Logitech G502 X Plus

Det finns möss som byts ut vartannat år, och så finns det G502. Den har legat på mången gamers skrivbord sedan den första varianten dök upp, runt Hedenhös. Den kommer med tumknappar, sniperknapp och ett hjul som kan släppas fritt, och den har överlevt varenda trend som sagt att en mus ska väga under 60 gram och bara ha två knappar. G502 X Plus är Logitechs sätt att säga att den traditionella gamingmusen fortfarande har en publik. Inte den lättaste. Inte den snabbaste på pappret. Men det är det de flesta fortfarande menar när de säger gamingmus, putsad, trådlös och tidlös.

Jag har haft varianter av G502 nästan så länge jag kan minnas. Att greppa den idag är familjärt. Tryggt. Tummen hittar de tre knapparna utan att leta och pekfingret vet var DPI-knappen sitter. Det är inte en estetiskt tilltalande mus och det har den aldrig varit. Det är en lösning som funkar, på nåt sätt, och en design som vägrar att försvinna.

Formen känns igen. Högerhänt, hög bak, en svank där handflatan ligger, en vänstersida som är ett helt litet instrumentbräde. X-generationen har förfinat det en aning med mjukare kanter, mindre plottriga ytor, och den ser för första gången ut som något som tål att ligga framme utan att skrika 2010. Logitech har också vågat gå lite utanför traditionen med de nya färgerna, svart och lila, där mittremsan skimrar. Den är distinkt, och det gillar jag.

Logitech G502 X Plus väger hela 106 gram. Det är ganska mycket jämfört med andra gamingmöss men ändå åtta gram mindre än den gamla trådlösa G502. I handen känns den stadig, inte tung. Den glider på PTFE-fötter som är stora nog för att få det att kännas jämnt, och den stannar där du ställer den. Knapparna är anledningen till att musen finns. Tre under tummen, varav den främre är sniperknappen, som tillfälligt sänker DPI:n när du håller in den. På X sitter den som en paddel med en böjd kant, och den går att vrida 180 grader eller plocka av helt om du aldrig använder den. Bredvid den, framåt och bakåt. Ovanpå, två knappar vid vänsterklicket, en DPI-knapp bakom hjulet och ett hjul som klickar i sidled. En spak under släpper spärren, och då snurrar det fritt. Tretton programmerbara reglage totalt. Det är mycket, och det är lätt att träffa fel när det hettar till, särskilt om tummen är stor. Som min gigantiska fet-tumme.

Klicken kommer från Lightforce, med mekanisk känsla och optisk avläsning. Tanken är klicket du känner igen, hastigheten från en optisk brytare och en livslängd som inte dör av dubbelklick efter två år. Logitech säger 68 procent snabbare svar. Det märks: klicket är rappt, lätt och rent, utan det döda motståndet som billigare möss har i vänsterknappen. De är däremot ganska högljudda, distinkta klick.

Sensorn är Logitechs senaste, överdrivet snabba, HERO 44K. Lightspeed till 44 000 DPI alltså, med separat känslighet på x- och y-axeln. Pollingen är 1 000 hertz. På en mus som 2022 var i topp är det fortfarande fullt spelbart, och Lightspeed sitter, utan avbrott så länge du är kvar vid skrivbordet. 2026 är det också ett tak. Logitechs egna Pro X3 och halva konkurrentfältet pratar om 4 000 och 8 000 Hz. Skillnaden är liten för de flesta och mätbar för den som redan spelar på den absoluta toppnivån. G502 X Plus har heller ingen Bluetooth. Dongel eller sladd, via USB-C, är det som gäller. Batteritiden är bra. Upp till 130 timmar med RGB av, runt 37 timmar med lampan tänd. USB-C laddar, och den går att köra med sladd under tiden. Har du redan en Powerplay-matta slipper du tänka på laddning.

För mig är det på något sätt fortfarande den där musen. Den trygga punkten framför datorn som inte ändrats mer än nödvändigt, nu lite bättre. Inte för att 44 000 DPI förändrar allt. För att jag kan släppa hjulet, sänka DPI med tummen och sen glömma att jag håller i en produkt. Den som vill ha minst vikt och mest Hertz bör i stället kolla på Logitech G Pro X3 Superstrike. Den som vill ha en ergonomisk gamingmus fullproppad med knappar behöver inte leta längre än hit.