Hope

Det finns något både fascinerande och beundransvärt i en filmskapare som bevisligen knåpat ihop en alldeles bisarr, överdriven, mångsidig, storslagen, urflippad, superknäpp tok-story om invaderande rymdmonster och sen inte kompromissar med så mycket som en enda mikrosekund av sin vision. Det… Är exakt vad Hope (2026) är. En visionärs ensidiga idé om ett actionproppat epos dränkt i kulregn, vrålande dialog, bredsladdar, blod, avslitna lemmar och allt däremellan. Hope är själva definitionen av en fullständigt absurd film. På gott och ont.

Storyn är inledningsvis simpel som soppa. Här pratar vi två, max tre ingredienser och det räcker gott. Avlägsen hamnstad i Sydkorea invaderas av något slags monster. Två poliser finner sig mitt i skottlinjen, sätter efter ”varelsen” som skövlar liv med hagelbrakare och M16 och det tar hela 46 (!) minuter innan jag som publik för första gången får se hur eländet ser ut. The Wailing-regissören Na Hong-jin bygger urtjusigt upp en skrämseltaktik som inte är helt olik den vi ser i många klassiska skräckspel där du är skraj för ovissheten, för att det runt hörnet väntar något som bevisligen är ordentligt farligt, men utan att säkert veta vad fan det är för nån slemmig styggelse som river kåk efter kåk.

Hope är tänkt som ett sci fi/horror-action-epos, vilket blir tydligt när Hog-jin blottar sin tredelade berättarstruktur som i grunden känns som tre olika filmer. Den första delen på 46 minuter är en snortät, ursnygg, spännande spänningsthriller där känslor som rädsla och beslutsamhet förmedlas ursnyggt av den genomgående fantastiske Hwang Jung-min. Den följande halvtimmen är en renodlad, toktung uppvisning i extremt fartfylld, brutal action när monstret väl blottar sig. Här känns Hope som en vild mix mellan The Host, Rambo och I Am Legend på ett vis som jag verkligen gillar. Följande 90 minuter är en annan typ av film, och om du endast vill bli underhållen av en actionstänkare som har noll transportsträckor, noll lugna stunder – är det knappast något negativt.

Våra tappra poliser och en bunt griniga jägare som fått sina nära och kära ihjälbankade av monstret drar upp till bergen för att försöka hitta dess ursprung. naturligtvis vankas det trubbel även där och en lång, lång, lång actionsekvens mitt i en barrskog där granater avfyras, lemmar slits av och mer rymdmonster utplånas, fyller bioduken. Hope låter mig som publik aldrig pusta ut. Det finns inga förmildrande omständigheter här och ingen nåd. Allt ska dö, kulregnet är konstant och fienderna superdödliga. Det blir en smula entonigt under den sista akten och effekterna håller inte riktigt. Visst, nu kostade denna film mindre att färdigställa än introsekvensen till Avengers: Endgame, men det är trots det synd att rymdmonstren inte är snyggare rent datoreffektmässigt.

Med det sagt gillade jag Hope. Det är ingen stilstudie i effektiv dramaturgi direkt. Inget berättarmässigt mästerverk och aldrig i klass med The Wailing, men den är istället tung, hård, explosiv och brutal på ett sätt som amerikansk actionfilm nästan aldrig är längre.