Castle of Illusion Starring Mickey Mouse

I en tid när NES fortfarande regerade försäljningssiffrorna och Mega Drive var nylanserad, drämde Sega till med en klassiker.

Petter Hegevall
Mickey Mouse står i en mörk skog i Castle of Illusion, med en gående svamp bredvid sig och ett flygande levande träd som närmar sig uppifrån.

När Sega först rullade ut Sega Genesis (”Mega Drive” i Europa och Japan) under sommaren 1989 ackompanjerades konsolen i sig av lanseringstitlar såsom Space Harrier II, Ghouls ’n Ghosts, Golden Axe, Super Thunder Blade, The Revenge of Shinobi och Altered Beast. Segas strategi var solklar; Tuffa, hårda, våldsamma spel för en lite äldre målgrupp än de som redan investerat i en NES, och kärat ned sig i Super Mario Bros samt Zelda. Sega ville vara fränare än så. Mindre familjevänliga. Mindre barnsliga, om du så vill. Men redan ett halvår efter lanseringen i Nordamerika stod det klart att de svaldes hela av Super Mario Bros. 3 till NES, och behövde ett gulligt, ultrasnyggt barnspel baserat på en välkänd figur.

Sega of Americas hövding Michael Katz hade under 1988 raggat tag i en hel hög med stekheta licenser såsom Michael Jackson, Joe Montana, Tommy Lasorda, Buster Douglas och Dick Tracy och inför utvecklingsstarten av deras kommande ”familjetitel” reste han till Florida för att uppvakta Disney. Men det inledande mötet var trögt. Disney tyckte att Sega hade fel image. Disney ville hellre fortsätta jobba med Nintendo (Ducktales och Chip and Dale var redan enorma succéer till NES) och i slutet på mötet krävde de att få se en prototyp, för att se så att Sega verkligen förstod vad det var, och är, som Disney vill förmedla med sina mest älskade karaktärer.

Musse Pigg står på en gräddtårta i en pastellfärgad sockervärld i Castle of Illusion Starring Mickey Mouse, medan en stor röd orm av gelé reser sig framför honom.
Den glada dessertdraken hade samma typ av underkäke som en viss Måns Lindman.

Katz återvände en dryg månad senare med en superkort prototyp på ett plattformsäventyr med Musse pigg i huvudrollen, som var så läckert animerat att Disneys dåvarande chefer för merchandising och licensiering, sade ja på studs. Segas japanska huvudkontor hade skapat den där ikoniska animationen där Mickey sätter handen på höften och viftar lite på rumpan om man som spelare lägger ifrån sig handkontrollen.

Dagen därpå startade utvecklingen på riktigt, hemma i japan och leddes av den då helt orutinerade färskingen Emiko Yamamoto, som med ett team bestående av han själv och åtta utvecklare till, tog exakt nio månader på sig att skapa vad jag anser vara ett av de mysigaste 16-bitsspelen genom alla tider. Jag fick mitt Castle of Illusion i julklapp 1991 och spelade det under januari och februari 1992 som en besatt människa. För där och då, jämfört med så mycket annat på marknaden, kändes det verkligen som att jag spelade huvudrollen i en ursnygg Disney-film snarare än något annat. Grafiken var verkligen helt otrolig, då.

Omslaget till Castle of Illusion Starring Mickey Mouse till Sega Mega Drive: en fundersam Musse Pigg framför ett slott i månsken, med en häxa på kvast och ett grönt ansiktsträd.
Jag kommer alltid att älska detta atmosfäriska, klassiska omslag.

Spelkontrollen var mindre otrolig. Idag framstår den som absurd, snarare. Varje rörelse som Mickey gör är dränkt i överflödiga animationer, allt för att göra den visuella upplevelsen så filmisk och snygg som möjligt. Det man därmed offrar är en följsam och framförallt responsiv plattformskänsla där hoppen sitter där man trycker och avståndsbedömningen fungerar. Castle of Illusion fungerar lite tvärtom. Mickey tar en himla tid på sig för att komma upp i luften när han hoppar och han hoppar sen väldigt långt, vilket gör att jag som spelare måste tänka om både en och två gånger.

Med det sagt är det här licensspelet fortfarande dränkt i Disney-charm och otroligt älskvärd miljövariation. Jag älskar den förtrollade skogen, leksaksbutiken, skafferiet, spindelslottet och häxborgen i slutet. Musiken är fantastisk och svårighetsgraden alldeles lagom.

Castle of Illusion Starring Mickey Mouse

Det är svårt att hitta ett mer filmiskt och mysigt plattformsspel till någon av de gamla 126-bitarskonsolerna.

Testa även

Quack Shot, Ducktales, Disney's Aladdin

Kommentarer (5)

Logga in för att kommentera.

Jag kastas tillbaka i tiden när jag läser era retro recensioner, snudd på att jag blir smått blödig när gamla barndomsminnen vaknar till liv. Castle of Illusion är fastbränt i mitt core memory tillsammans med Sonic spelen. Starten för vad som skulle bli ett livslångt intresse och som verkar sakna hejd. Jag är glad att SEGA lyckades knipa licensen, bra recension! Den låg på min önskelista 👍️

Gillningar: 2

Minns hur jag och min bror under lång tid sparade ihop slantarna för att till slut köpa vårt galet efterlängtade Mega Drive 1992. Strax därefter fick vi det här spelet i present. Och jäklar vad vi spelade det! Tills både fingrar och ögon blödde.

Ren och skär nostalgi för mig. Ett helt underbart spel, trots den där sirapssega styrningen.

Gillningar: 1

Topp 3 pixelbakgrunder, tveklöst.

Gillningar: 0