TV-spelsbossar är min kryptonit

Jag vet inte vad det är, men bossar får alltid mitt lilla förnuft att dra all världens väg. Jag menar verkligen detta i ordens alla bemärkelser. I alla andra delar av spelet är jag sjukt slug, jag är organiserad och agerar aldrig överilat. Tar betäckning och oftast inga dåliga beslut tas som ger resultatet av ond bråd död och jag tror till och med att en och annan general hade blivit lite stolt över mig om de sett mig spela. Men så plötsligt hamnar jag i ett stort rum som påminner mer om de arenor som dom som stackars Maximus Decimus Meridius fick utstå sina strider i för liv och död i. Man bara vet när man sätter sina fötter innanför tröskeln att nu står det bonk of a lifetime på schemat.

Och visst har man rätt när nån stor jäkel kryper in genom dörren till musik som bara den ger en kraftig diarré och samtidigt krymper han lokalen med sin massiva storlek. Och det är här det börjar, förvandlingen av Majsan som går från exemplarisk soldat och hjälte till den darrande sängvätaren som plötsligt glömmer allt vad en duktig soldat bör veta. Vad sägs om att sikta när man skjuter till att börja med? Men nej, hur siktar man när man på ett ögonblick har förvandlats till Sonic the Hedgehog som på fullaste allvar tror att om jag bara springer tillräckligt länge och snabbt så kommer bossen trilla ihop av ren utmattning och självdö som en annan astmatiker efter Stockholms maraton.

Så sedan det sorgliga faktum som är att under dom första femton minuterna av bossfighten så tömmer jag mina värsta grymmaste vapens patronmagasin på allt annat än just den gigantiska ursäkten av en man eller monster som efter 3050 hålspetskulor, 25 handgranater och 44 raketer senare ser ut som om han han varit på ett spa och därför ser pigg och fräsch ut som en delikat nyponros. Själv är jag en lätt prutt från döden trots jag pumpat i mig nittio procent av min hälsoarsenal som tagit mig ett helt spel att samla ihop. Bilden är suddig eftersom döden snart är nära, mina ben rör sig sakta och frustrationen är ett faktum. Till slut är allt som finns kvar den minsta och ynkligaste lilla pickan som man fick i början av spelet och som på sin största kapacitet kan avliva en kanariefågel. Pew Pew, och bossen reagerar inte ens mot myggbetten jag just åstadkommit honom.

Sen börjar plötsligt golvet rämna under Majsans fötter. Fatta att det någonstans sitter en spelutvecklare som tyckte att det inte räckte med en bossjävel som är hundra gånger vår storlek och som skjuter torpeder ur arslet och rapar napalm, som har händer som dasslock och som var tionde sekund tar sagda näve och bonkar oss platta till en blöt geggig massa. Som har laser som skjuter ut genom ögonen och vars enda vekhet sitter i ändtarmen som han bara blottar en gång om året när månen ligger i rätt cykel. Ja, låt oss ta golvet från henne också så kanske hon slutar vara en sängvätare och går över till att behöva packas in i en Pampersblöja och rullas in i Gladpack så hon kan stoltsera med att hon bär de bruna byxorna.

Så inte nog med att jag springer som en vettvilling vars enda mål är att springa snabbare än han som flåsar mig i nacken, nu ska jag hoppa över stenar för att inte ta ett ljummet bad bland bubblande lava som en annan Anna-Britta på Yasuragi Spa i Nacka. Nu beväpnad med bara min lilla kniv som jag i vanliga fall sprättar wellpapp med inser jag att jag och min skalkniv nu är den enda chansen vi har för överlevnad. Handsvetten frodas och käken värker efter mitt ihop bitna grin som skulle göra sig snygg på en selfie men som min kompis övertygar mig om ser ut som jag klämmer och producerar något i femtio nyanser av brunt. Bossen kommer plötsligt ikapp mig och tar ett grepp om min stackars trasiga persona och det är då jag gör det.

Penetrerar honom med mitt blad på fyra välväxta centimetrar. Pfff, säger livlinan som stoltserar över fläskbergets huvud och rör sig knappt märkbart ett hack ner. Efter tjugo minuter av att se ut som en fängelsekund i duschen med min lilla kniv så värker händerna och bultar av alla frenetiska tryck på handkontrollen. Jag är helt slut som om det inte är mitt alter ego på skärmen som har det värsta utav gympass utan jag som sitter bekvämt i min pyjamas bakåtlutad i min nersuttna soffa med fredagskvällens pizzakartong på bordet framför mig med tre ynka kanter kvar och en mätt hund susande över mina fötter. I ren frustration pausar jag för att få en minut vila från stressen och mina värkande tummar och tar fram min mobil och min kalkylator och räknar lite gravt på hur lång tid denna bossfight kommer ta beräknat på den sakta och rent av obefintliga nedgången av livlinan som min lilla tåsax verkar ha.

