Lee Cronin’s The Mummy

Lee Cronins Evil Dead Rise blev en stor succé. Jag var väl inte superimponerad av den filmen direkt men många andra älskade hans surrealistiska, täta skräckstund om morsan vars kropp intogs av Sam Raimis klassiska Nosfero Ex Mortes. Det räckte, bevisligen. Det räckte för att gamle Lee skulle få en liten budgetskvätt till sitt drömprojekt, en slags småskaligt tät, blodig, rå mumienrulle om en flicka som försvinner, återfinns efter åtta år och då blivit mumifierad, besatt av en gammal egyptisk dödsdemon.

Den här filmen har som du kanske förstått ingenting med Brendan Fraser-rullarna att göra. Den har heller inget med en Tom Cruise-mumiefilm att göra utan använder ”Mummy”-namnet bara som ett sätt att bredda marknadsföringsarbetet med välkänd terminologi. Storyn är i grunden identisk med Will Friedkins superklassiker Exorcisten (1973) om ett oskyldigt flickebarn som övertas av självaste Belsebub och börjar döda folk i familjen.

Det finns ingenting i den här filmen som känns som ”mumien”, för vad det nu är värt. Den hade lika gärna kunnat heta Lee Cronin’s Exorcist 2000 eller varför inte Evil Dead: Egypt, eftersom det enda som sker är att en demon intar en barnkropp och börjar ha ihjäl folk. Grundreceptet är med andra ord hysteriskt fantasilöst och när familjen i fråga består av de kanske dummaste människorna som gästat vita duken sedan Harry och Lloyd, är det enkelt att avfärda detta som en puckad cashgrab utan egentligt värde. Den är nämligen aldrig intressant, aldrig spännande, aldrig visuellt tilltalande eller tillräckligt rå. Den är bara dålig, rakt igenom.