men först måste du hitta tre bitar av ett kugghjul och prata med en smed som bara arbetar nattetid.

Ännu värre är det när spelen försöker vara sociala. Jag vill inte vara social. Jag är social hela dagarna. Jag svarar på mejl. Jag deltar i Teamsmöten. Jag nickar intresserat när människor säger ”spännande” om saker som inte är spännande. När jag spelar vill jag bli lämnad i fred. Men spelen vill att jag ska gå med i klaner, grupper, räder och gemenskaper. De vill att jag ska koordinera aktiviteter med främlingar. Jag förväntas kommunicera, planera roller och infinna mig vid en bestämd tid. Det är ett jobb. Ett obetalt jobb där chefen är en sextonåring som heter xXShad0wSlay3rXx och blir rasande för att jag använder fel sorts magi. ”Do you even know the mechanics, amigo?” Nej.

Jag trodde att vi skulle slå på monstret tills det dog. Det var synnerligen naivt av mig. Monstret har fyra faser, tre immunitetsperioder och en attack som bara kan stoppas om två spelare står på varsin glödande platta samtidigt som en tredje skjuter en kristall och den fjärde reciterar Gamla testamentet baklänges. Jag missar plattan. Alla dör. Det blir tyst i headsetet. Sedan suckar någon. Det är den mest kraftfulla formen av förakt som finns. En tonårings besvikna suck. Jag lämnar gruppen och tänker att jag ska spela solokvist. Spelet informerar mig om att aktiviteten kräver fyra spelare. Jag stänger ner aktiviteten. Spelet frågar varför. Jag väljer ”Annat”. Det ärliga svaret finns inte i listan. Att jag inte orkar vara personalansvarig för ett digitalt specialförband.

Jag saknar också spel som tillät en att vara kass i fred. I dag ska varje misslyckande registreras, analyseras och visas upp för allmänheten. Matchhistorik. Träffsäkerhet. Skadepoäng. Kill/death-ratio. Genomsnittlig överlevnadstid. Antal förlorade dueller. Antal gånger jag blivit överkörd av ett fordon medan jag försökt läsa kartan. Spelet vill inte bara berätta att jag förlorade. Det vill presentera en fullständig medicinsk journal över mitt nederlag. ”Du hamnade sist.” Tack. ”Din träffsäkerhet var åtta procent.” Jag märkte det. ”Du dog flest gånger i laget.” Jo, jag vet. Jag var där. ”Din genomsnittliga reaktionstid var lägre än 94 procent av spelarna.” Alltså, jag har fyllt femtio. Jag är glad att jag över huvud taget reagerar. Sedan erbjuds jag möjligheten att köpa ett vapenpaket. Som om problemet aldrig var mina reflexer, utan att geväret inte var tillräckligt lila.

Mikrotransaktionerna finns överallt nu. Fast de kallas aldrig mikrotransaktioner, eftersom det skulle antyda att summorna är små. Det är de inte. Det är premiumvaluta. Credits. Tokens. Kristaller. Stjärnor. Mynt. Poäng. Allting utom kronor, för kronor är obehagligt konkreta. En rustning kostar inte 189 kronor. Den kostar 2 400 krigskristaller. Man kan naturligtvis inte köpa exakt 2 400 krigskristaller. Paketen innehåller 2 000 eller 2 800. Därför köper jag för mycket och blir sittande med 400 värdelösa kristaller som aldrig räcker till någonting. De ligger kvar på kontot som ett monument över mitt dåliga omdöme. Ett bevis på min naivitet. Något annat som är konstigt är att butiken alltid är perfekt designad. Där finns inga obegripliga symboler. Inga dolda menyer. Ingen förvirring. Knappen ”Köp” är stor, tydlig och glänsande. Det är märkligt. Kan jag tycka. Spelet kan inte förklara hur man byter från spränggranat till rökgranat, men det kan med kirurgisk precision guida mig genom en köpprocess.

Varje gång tänker jag att just det här blir annorlunda. Den här gången ska jag lära mig systemen. Jag ska förstå resurserna, rustningsnivåerna och vapensällsyntheten. Jag ska följa berättelsen, komma ihåg namnen och inte börja hoppa över dialogen efter sex timmar. Jag ska bli en modern spelare. Men någonstans på vägen tar energin slut. Kanske är det när den tredje valutan introduceras. Kanske när jag låser upp en meny inuti en annan meny. Kanske när en NPC säger att jag måste höja mitt anseende hos en fraktion för att få tillgång till ett uppdrag som låser upp materialet som krävs för att uppgradera vapnet jag behöver för att fortsätta berättelsen. Kanske när jag inser att spelet inte respekterar min tid eftersom det är byggt för att konsumera den.

