Den promptande pajasens intåg i kulturjournalistiken

Redaktör Måns Lindman ser en oroväckande trend i kulturjournalistiken och behöver lätta sitt hjärta. 

Måns Lindman

Det finns texter som är skrivna av en avancerad beräkningsmaskin, och så finns det texter som är skrivna av en människa av kött och blod.  Känner ni igen den inledningen? Inleds en kulturjournalistisk text eller recension så, rent strukturellt, då vet man att den förmodligen är AI-promptad. För det är förstås helt orimligt att landets skribenter och recensenter plötsligt, av en ren slump, har börjat råka inleda sina texter på exakt samma sätt. ”Det finns spel som…” Det skrämmande är inte bara att det faktiskt sker, utan att det sker helt inför öppen ridå. Både i liten och stor skala. Det är, för att uttrycka det milt, motbjudande.

Få saker är nämligen mer deprimerande än när människor utan egentlig begåvning plötsligt får tillgång till ett verktyg som låter dem imitera begåvning. Inte för att resultatet blir bra. Det blir det sällan. Utan för att de själva inte längre hör skillnaden.

AI har inte skapat en ny generation kulturjournalister. AI har skapat en ny generation självgoda textleverantörer med litterär vanföreställning. Människor som tidigare kämpade med att formulera ett någorlunda begripligt Facebookinlägg sitter nu och publicerar recensioner med en belåten min som antyder att de precis burit hela vår kulturkanon genom en existentiell eld. Allt för att de skrivit in en prompt, fått ut 4000 tecken välkammad standardprosa och plötsligt tror att de är William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij och Roger Ebert i en och samma uppburna lekamen.

Mario från Super Mario Odyssey ler med knuten näve medan hatten Cappy svävar ovanför hans huvud. En grön MISSIL-ruta med texten Inga prompter ligger till vänster.

Det är inte teknikens fel. Teknik är sällan problemet och det kommer alltid att finnas paradigmskiften som förändrar vårt sätt att arbeta, tänka och skapa. Problemet är människan som använder den för att sminka sin bedrägliga gris. Problemet är den medelmåttige skribenten som alltid anat att han saknar röst, men nu äntligen hittat ett sätt att dölja det bakom en blank, generisk textmassa. Problemet är recensenten som inte har någon passion, ingen bildning, ingen erfarenhet, ingen smak värd namnet, men som med ett klick kan låta ungefär som någon som en gång läst en kultursida på DN. Ungefär. Och det är just det där “ungefär” som är så själadödande.

För AI-texten låter nästan som kulturjournalistik. Det ska vi inte sticka under stol med. Den har en vokabulär. Rätt adjektiv. Små teatraliska blinkningar mot det allvarliga. Den talar om “atmosfär”, kan skriva “ett verk som stannar kvar” och placera ordet “illusion” i en mening där det rent grammatiskt hör hemma. Problemet är att den gör det med en precision som är helt utan smak. Som när en hotellkedja lägger en ensam oliv på en konferenstallrik och tror att den har närmat sig Medelhavet. Allt ser ut att vara på plats. Inget känns. Det är en text som luktar rumstempererat mineralvatten när den borde dofta het järnvägsräls.

Man läser dessa recensioner och känner genast igen dem. De har samma döda puls. Samma påklistrade eftertänksamhet. Samma ängsliga försök att låta personlig utan att avslöja en enda personlig tanke. Ingen bröstkorg som slits upp för att blotta ett blödande hjärta. Inga egna tankar. Ingen smärta. Ingen lycka. De är fulla av formuleringar som inte säger någonting.

För kulturkritik kräver något som AI saknar. Känslor. Inte bara åsikter. Inte bara förmågan att känna igen att ett spel har “ambitiös världsbyggnad”. Känslor är summan av ett liv. De består av gamla sår man samlat på sig genom livet, dålig smak man tvingats växa ifrån, skivor man älskat för mycket, spel man försvarat för länge, böcker man missförstått, konserter man lämnat besviken, recensioner man ångrat, meningar man skäms för och en lång rad offentliga misslyckanden som sakta mejslar fram något som liknar omdöme. Det går inte att beställa i en ruta.

