5 kommande indiepärlor, igen (igen)

Världen brinner och spelindustrin med den. Det är lätt att bli moloken, sur och nedslagen av att se studios man vuxit upp med skjuta upp spel år efter år, bara för att underprestera och därefter läggas ner till höger och vänster. Ingen vill se sitt favoritmedium lida. Samtidigt är verktygen för att skapa mindre upplevelser större än någonsin, och man behöver verkligen inte förlita sig på AAA-spelen för att få sitt lystmäte längre.

För varje halvtaskigt Assassin’s Creed och Ninja Gaiden släpps det ju mängder med kvalitativa titlar som The Messenger och Mark of the Ninja, och på varje nytt Pokémon eller Mario går det åttiotusen ofta bättre kloner du aldrig hört talas om. Det gäller bara att hitta rätt i djungeln, skyffla undan smörjan och sila bort skiten som de diminutiva guldkornen drunknar i. Nedan listar jag fem guldglänsande indietitlar på horisonten som jag varsamt vaskat fram åt er.

Indiespel brukar antingen agera varianter på större titlar, eller vara så annorlunda att den som lagt upp det på ritbordet på en större studio hade fått ett samtal från Annika på HR direkt. Ebitapes hör till sistnämnda kategorin. Eller, senast jag kollade tycktes inte EA eller Microsoft särskilt benägna att ge grönt ljus till fultecknade spel där man sätter ihop blandband till blågula Arla-kor.

I rollen som Ebi samlar man i Ebitapes på sig ljud i den till synes Faber-Castell-sponsrade omgivningen för att därefter mixa ihop låtar och lösa pussel med hjälp av dem. Till exempel avskyr nämnda kor katter, så jamanden bör lyftas ur deras mix till förmån för ljudet av den ökänt svårbemästrade oboen. Det ”vibear” kossorna hårt till, och Ebi kommer ett steg närmare att rädda den årliga cityfesten från det överhängande hotet kallat ”The Shushinator”. Om Ebitapes lustigheter blir quirky-roliga eller quirky-störiga i längden, det får vi reda på senare i år.  

Vi är stressade som människor. Konstant utsatta. Och för vissa är det då skönt att koppla av med spelens härliga utmaningar och kluriga pussel. Men för andra utgör spel bara ytterligare en stress att hantera och klara av. Där kommer titlar som Woodo in. Med minimal utmaning ska du i Woodo placera träobjekt i sina respektive former, utplacerade på olika bedårande vackra stilleben som färgläggs och kommer till liv efter hand.

Woodo ska ingjuta en varm känsla som talar till ditt inre barn, och påminner dig om en tid när stress fortfarande var något svårtytt begrepp du bara hört mamma och pappa prata om en gång i telefon. Den silkeslena berättarrösten pratar sävligt till dig medan du i lugn och ro vrider och vänder på de små dioramorna, upptäcker hemligheter och lyssnar till historien om räven Foxy och grodan Ben. Woodo tycks bli ett perfekt spel för alla arbetsnarkomaner och self-made hustlers där ute som innerst inne mest behöver en kram.

Att driva skivaffär kan driva den mest luttrade och stabile till vansinne, det förstår vem som helst. Räcker bara att kolla på vilka stinkpellar som frekventerar min lokala källarbutik. Därför är det extra kul att se det döende yrket få den respekt och upprättelse det förtjänar, både i vårens hyllade Wax Heads och i kommande indietiteln Mr Records.

Mr Records, som egentligen heter George, besitter en sällsynt kraft. Han kan leva sig in i musiken på ett sätt ingen annan kan, och i hans huvud manifesterar sig världar du som som spelare ska guida honom igenom. Minns du de gamla Bit Trip-spelen där man gled, hoppade och slog sig igenom banor i takt, så kommer du ganska nära. På dagarna hjälper man sedan aningslösa entusiaster, kravfulla hipsters och illasinnade stinkpellar att navigera och hitta rätt album efter beskrivning. En upplevelse att definitivt hålla utkik efter, men vars lanseringsdatum tyvärr inte är utannonserat än.

Handritade, löjligt vackra Vivarium fångar uppmärksamheten från första bildrutan. Det ser ut som tecknad anime, som studio Ghibli fast ännu bättre, och mer behövs inte för att skruva upp hypemätaren till elva. Men premissen låter faktiskt intressant den med.

Instängd i en liten glaskupa, placerad på ett bord i ett övergivet hus, är det 11-åriga Jennys lott att uppleva en oändlig barndomssommar. Det finns karaktärer att lära känna i den mikroskopiska byn, grönsaksland som ska tas om hand, mat som väntar på att lagas och ett hem som ska bonas om och inredas. Vivariums dag och nattcykel synkar till konsolen/datorns inbyggda klocka och utlovar en slice of life-berättelse av rang. Om manuset lever upp till Miyazakis verk vet vi inte, men tecknarstilen gör det med råge.

Ännu ett studio Ghibli-inspirerat spel, men denna gång med andra verk ur Miyazakis katalog som förlaga. Porco Rosso och I vindarnas dal har uppenbart stått modell för utvecklarna Bloom & Gloom Games Into the Wind, vilket utspelar sig på en somrig kuststräcka intill ett glittrande adriatiskt hav där man springer, kör och flyger ut paketleveranser.

Posten ska hanteras med varsamhet och snabbhet, men med en betydligt mer arkadaktig touch än i exempelvis Death Stranding. Detta medför vildsint pangande av luftpirater högt ovanför marken och ilsnabbt kryssande fram på smala genvägar på land. I takt med att du avancerar använder du dina förvärvade resurser till att uppgradera amfibiemopeden Ermes, och nystar upp berättelsen om varför farbror Umberto försvann och vad det egentligen var för mystiskt moln ovanför byn som han ägnade sin forskning åt. Spännande!