Wonder Boy

Sega och Escape försökte en gång i tiden bräcka självaste Super Mario med en skateboard-tokig grottpojke.

Petter Hegevall
Wonder Boy: pojke med blå keps åker skateboard längs en klippkant vid en START-skylt, med havet nedanför och en moln på himlen.

Skateboarden… Den där jävla skateboarden, det var ju såklart en pixelbaserad förbannelse (och inget annat) förklädd som en power-up. Men det visste ju inte jag. Inte då. Jag var åtta år gammal och hade på relativt kort tid blivit fixerad vid tanken på att bli vad jag trodde där och då den första levande människan på hela planeten att nå slutet i Segas mystiska Mario-utmanare.

På min lågstadieskola, i mitten av 80-talet, valde man sida. Vi valde läger. Och sen gick det inte att byta, om man skulle råka ändra åsikt. Den ena grupperingen föredrog Nintendo. Super Mario. Mega Man. Castlevania. Den andra gruppen älskade Sega. Spelade enbart Master System och försökte övertyga sig själva och alla andra att Black Belt var bättre än Kung Fu (vilket det såklart aldrig var) att Wonder Boy var Super Marios överman (vilken han såklart aldrig var) och att Hang On var bättre än RC Pro-Am.

Den blonda pojken springer över en tegelstensmark i Wonder Boy, med blå dödskallar framför sig, en morot och två hjärtan i luften och en grön groda på en upphöjd kant.
Wonder Boy var en massiv hit för Sega både i arkadhallarna och på hemmafronten.

Jag valde Sega-sidan tidigt. Idag, alla dessa årtionden senare, vet jag inte ens varför. Det var för egen del något mystiskt som vilade över Master System och dess spel som för mig kändes märkligare, mer svårtillgängliga, mer mystiska. Ingen av mina vänner visste något om dem. Det fanns inget informationsblad i stil med Bergsalas Nintendobladet som kunde berätta om vilka som gjort Wonder Boy, Alex Kidd samt Black Belt och det fanns såklart inget internet att tjuvkika på, heller. Den lokala leksaksaffären visste ingenting om spelen de sålde utöver de satta priserna och det var där, tror jag, som mycket av min förtjusning föddes. Sega… Var som att stirra in i en värld av mystik, 1986.

Wonder Boy utvecklades av Escape (som senare döptes om till Westone Bit Entertainment) och av en enda ung herre vid namn Ryuichi Nishizawa. Han skrev koden, ritade grafiken och mekade ihop musiken till vad som skulle komma att bli en av de största arkadspelen under hela 1986, i Japan. Wonder Boy älskades av tusentals spelare och konverteringen till Master System gick snabbt eftersom arkadplattformen Sega System 1 och Sega Master system delade samma grundläggande arkitektur (även om arkadmaskinen var mer kraftfull med mer minne).

Omslaget till Sega Master System-spelet Wonder Boy: en blond pojke i bladkjol hoppar med en stenyxa över en stor gul snigel med brunt skal, mot rutat vitt bakgrund.
Det är ännu en gång utmanande att hitta ett sämre spelomslag än detta.

Jag spelade Wonder Boy som besatt. För jämnan. Och även om jag minns att jag blev rätt jädra besviken när jag insåg att av de nio olika banorna i spelet var tre av dem originalskapelser medan de andra sex bara var kopierade varianter av de tre första, men annan färg på bakgrunden eller andra typer av fiender. Jämfört med primärt Super Mario Bros var Wonder Boy inget att hurra över direkt. Allt var sämre här utom möjligen grafiken då, och när jag nu återvänder till det inser jag att tiden inte varit förlåtande mot Nishizawas grottpojke. Han springer lustigt, spelkontrollen är slapp och bossfighterna trista. Jag gillar dock de blå infödingarna ”Blue Morgan” exakt lika mycket idag, som 1986.

Wonder Boy

Som aningslös åttaåring minns jag väl hur mycket coolare och mer mystiskt det här märkliga spelet kändes i förhållande till Super Mario bros. Idag - har jag rätt svårt att se tjusningen.

Testa även

Super Mario Bros, Super Mario Bros. 2, Super Mario Bros. 3

Kommentarer (5)

Logga in för att kommentera.

Så jäkla coolt med spel utvecklade av EN person... Blir nog en recension av Another World från 1991 snart!

Gillningar: 0

Spelades på Commodore C64 här. Musiken brändes in i hjärnan och man kunde höra den dagar efter man spelat.

Gillningar: 1