The Secret of Monkey Island
En gummikyckling, ett gäng förolämpningar och ett ljuvligt piratäventyr som än i dag håller högsta klass.
Jag har genom åren ägnat löjligt mycket tid åt att fundera på saker som egentligen inte borde kräva någon större tankeverksamhet. Många av dem är direkt kopplade till Monkey Island. En av dem är varför en gummikyckling med en talja i mitten skulle vara ett fullt rimligt transportmedel. En annan är varför jag fortfarande kan känna en närmast barnslig lycka när någon kommer fram och presenterar sig med orden ”My name is Guybrush Threepwood, and I want to be a pirate.” Inte för att det sker med någon större frekvens ska sägas, men det har ändå hänt och då har det alltid förgyllt tillvaron.
Men så är det också få spel som har satt lika djupa avtryck i min gamla saltstänkta sjörövarsjäl som The Secret of Monkey Island. Året var 1990. och Lucasfilm Games släppte ett peka-och-klicka-äventyr som skulle komma att förändra genren för alltid. Bakom rodret stod bland andra Ron Gilbert, Tim Schafer och Dave Grossman. Tre formidabla herrar som lyckades med konststycket att göra pirater både korkade och underhållande. För jösses, så bra det här blev.
Vi kastades i land på den karibiska ön Mêlée Island där den unge och synnerligen naive Guybrush Threepwood hade bestämt sig för att bli pirat. Varför? Tja, varför inte? Hellre det än att sälja försäkringar, måhända? Problemet är bara att piratbranschen har vissa inträdeskrav. Man måste bland annat lära sig slåss med svärd, hitta en skatt och stjäla lite. Dessutom råkade den fruktade spökpiraten LeChuck ha ett rätt ohälsosamt intresse för guvernören Elaine Marley, som vår hjälte förstås också föll pladask för.

Det var upptakten till ett äventyr som fortfarande, mer än tre decennier senare, känns alldeles förbannat charmigt. Det är så mycket personlighet som ryms i dessa gamla pixlar. Mêlée Island är en sådan där plats jag nästan vill flytta till. Den lilla hamnen, den skumma baren, de mörka gränderna. Visst, invånarna är väl inte de mest tillförlitliga direkt men här finns en värme och ett slags äventyrlig mystik som många moderna spel med sina miljardbudgetar skulle kunna sälja sin själ för. Och så musiken förstås. Michael Lands karibiskt doftande melodier är ren och skär magi. Än idag. Redan när den klassiska titellåten drar i gång vill jag hälla upp en rom, dra på mig en trekantig hatt och börja skrika landkrabba och mollusk åt löst folk ute på stan.
För förolämpningar är nämligen en högst väsentlig del av tillvaron här. Spelets legendariska svärdsdueller handlar inte om vem som kan vifta snabbast med sin värja, utan om vem som har den vassaste tungan. ”You fight like a dairy farmer!” kan exempelvis besvaras med det klassiska och numera odödliga ”How appropriate. You fight like a cow.” Inte superkul i skrift kanske, det är inte så att jag läser meningen nu och rullar på golvet av garv. Men där och då. I spelet var det så urbota fånigt att man måste skratta.

Och humorn var också spelets allra största styrka. Här fanns en uppfinningsrikedom och en känsla för komisk tajming som var närmast tidlös. Den hysteriske försäljaren Stan, den mystiska voodookvinnan, den fullständigt självupptagne Guybrush och förstås den olycksalige LeChuck. Alla var de små pusselbitar i ett universum som inte riktigt liknade något annat.
Allt har kanske inte åldrats med samma värdighet, vilket förstås också var anledningen till av det gjordes en remaster 2009. Vissa pussel var så obegripliga att det är lätt att tro att utvecklarna körde en vadslagning om hur länge spelarna skulle stå ut innan de började tugga på tangentbordet i vredesmod. Det var också ett fasligt springande fram och tillbaka mellan olika platser, och det gamla systemet med verbkommandon kändes ibland ungefär lika smidigt som att försöka fylla i en inkomstdeklaration med joystick.

Tempot var också lite väl sävligt. Särskilt när man har fastnat och för sjuttonde gången försökte kombinera två föremål som uppenbarligen inte hade det minsta med varandra att göra. Men samtidigt var det just detta som var en del av charmen.
Monkey Island härstammar nämligen från en tid då spelen inte höll oss i handen, markerade nästa uppdrag med en blinkande pil eller skickade ett meddelande om att vi möjligen borde testa att använda nyckeln vi plockade upp för tre timmar sedan på dörren vi nu står framför. Här fick man tänka själv. Och när den där fullständigt vansinniga lösningen slutligen uppenbarade sig var lyckan nästan obeskrivlig.
Det är lätt att romantisera gamla spel. Jag gör det själv hela tiden. Jag är något av en självutnämnd expert i ämnet om jag får säga det själv, men ibland visar det sig att barndomens mästerverk egentligen är ganska usla och borde ha fått stanna kvar i minnet tillsammans med hockeyfrillan och tumringen. Men The Secret of Monkey Island är inte ett sådant spel.
Visst har det fått några rynkor, och visst knarrar det betänkligt i det gamla piratskeppets trädurk. Men under allt detta finns ett äventyr med ett enormt hjärta, en fantastisk berättarglädje och några av spelhistoriens mest älskvärda idioter. Så jag återvänder gärna till Mêlée Island igen. Beställer något skummande i SCUMM Bar, lyssnar på vågorna och funderar över vad jag egentligen ska bli när jag blir stor. Pirat. Förmodligen.
Heta artiklar
Hoppa över listan
RETROARTIKEL
Sagan om Neo Geo
Sveriges mest namnstarka spelhistoriker köttar vidare här på MISSIL och skriver idag om SNK:s intåg i Sverige.
RETROARTIKEL
5 risiga retroklassiker
Hegevall har sågat en del älskade retrofavoriter som aldrig någonsin var särskilt bra, till att börja med.
RETROARTIKEL
Historien om Nintendo 64
Sveriges mest lästa retroskribent genom alla tider, Martin Lindell, gästar oss med artiklar om spelhistoria.
RETROARTIKEL
Historien om Sega Saturn
Sveriges mest lästa spelhistoriker bjuder på över 45 000 tecken om Sega Saturn och dess problematiska existens.
RETROARTIKEL
Från Colecovision och in i framtiden
I tidernas längsta krönika berättar Petter om hur olika generationer präglat hans uppväxt och inställning till underhållningsformen.
RETROARTIKEL
Vi pratar med Rares ikoniska art director
Kevin Bayliss var Rares första designboss och basade över Donkey Kong, GoldenEye, Perfect Dark samt Killer Instinct.
RETROARTIKEL
Allt började med Zaxxon
Hegevall tänker tillbaka på sin allra första spelkonsol och på alla de timmarna som cementerade hans eviga kärlek till spel.
RETROARTIKEL
Spelen jag hyrde och aldrig glömde
Måns Lindman minns när spelhyllan i butiken nere på hörnan var hela helgens hyrvänliga räddningsplanka.
RETROARTIKEL
Födelsen av en spelnörd
Majsans första möte med TV-spelets magiska värld satte grunden för den hon är idag, en spelnörd av rang.
Kommentarer (0)
Logga in för att kommentera.
Inga kommentarer än. Bli först med att kommentera!