Men det hindrar naturligtvis inte de nya promptaristokraterna. De som aldrig behövt erövra ett språk, men gärna vill åtnjuta prestigen av att ha ett. De skriver inte. De instruerar. De formulerar inte. De beställer. De tycker inte. De genererar. Sedan lutar de sig tillbaka, publicerar och inväntar beröm för en text där den största personliga insatsen var att de valde mellan “alternativ 1” och “alternativ 2”.

De vill bära skribentens slitna rock utan att först ha gått genom en snöstorm i den och nästan frusit ihjäl. De vill skriva om smärtan utan att först ha befunnit sig i skärselden. De vill njuta av frukten men de har aldrig suttit i helvetets nionde krets med skrivkramp, ångest, panik och depression. De har inte självspäkt sitt nakna ryggskinn inför en text som vägrar bli bra. De har inte legat sömnlösa om nätterna och oroat sig för att synonymerna en dag ska ta slut. De har inte tagit sig igenom allt det där lidandet för att sedan plötsligt leverera sitt livs bästa text. Den euforin är man endast värd att känna när man vet att den kommer från sitt eget innersta väsen, inte från att man väntade två minuter på att ChatGPT skulle tänka klart så att man kunde kopiera varenda stavelse och kleta dit sitt namn på produkten. För det är vad det är, en produkt utan artikelnummer. Ett inköp utan kvitto.

Lara Croft i turkos topp och fingerlösa handskar riktar en pistol mot kameran och håller en till i handen, i en 3D-grafikstil från äldre Tomb Raider-spel.

Så låt oss vara så obekväma som situationen kräver. Alla röster är inte värda att höra. Alla som kan publicera bör inte göra det. Alla som har en åsikt om en skiva, ett spel eller en film har inte automatiskt något att tillföra kulturens samtal. Demokratiseringen av publicering har redan gett oss tillräckligt med pladdrande tomhet. AI har bara försett den tomheten med bättre interpunktion. Det är inte ett framsteg. Det är kosmetika.  

Det mest pinsamma är den uppblåsta självbilden. Den där nyvunna, smetiga självsäkerheten hos människor som för tre månader sedan inte kunde skriva en ingress men som nu plötsligt publicerar sig med tonfallet hos en Nobelpristagare. De tror att de har blivit stilister när de i själva verket har blivit frontfigurer för maskinell mumbo jumbo. De tror att de låter belästa. De låter bara optimerade. Och det är en avgrundsdjup skillnad.

Det finns naturligtvis de som skulle hävda att detta är elitism. Kanske till och med narcissistiskt dravel. Det är alltid det enklaste försvaret när någon påpekar att inte allt är lika mycket värt. Men kulturjournalistik utan någon form av elitism kan inte existera. Gärna inte den där gamla portvaktselitismen där rätt efternamn och rätt vinbar på Södermalm räckte för att få ett utrymme i kulturspalten. Men en intellektuell och estetisk elitism måste få finnas. Man bör faktiskt behöva kunna något. Ha sett något. Ha hört något. Ha känt något. Ha misslyckats med något i livet. Ha en smak som inte kan bytas ut mot ett stilfilter. AI har inget av det där och då återstår bara innehåll. Och innehåll är kulturens billigaste förräderi.

En riktig recensent behöver förstås inte alltid ha rätt. Tvärtom, de bästa har ofta fel på ett sätt som är mycket mer intressant än de digitala språkbibliotekens rätt. En bra kritiker kan vara orättvis, personlig, överdriven, sentimental, föraktfull, hänförd eller fullständigt besatt. Men det finns en människa där. En risk. Ett hjärta. Någon som faktiskt kan förlora något på sin formulering. Någon som inte bara ber en maskin att placera ord i rätt ordning, utan utsätter sin egen smak för offentlig skampåle. Någon som sätter en sjua på Bloodborne trots att han vet att det kommer med publik kölhalning.