72 timmar och 45 minuter. What?! Som tur behöver jag inte tänka mer på det för bara sekunden senare får jag se hur min lilla skalle förvandlas till en M&M och försvinner ner i svalget på den nu mest hatade bossen i världen. You are dead. Nä, no shit Sherlock! Tack för du skrev ut något som inte alls är klart som korvspad för mig. Jag börjar om mitt maratonlopp men sparar på mina kulor denna gång. Jag satsar helhjärtat bara på fart nu. Funderar lite på vilket gym den jäkeln är medlem på för det är då satan vilken kondition han har trots sin stora hydda. Kanske äter han proteinpulver? Jag får till slut äntligen ner honom och gör en segerdans sittande på döfläsket i soffan. En slags dyn-tweerk med ett stort soligt leende av segerns sötma.

Ha!, säger plötsligt den döde bossen som inte alls är död och reser sig med en storlek som på något sätt har fördubblats sen han drog sitt sista andetag. Noterar detta på mitt lilla skrivblock att jag en dag ska ha en stängd kista på min begravning för detta är trots allt oroväckande. Vill ju inte behöva fasta på min dödsbädd för att vara ett snyggt lik liksom. Bossen är nu alltså inte bara större, han är fruktansvärt arg och kränkt att jag försökt döda honom minuterna innan. Men nej, det räcker inte med en arg och kränkt livsfarlig fiende tycker spelutvecklaren. Låt oss ta resten av golvet också och ge Majsan en kvadratmeter av dansyta att jobba på. Tack för den då din glasögonorm. Okey, låt oss lägga till mer eld. Och kanske regnande lava över de kvarvarande golvplattorna? Hundra tragiska dödstillfällen senare så ser jag aset falla.

För gott denna gång? Inte då. Med fingrar som knappt har någon känsel längre, en bultande nervös ryckning under väster ögonlock och med sovande skinkor och en blåsa som nu är full över sin kapacitet ser jag honom göra sig redo för rond tre. Varför!? Är spelutvecklare sjukt fixerade vid siffran tre? Kan vi inte bara få vår segerdans och så är det bra efter vad som är en jobbig svår fight som det är? Men nej, ondingen föds på nytt med en massa nyvunna styrkor och arsenal och självklart en helt ny finfin livlina som är längre än någonsin. Jag då? Ja, jag står framför med tomma fickor och ser allmänt maläten ut med en livlina som hänger på en skör tråd. Dör jag så får vi dansa om alla tre danser ännu en gång. Pressen är massiv.

Jag kan inte räkna hur många spel som fått långa eller eviga pauser efter den tredje döden. Hur många stackars kuddar jag bitit i som fått kväva mina skrik av nederlag och bitterhet. Och som vanligt ljuder sången om lagen om all jävelskap, Majsan ser sig besegrad och dör medans samma lustigkurre förklarar det med att även skriva det över hela hennes förbannade 65 tums TV. YOU ARE DEAD. Undrar om det är möjligt att tänderna trillar ur munnen på en om man råkat pressa ihop käkarna lite för hårt i vad som ser ut som ett vansinnesgrin? Ett kuddvrål senare stängs konsolen av och spelet får se sig ospelat i några veckor. Såret är för färskt och nederlagets sura smak av galla och förlust ligger för nära. Här krävs avstånd och att glömma.

Några veckor senare sätts det på igen och ännu en gång möts vi, jag och min nemesis till fiende. Bautabossen som skrämde mig från vettet och som blev min förgörare om och om igen skrämmer mig inte längre. Jag vet hans varje move och varje rörelse han kommer ta. Jag vet om torpederna som han kommer skjuta ut och jag vet om dasslocksnävarna som vill smiska mig på ett väldigt icke Christian Gray:igt-sätt. Denna gången behövs bara tålamod och sedan är min boogieman död. Smått svettig med värkande fingrar efter den konstanta tryckdansen av tango jag haft för mig på min handkontroll ler jag nöjt att jag överlevt.

Vad den leende Majsan dock inte vet och räknar med där hon stolt tänker på sig själv som boss-slayer 2.0 nu är vilken sängvätare hon kommer vara när nästa boss visar sig och hur hon än en gång kommer ränna runt utan en plan eller någon som helst smart tanke i skallen annat än att springa snabbare än sin baneman. Hur hon hysteriskt kommer skjuta från höften tills allt som finns kvar är ett luftgevär som endast kan göra en fluga förnär. Men vi låter henne sitta där med det där förnöjda leendet. Snart vet hon trots allt bättre. Snart vet hon att bossar inte är hennes bitch. Hon är bossens bitch. Bossen är ren och grön kryptonit för Majsan som så mycket annat. Va fan, det räcker ni tar bort inverterad styrning så är hon ju körd och kommer gå runt som en fiskmås med nackspärr.

Är du bossens bitch eller tvärtom?