Street Fighter

Efter att Ryu blir fightingscenens världsmästare förändras allt mellan honom och adoptivbrorsan Ken Masters; Ryus monstruösa styrka väcker demonkämpen Akuma från sin dvala och som splittrar bröderna efter en ödesmättad strid. När diktatorn Bison flera år senare försöker komma åt Ryus ostoppbara styrka anordnar han en falsk fight-turnering för att locka fram Ryu, men den svartsjuke Ken tänker göra allt för att träda ur sin brors skugga – även om det betyder att han måste besegra Ryu själv!

Det börjar förvånansvärt bra med den läckert animerade prologen. Broderdrama, klassiska spelattacker, estetiken… filmen hade fungerat ypperligt som en animerad film. Den dramatiska presentationen byts dock snart ut mot febrig belysning, svag 90-talskoppling och tafatt humor… och det blir tyvärr inte särskilt mycket bättre än så. En sida av mig kan tycka att det är riktigt kul att se skådespelare anamma kaxigheten hos Capcoms ultrastarka slagskämpar, försöka vara dramatiska i sina fåniga frisyrer och bara tramsa loss i vad som uppenbarligen är ett fanprojekt. En annan sida av mig kan dock inte förbise cosplaystanken och den minst lika sunkiga humorn som tyvärr drar ner helhetsintrycket till smutsen, eller ännu värre; till den där unkna lägstanivån som man så ogärna vill förknippa med vår älskade TV-spelhobby.

Nu är jag absolut inte den som fnyser åt pubertal humor eller den som nödvändigtvis tycker att TV-spelsadaptioner måste uppnå konstnärliga nivåer för att tas på allvar, men Street Fighters självmedvetna stil faller ständigt platt – och har gjorts bättre förr. Se bara på den konkurrenten Mortal Kombat II som kom ut tidigare i år; det finns en liknande oblyg självsäkerhet till den våldsamma uppföljaren som gjorde att man rycktes med i det töntiga turneringsäventyret. Street Fighter osar snarare gamla kalsipper i direkt jämförelse, som här framkallar mer suckar och obekväma stönanden än fnitter.

Så fort Eric Andrés skrikiga karaktär introduceras vill man ju hellre ta emot en Hadouden-attack i bröstkorgen, för det blir snabbt uppenbart att skådespelarna har fått viss utrymme att improvisera och fåna sig så bäst de vill. Filmen försöker för hårt och samtidigt inte alls, där man snabbt hamnar i ett ingenmansland av desperata skämt och vandrar bort till mer lyckat nostalgibete såsom den senaste Masters of the Universe-floppen, en film som lyckades inkorporera 4 Non Blondes-klassikern ”What’s Up” betydligt bättre än Street Fighter och som var så mycket smartare med sin humor.

Åtminstone försöker skådespelarna sitt allra bästa. Callina Liang är exempelvis lysande som den kinesiska sparkjäntan med dunderlåren (tyvärr blir hon mindre relevant ju längre intrigen pågår), David Dastmalchian är kul som den psykotiske antagonisten (även om han inte rår på Raul Julias ostiga prestation) och Andrew Koji känns som en gedigen Ryu. Utseendemässigt ser andra figurer verkligen ut som sina TV-spelsversioner (Reacher-skådisen Oliver Richter som Zangief är klockren), men där stannar det visuella nöjet. I övrigt känns det som att stirra in i ett kloakhål; belysningen är horribel, green screen-scenerna är uppenbara, koreografin är långt ifrån minnesvärd och fotot är fult som stryk. Det påminner ganska mycket om Borderlands-adaptionen, även sett till det hoppiga och röriga berättandet.

Nej, här finns inte mycket att hämta kära Street Fighter-fans. Det finns en kaxig käftsmäll till film under all desperation, man kan se glimtar av passion till TV-spelsmediet här, jag kan se dess potential, men Street Fighter lyckas inte slå sig igenom den glättiga ytan. Jag hade nästan föredragit att se animerad långfilm à la Netflix om den var i samma stil som Street Fighters inledande fem minuter. Eller få tänderna utslagna, vilket som. För när man väl inser att filmen kommer att sluta med en cliffhanger, till en uppföljare som aldrig lär göras, finns det inget annat alternativ än att krama om närmast skämskudde, hårt och länge.