AI-recensionen riskerar ingenting. Den föds utan skam och dör utan ansvar. Därför blir den också så outhärdlig. Inte för att den alltid är usel, utan för att den är så förbannat friktionsfri. Den har inga fel som avslöjar en människa. Inga själar dör i en AI-text. Den tar inga egensinniga omvägar. Här finns inga ofrivilligt komiska överdrifter. Inga märkliga käpphästar. Inga sprickor i fasaden där ljuset eller vansinnet kan sippra in. Bara en jämn, korrekt, behagligt formaterad transportsträcka från ingenting till ingenting.

Och någonstans sitter alltså skribenten och känner sig nöjd. Han har “skapat”. Han har “skrivit”. Han har “fångat känslan”. Nej, det har han inte. Han har outsourcat jobbet till en maskin och fått tillbaka en text. Han har inte fångat känslan. Han har fångat genomsnittet av miljarder människors känslor, filtrerat genom ett system som inte vet skillnaden mellan riktig upplevd sorg och ordet sorg.

Närbild på en kal, skäggig och arg krigare med röd målad rand över ansiktet och kroppen, iförd nött läderrustning. En grön MISSIL-ruta med texten "Inga prompter" ligger över vänstra kanten.

Det är ett fundamentalt bedrägeri. Inte i juridisk mening. Inte ens moraliskt i den enkla bemärkelsen. Däremot estetiskt. Intellektuellt. Andligt, om man nu fortfarande får använda ett sådant ord utan att någon promptar fram en essä på ämnet. Kulturjournalistik har alltid haft sina bedragare. Skillnaden är att bluffen tidigare krävde viss arbetsinsats. Man var åtminstone tvungen att öppna boken, lyssna på skivan, starta spelet, missförstå, härma, misslyckas och långsamt förädla sin poserande hållning till något som kunde misstas för äkta. Nu räcker det att skriva “gör texten personlig” och se maskinen hälla på lite syntetisk själ.

Det verkligt sorgliga är att vi riskerar att vänja oss. När tillräckligt många platta texter publiceras med tillräckligt självsäker min börjar den verkliga rösten framstå som besvärlig. För arg. För konstig. För ojämn. För mycket. Den levande människan bakom texten, med sina benhårda manér, sina absurda fixeringar och sina orimliga utfall, sina krångliga formuleringar blir ett störningsmoment i en värld där text ska vara begriplig, sökbar, delbar och lagom lång för en trött algoritm.

Men kulturjournalistik ska inte vara lagom. Den ska inte vara friktionsfri. Den ska inte låta som om den skrivits av en marknadsavdelning. Den ska kunna vara arrogant, dumdristig, öm, bildad, vulgär, rasande, rolig, orättvis och alldeles för lång. Den ska ibland få läsaren att vilja resa sig upp och applådera och ibland att vilja kasta samtliga volymer av Nationalencyklopedin mot skribentens huvud. Framför allt ska den kännas som om någon faktiskt har satt sin egen smak på spel. Någon som kan stå för sitt val och inte gömma sig bakom en serverhall när bomberna faller i kommentarsfältet.

Det är där AI-texterna faller. De har ingen smak. De har bara smakens grammatik. Och smakens grammatik är inte smak, lika lite som en karta över Paris är en kyss i regnet vid Seine. Lika lite som en monterad IKEA-bokhylla gör någon till arkitekt på LinkedIn.

AI har dessutom förändrat mitt eget sätt att skriva. Inte textmässigt, det kommer den aldrig att göra. Hellre lägger jag mig ner och dör. Men jag har slutat att använda kolon och tankestreck eftersom det i dag är ett alltför vanligt modus operandi när det kommer till AI-genererad text. Jag väljer ett komma eller en punkt i stället. Det är inte alltid rätt, men promptaristokraterna har berövat mig friheten att använda vilka skiljetecken jag vill. Tragiskt nog. Jag är inte ens förbannad, mest ledsen och uppgiven.

