JBL Sense Pro

Relativt ofta på väldigt märkliga premisser skapas ett behov som i grunden inte existerar och inte sällan är det ju techjättarna själva som expanderar sin egen marknad och målgrupp med finurligt marknadsförda ”innovationer” som nästan känns bisarrt dumma i sin utformning. Open Ear-kategorin inom hörlursvärlden är för mig en sådan. Det kanske bästa exemplet på flertalet år.

Tanken känner du säkert redan till. För dem som ogillar att stoppa in något inuti hörselgången för att lyssna på musik (eller svara på samtal) och inte vill nöja sig med AirPods-designen där en tvålformad liten kopp läggs i örat utan att forceras in mot trumhinnan, knäcktes idén om en utanpåliggande in ear-lur med en gummibygel med tillhörande konformat membran vars enda roll är att skicka ljudvågsbaserade vibrationer in i ditt käkben för att på så sätt nyttja ditt kranium som en förstärkare åt de redan utanpåliggande elementen som vilar utanpå ditt öra. Idén i sig är enligt mig fullständigt absurd.

Men, jag förstår ju såklart att det finnes en marknad för detta då varenda tillverkare av rang hoppat på tåget och då JBL specifikt gått ut med siffror som med stor tydlighet indikerar att Sense Pro är en rungande braksuccé. En hit. En triumf. En fullträff. Mången musiklyssnare är dödstrött på att smutsa ned hörselgångarna med traditionella pluggar och det här med käkbenet som förstärkare, är tydligen framtiden.

Sense Pro huserar riktigt rejäla element som mäter 16,2 millimeter vilket hörs tydligt när jag för första gången snor dem runt toppen av öronen och sen bakom, ned mot toppen av käkbenet. Luren i sig vilar lite nervöst på utsidan av örat och det upplevs av mig som om dessa skulle kunna trilla av örat och ned i golvet vid minsta huvudrörelse och det är en känsla som består, när jag åker bil likväl som testar dessa på gymmet. Jag har tappat dem ett par gånger men JBL:s goda vana trogen så är de stryktåligt skyddade av en gummiyta och de tål vatten i mängder.

Ljudet är klart godkänt med en fullgod separation mellan instrument och en väldigt snärtig timing i framförallt mellanregistret. Diskanten är len och mjuk utan att tappa topp och den blir aldrig vass eller oangenäm, något som JBL alltid varit experter på. Det jag däremot inte uppskattar är att basen känns tunn och när den väl kickar in ibland upplever jag den som forcerad, som om det ligger 200% Bass Boost på här, hela tiden, snarare än ett väl tilltaget element som hanterar sub-basen med självsäkerhet och en luftig naturlighet. Jag upplever även att JBL:s nya adaptiva basförstärkningsalgoritm som har som enda uppgift att justera basen beroende på hur hög volym du lyssnar på, inte riktigt fungerar som det förmodligen var tänkt.

För mig skiftar basens kapacitet och slagkraft från refrängen till versen, igen, i mycket av den musik jag lyssnar på och beroende på om jag står utomhus eller sitter i bilen känns den också allt för olika. Denna typ av ”dynamisk” EQ som styrs av ett bevisligen gissningsorienterat AI-chip är inget som jag direkt uppskattar och när det gäller basåtergivningen har JBL nog aldrig varit sådär klena.

Utöver det är det medföljande etuiet väldigt stort, att stoppa tillbaka snäckorna i det är en mödosam process då gummikransarna som ska läggas runt övre delen av örat och ned på baksidan hamnar alltid i vägen och det påminner i mitt fall mer om att försöka smuggla ned pytonorm i en resväska det här än att smidigt och enkelt lägga tillbaka sina hörlurar i laddningsasken.

Jag uppskattar möjligheten att lyssna på 24-bitsaudio via Sony-teknologin LDAC och även om det ser väldigt bra ut på pappret och även om det finns upplösning i viss av HD-musiken jag spelat upp här, anser jag ändå inte att ljudkvaliteten motsvarar de specs som JBL listar, och det tror jag för egen del enbart handlar om att lurarna i sig kommer för långt från innerörat, att det finns för mycket luft mellan elementen och innerörat och att käkbensförstärkaren i sig fungerar knappt dugligt. Bra försök i ett minst sagt märkligt hörlurssegment men inget som jag kan tänka mig att rekommendera, tyvärr.