Warhammer 40,000: Boltgun 2

”Pappa, du är en riktig boomer du”. Min son förklarade för mig för drygt ett år sen vad jag enligt honom numer är, eftersom jag inte begrep vad han menade då han beskrev sin egen outfit inför stundade skoldag som ”bra rizz”. Hans gamle far förstod ingenting, ställde därmed frågan – blev fullständigt utdömd och kände sig ännu äldre än nödvändigt. Jag är en riktig boomer, tydligen. Och det tänker väl jag då att jag kan få vara.

Det är väl också därför, rimligtvis, som Boomer shooter-subgenren i mångt och mycket trollbundit mig de senaste åren. Jag har djupdykt ned i den grumliga pixelpool som rymmer titlar såsom Dusk, Turbo Overkill, Ion Fury, Selaco, Quake Remake samt föregångaren till detta spel. Och ja, jag har älskat allt det där. Medan actiongenren lämnat mig kvar vid vägkanten i mångt och mycket med detta evinnerliga fokus på extractions, soulslikes, roguelikes, roguelites, soulsrogues, roguesoulliterogues och allt där i mellan har jag mer och mer sökt mig till gamla skolans pang-pang.

Dumma fiender i mängder. Linjära banor utan krusiduller, enorma vapen, massor med ammunition och blod som stänker över hela skärmen. Det räcker långt det, för mig. Det är bra rizz, över det – för min del. Och rizz finns det gott om i Boltgun 2. Storyn bryr jag mig här inte särskilt mycket om. Jag försökte vid ett par tillfällen lyssna på vad som sades och försöka förstå vad som skett och vad jag förväntas göra, men som Warhammer-oskuld blir det mesta som berättas här bara till en enda stor ordsallad av snurrig mytologi och märkliga hittepånamn. Skurkar måste dödas och jag måste döda dem. Så mycket förstår jag, och det räcker.

Den stora nyheten här i förhållande till den underhållande föregångaren är att Boltgun 2 erbjuder två olika spelbara huvudkaraktärer. Du kan naturligtvis ännu en gång axla rollen som den obevekliga dödsmaskinen Ultramarine Sternguard Malum Caedo som tar sig fram genom att kombinera grovkalibriga krutpåkar och sin pålitliga motorsåg. Caedo är köttigt tung, stark, tålig men också en smula långsamt jämfört med den nya karaktären Sister of Battle Nyra Veyrath. Hon är lättare, mindre, smidigare, snabbare och kan glida fram längs marken med sitt svärd i högsta hugg. Hon har noll problem med att glidhugga ned tio fiender i rad innan hon måste upp på fötterna igen, och detta ger ju såklart Boltgun 2 klart mer variation än i det första spelet.

Den andra nyheten är att du inte bara väljer karaktär och spelstil utan även vilken väg genom äventyret du vill ta. Det finns en världskarta den här gången där du hoppar till nästa uppdrag lite som du vill. Vägen dit är inte helt öppen men heller inte helt linjärt och beroende på karaktär och vilken ”väg” du väljer, finns det ett tiotal banor som du kanske inte ens kommer att besöka förrän du startar en ny spelomgång och väljer en helt annan väg mot slutmålet. Båda dessa nyheter är vettiga tillskott till ett redan härligt spelupplägg men en del av mig kan samtidigt tycka att man tjorvar till en boomer-aktig enkelhet en smula, helt i onödan.

Variation är bra. Valfrihet är bra. Speldjup är såklart bra men jag behöver inte kunna byta karaktär i min boomer-himmel och jag behöver framförallt inte kunna hoppa mellan olika banor och lägga upp en plan för vilken ”stig” jag ska gå på, mot det ödesdigra dödsslutet. Detta tillsammans med Purge-partierna som låser in mig om spelare i avskilda delar av varje karta där 100 fiender matas på som alla måste utplånas innan barriärerna låsas upp igen, känner jag väl inte riktigt blev så bra som de kanske lät på pappret, på förhand. Purge-idén är skoj, för Boltgun handlar ju om att döda mängder av fiender i rapp, rask takt men alldeles för ofta känner jag mig begränsad i hur fritt jag kan röra mig och när alla fiender väl dödats har det skett vid ett flertal tillfällen att jag bara stått och väntat på att spelet ska låta mig gå vidare, längre in i kartan.

Utöver dessa klagomål är det såklart trevligt att panga vrålande pixeldemoner med en Boltgun, igen. Spelkänslan är lika bra som i det första spelet, vapnen är helvilda, kulorna sprutar, blodet sprutar, fienderna dyker upp i horder och Serious Sam-vibbarna gör att jag ofta och gärna flinar (motbjudande) medan jag plöjer ned 27 fiendemonster med samma magasin. Musiken är en av de bästa delarna här eftersom den skrivits av Doom (2016)-kompositören Mick Gordon vars nedstämda, sjusträngade gitarrgnuggande passar upplägget och inte minst designen alldeles perfekt.

Pappa Hegevall rizzar med andra ord vidare med båda gubbfötterna stadigt placerade i boomer shooterträsket, manglar fiender och skrattar med maximalt vidgade näsborrar åt det pixelperfekta dödsblod som fyller skärmen. När allt gammal känns nytt, igen, då är jag sällan den som avvaktar och när det gäller hela den här subgenren är jag helt enkelt ett massivt fan. Boltgun 2 hade kunnat varit ännu vassare om Big Fan Games skippat världskartan, valmöjligheterna och Purge-tvånget och istället satsat på ännu bättre leveldesign och smartare fiender, men det är fortfarande klart köpvärt för oss old-timers.