The Mandalorian and Grogu

Vanligtvis börjar jag dessa recensioner med att beskriva filmens synopsis, men ”handlingen” i Mandalorian & Grogu är så tunn att det bäst kan beskrivas som ett par avsnitt från en slopad Mandalorian Säsong 4 – med biljettpris. Prisjägaren Mando arbetar numera för den Nya Republiken med sin söta sidekick Grogu, där extremt lite har förändrats sedan vi sist såg detta radarpar i våra Disney Plus-konton. Det är allt. Den som tidigt tänkte att The Mandalorian & Grogu inte var mer än ett gäng hopsydda Disney Plus-episoder är alltså inte helt fel ute; det börjar med ett par dubbelepisoder som involverar Jabba the Hutts kidnappade brorson Rotta och avslutas med en lång TV-special på en träskplanet.

Det är nämligen väldigt tydligt när varje episod avslutas och en ny tar sin början. I filmformat blir sömmarna smärtsamt uppenbara, likaså bristen på en röd tråd. Jag hade förhoppningar om att filmen på något sätt skulle fungera som någon slags final till det hela, som det traditionellt brukar vara när TV-serier når vita duken, men precis som i TV-serien är filmen formaterad mer som ett långt ”veckans avsnitt” än en sammanhängande historia. Det finns ingen ände eller mål i sikte, vilket gör att spänningsnivån förblir rekordlåg. Odynamiskt. Sövande. Det är mer Mandalorian och mer Baby Yoda, allihop! Plastsmaken från Grogus 400 kronor-dyra popcornburk kommer att väcka mer reaktioner än det som händer på bioduken, för filmen tycks gå i loopar: vår hjälte går in i ett rum för att väsa något om ett nytt uppdrag, en utdragen fightscen uppstår och Grogu jollrar i bakgrunden. Repetera fyra-fem gånger.

The Mandalorian nådde sin kulm mot slutet av säsong 2, där en ung Luke Skywalker (med ett lite väl CGI-kletigt anlete) gjorde upp med seriens antagonist och en gråtfärdig Pedro Pascal tog farväl av det gröna lilla världsfenomenet. Emotionellt sett kändes det som att säcken var knuten, men i och med den horribla tredje säsongen och The Mandalorian & Grogu har Disney vägrat dra ur sladden. Dramaturgin i denna film är lika livlös som Sigourney Weavers ansikte och den gäspframkallande fanservicen får en nästan att sakna Gareth Edwards bakom rodret. Allt är förlåtet, Rogue One!

När regissören Jon Favreau väl lyckas få till en rörande scen som hade kunnat fungera som en välbehövd vändpunkt – eller slutpunkt – för Mandos och Grogus relation, inser man plötsligt att det fortfarande återstår 40 minuter kvar av det hela. Är Favreau verkligen allergisk mot mänskliga känslor? Ge mig klyschor, ge mig vad som helst för att ögonlocken inte ska bli tyngre än vad de redan är! Ibland vaknar man dock till av några genuint underhållande sekvenser. En tidig gladiatorarena som involverar bisarra mördarmonster lyfter intrigen något, dockteatern som involverar Grogu och galaxens andra muppar är fortsatt urgullig och en överraskande välgjord stop motion-sekvens mot filmens sista akt doftade direkt Robocop, vilket alltid är ett plus i min bok. Det finns stråkar av kreativitet här och där, och några riktigt snygga scener, men det finns inget meningsfullt som knyter samman de visuella genidragen och den blodlösa, familjevänliga tonen gör filmens många våldsamma gangsteruppgörelser mest tradiga och sömniga.

Jon Favreau har precis som George Lucas valt att inspireras av västern och otaliga gamla äventyrsserier för att ge Star Wars sin unika karaktär, men Mandalorian & Grogu påminner mer om den animerade Clone Wars-filmen där Anakin och Obi-Wan också får i uppdrag att rädda Rotta the Hutt; det är bara en byggsten utan vare sig insatser, spänning eller bett. Mandalorian & Grogu är ett platt och livlöst, men oförargligt och gulligt familjeäventyr som jag hellre hade somnat till i TV-soffan än på biofåtöljen.