Reacher S4

Lee Childs böcker om den gigantiska rättvisebödeln Jack Reacher och alla de oskyldigt svaga, utsatta människor som han går över lik (bokstavligen) för att hjälpa, är ren pulp. Rent junk. Överdramatiserat, korkat, dumt skräp – Men för en trött gubbhjärna kan det precis som mycket annan skräpkultur vara underhållande. Det krävs otroligt lite från mig som läsare för att finna något slags värde i Reacher-böckerna och jag minns hur jag snabbläste igenom Gone Tomorrow (Det ögat inte ser) under en flygning från Chicago till San Francisco, för en himla massa år sen. Det var en underhållande, hårdkokt bok. Men det var samtidigt skräp.

Men ibland…. Ibland är det ju exakt det där vi alla behöver. Konsekvent junk för underhållningens skull. Fördriva lite tid med något som är precis som det alltid har varit. Inga knepigheter, inga pretentioner – bara gammaldags 80-talsstryk signerat godheten personifierad. Jack Reacher är i Lee Childs ögon gud. Gud vandrar runt på jorden i militärkängor och pucklar på alla stygga syndare. Ingen rår på honom, han är bättre, smartare, starkare och snabbare än alla. Och godare.

I den fjärde Amazon-säsongen (som baseras på Gone Tomorrow) har den hemlöse vandraren Reacher landat i Philly, han äter cheesesteak-mackor så svetten lackar och åker tunnelbana på natten där han bevittnar hur en ung kvinna begår självmord framför honom. Det visar sig att kvinnan är en CIA-agent och att gamle Jack återigen snubblat över en regeringskonspiration. Med hjälp av två relativt aningslösa Philadelphia-poliser börjar han nysta i vilka toppolitiker i Washington DC som står bakom hemskheterna, och som vanligt är det knogarna som får föra Jacks talan.

Jag gillade inte riktigt den förra säsongen som jag tyckte kändes för platt och framförallt för dum rent storymässigt. Reacher är ju Reacher, inte minst vid det här laget. Vi vet alla vad vi får och bör absolut inte eftersöka något mer, eller något annat – Men i säsong tre gick idiotin utanpå allt till den milda grad att jag hade lite halvsvårt att slutföra de sista avsnitten. Den nya säsongen är bättre, på i stort sett alla sätt. Budgeten är bevisligen inte högre, Alan Ritchson gör ingenting annorlunda och hans förmåga att låta ögonen föra hans talan är ungefär lika nyanserad som Reachers förmåga att argumentera.

Det finns såklart noll tematisk tyngd här. Noll psykologiskt djup. Reacher snubblar över ruskprickar – nu måste alla dö. Och det är såklart precis det folket vill ha när de slår igång Reacher. Säsong fyra gör ett trevligt jobb med att hela tiden bombardera mig som tittare med stora doser knogmackor och dialogen känns ännu strävare, hårdare och mer uppkäftig än i tidigare säsonger. Reacher S4 är TV-världens snabbmat. Onyttigt, ohälsosamt, slaskigt med klent innehåll men det smakar gott just när man äter det och kostar heller inte skjortan.