Det är där åldern verkligen känns. Inte i reflexerna. Inte i synen. Inte ens i ryggen. Utan i medvetenheten om att tiden är begränsad. Som ung kunde man lägga en hel helg på att försöka besegra samma boss. Man hade ingenstans att vara. Ingen tvätt att vika. Inga mejl som väntade. Söndagen var en ocean av tid. Någon kanske ringde till väggtelefonen i köket, på sin höjd. Nu är söndagen en smal korridor mellan matinköp, städning och den plötsliga insikten att ännu en vecka snart börjar. När ett spel säger att det respekterar min tid vet jag att det ljuger. När det säger att det erbjuder hundratals timmar innehåll hör jag inte längre ett löfte. Jag hör ett hot. Hundratals timmar? Jag kanske har tre. Tre timmar innan jag blir trött, tappar koncentrationen och börjar tänka på om jag glömde köra igång tvätten.

Ändå fortsätter spelvärlden att rusa framåt. Snabbare skärmar. Snabbare matcher. Fler system. Fler säsonger. Fler belöningar. Fler anledningar att logga in i morgon. Ungdomarna följer med utan ansträngning. De lär sig menyerna innan jag hittat ljusstyrkan. De kommunicerar på språk som förändras från vecka till vecka. De kan bygga, skjuta, hoppa och streama samtidigt som de pratar med tre personer och tittar på en fjärde skärm. Jag står kvar i tutorialområdet. Jag försöker komma ihåg vilken knapp som öppnar kartan. Det är inte deras fel. Världen tillhör dem nu. Spelen är byggda för deras reflexer, deras vanor, deras tempo och deras märkliga vilja att lägga verkliga pengar på digitala danssteg. Jag är gästen. Reliken. Museet. Boomern som fortfarande tycker att en pausmeny ska pausa spelet.

Det gör den förstås inte alltid längre. I vissa spel fortsätter världen medan menyn är öppen. Fiender kan fortfarande attackera. Tiden går. Döden väntar inte på att jag kolla mina notiser i mobilen. ”Bruh, online games cannot be paused.” Det vet jag. Livet verkar ha samma funktion. Kanske är det därför jag blir så gubbgrinig. Inte för att spelen har förändrats, utan för att de fortsätter att förändras utan att fråga om jag hänger med. De bryr sig inte om att jag en gång kunde varenda hemlig gång i Super Mario Bros. De imponeras inte av att jag klarade Ghost ‘n Goblins utan autosave, checkpoints och instruktionsfilmer. Mina gamla meriter är värdelösa här.

Ingen bryr sig om att jag besegrade bossar i Mega Man på en tjock-tv med en handkontroll som hade två knappar och en kabel kort nog att orsaka ryggskador. Nu missar jag en säsong och betraktas som nybörjare. Kanske har spel aldrig handlat om att vinna över fienderna. Kanske har det alltid handlat om att försöka hålla jämna steg med tiden. Och den matchen går inte att vinna. Så nästa gång en trettonåring skjuter mig från andra sidan kartan, bygger ett köpcentrum ovanpå mitt lik och firar med en koreograferad dans från Tiktok tänker jag inte bli arg. Inte särskilt länge, i alla fall. Jag ska ta av mig headsetet. Lägga kontrollen på bordet. Stänga av konsolen och återgå till livet.

I glaset bredvid mig står glaset med chardonnay kvar, det har blivit varmt. Klockan är senare än jag trodde och i morgon väntar arbete, mejl och ännu en dag där allting tycks röra sig en aning snabbare än jag själv. Kanske kommer jag att mumla att spel var bättre förr. Det var de förmodligen inte. Jag var bara yngre. Sedan låter jag kontrollen ligga kvar. Den behöver laddas, men det får vänta. Det mesta kan vänta nu.

På skärmen syns min spegelbild, svag och hopkrupen i soffan. En man som fortfarande älskar spel, men inte längre är säker på att spelen älskar honom tillbaka. Någonstans fortsätter matcherna utan mig. Nya säsonger börjar. Gamla världar försvinner. Ungdomar med övermänskliga reflexer klättrar vidare genom nivåerna och låser upp belöningar jag aldrig kommer att se. Och det är väl så det ska vara. Jag behöver inte förstå allt. Jag behöver inte hinna med. Jag behöver inte ens trycka på start. Jag sitter kvar en stund i mörkret, lyssnar på konsolens fläktar som långsamt tystnar och accepterar till slut det jag har försökt förneka.

I’m too old for this shit.