När jag inte skriver för MISSIL så skriver jag om musik på min egen sajt och när jag intervjuar artister får de alltid frågan om AI kommer att döda musikscenen eller om det bara är en fluga. Till min glädje svarar de nästan alltid att de tror att människor som verkligen älskar musik alltid kommer att vilja höra musik skapad av människor. Människor i en replokal. Människor på en scen. Människor som brinner för sitt hantverk. Människor som har slitit i månader, ibland år för att kunna ge publiken en liten bit av sitt hjärta. Jag hoppas verkligen att de har rätt.

För samma sak gäller texten. Kulturjournalistiken kommer inte att räddas av fler människor som kan låta som kritiker. Den räddas av människor med bildning, vrede, humor, kärlek, fördomar, integritet och åtminstone ett par ärr i själen som inte går att generera fram. Nu sitter det alldeles för många kritiker och låtsas att varje promptad recension är ett litet teknologiskt mirakel. I själva verket är det bara en välformulerad kapitulation. Ett erkännande av att skribenten inte litade på sin egen röst, eller värre, att det aldrig fanns någon.

Utvecklingen går inte att stoppa. Det kommer alltid att finnas människor som tar genvägar, som väljer imitation framför riktigt hantverk och bekvämlighet framför brinnande passion. Men förhoppningsvis finns det fortfarande tillräckligt många som vill läsa levande, personliga och lidelsefulla texter. Texter skrivna av människor med hjärna, ögon, händer, nervsystem, dåligt omdöme, för mycket stolthet och ett hjärta som riskerar att explodera under arbetet. Resten kan fortsätta prompta. De kan prompta fram sorg, extas, entusiasm, vrede och djup tills serverhallarna börjar glöda. De kan publicera sina välartade små textlik och kalla det kritik. Men vi andra hör skillnaden. Vi hör när hjärtat har slutat slå.

Kommentarer (109)

Logga in för att kommentera.

De fanfictions som skapas med hjälp av AI är flera gånger bättre än det Hollywood har spottat ur sig de senaste åren. Jag konsumerar mängder med Star Wars- och Malfoid-filmer som har promptats fram med AI, och de som påstår att det inte finns själ i dessa filmer ljuger.

Däremot texter håller jag med om, och till viss del även musik. Men utvecklingen sker i en rasande takt och den senaste versionen av Claude är rätt bra på att skriva.

Poäng: -11

<3

Poäng: -1

Mycket bra, medhåll till 5000% 💌

Poäng: 1

Toppenbra artikel!🙌

Poäng: 1

Svidande bra kritik!

Din, och övriga redaktionsmedlemmars, inställning kommer göra att jag återvänder hit över tid. Jag väljer nämligen att tro på er modell. Ni har skapat en fantastisk grund och vi användare har redan slutit upp kring den. Nu är det ett kollektivt arbete som krävs. Ni står för innehåll och kvalitet och vi betalar med trafik. Kvalitetsmässigt content i utbyte mot klick. Och jag är helt övertygad om att det ena föder det andra.

Som någon tidigare talare redan skrivit, och jag parafraserar: "När allt annat är lika så är det ni som sticker ut".

Poäng: 1

Väldigt bra artikel. Håller med om allt till 100 %!

Trots att jag arbetar en hel del med AI i mitt yrke gör det mig riktigt irriterad när den används på "slöa" sätt, exempelvis att ta fram artiklar på webbplatser.

Jag ser helt ärligt inte många fördelar med AI-skiten som växer fram. AI hallucinerar, stryker användarens ego och gör oss mer hjärndöda än vad vi redan är som personer.

Det är klart att AI är bra för lata människor som inte vill utveckla sig själva och förlita sig på att en maskin ska lösa deras problem.

Poäng: 1

Av oklar anledning får jag ofta upp inlägg från olika författarforum i min tidslinje på Facebook. Det är verkligen helt sjukt hur många människor som nu plötsligt tror att de är författare. När de gör reklam för "sina" böcker är det med texter som alla har exakt samma rytm och exakt samma typ av punchline på slutet. Oftast börjar sista stycket med ordet "Because". Helt själlöst, helt dött. Jag ser att det är ord och meningar men min hjärna bara stänger av. Naturligtvis nöjer de sig heller inte med att låta AI generera boken utan de pryder skiten med ett AI-genererat omslag också.

Poäng: 1