Hoppers

Ända sedan hon lönlöst har försökt befria mellanstadiets alla djur från sina burar har högskolestudenten Mabel alltid fått motstånd för sin kärlek till naturen. Hennes största utmaning kommer i form av den sliskige borgmästaren Jerry Generazzo, som planerar att bygga en gigantisk ringled över en bäverdamm. Problemet är att dammen är övergiven och bryter därför inga naturskyddslagar. Lösningen? Att ta reda på var alla djuren har försvunnit, vilket leder henne hela vägen till en uppfinning som låter henne ta kontroll över en mekanisk bäver-avatar…

Regissören Daniel Chong, som också är känd för sin söta Cartoon Network-serie We Bare Bears, avfärdar snabbt bort alla kopplingar till James Camerons Avatar-filmer när huvudpersonen inser likheterna mellan deras teknologi och filmen kan komma igång på riktigt. Det är ju inte den mest originella filmen som finns, särskilt när man vet att The Wild Robot existerar – en film som också utforskade ekologiska konflikter och den hänsynslösa naturen. Det finns många filmer som handlar om just naturen mot människan. Däremot vet Hoppers precis vad den vill göra av sin knäppa premiss och det är att göra naturlivet så oförutsägbart som möjligt. Det blir dråpligt när det visar sig att djurlivet styrs av monarker och att dessa svarar mer på impulser än resonabla argument. Det är udda och finurligt utan någon större ansträngning, vilket gör denna bäversimulator till en riktigt mysig och knäpp sådan.

Sedan börjar allt spåra ur, på gott och ont. Uttrycket ”jump the shark” blir bokstavligt när skogens kungligheter anlitar en vithaj (!) för att lösa människofrågan och det blir bara mer kaotiskt mot filmens sista akt när djurantagonisterna blir medvetna om Hopper-teknologins möjligheter. Jag har inget emot mer tokerier i en redan knasig familjefilm, men handlingen blir här alldeles för plottrig och budskapet blir tyvärr grumligt i det kaos som är filmens sista högljudda tjugo minuter, vilket är synd – fram till dess fanns det en stark stegring som belyste hur väl huvudpersonens goda intentioner faktiskt störde naturens ordning.

Trots att den tredje akten inte riktigt klickar med mig känns Hoppers ändå som det mer lyckade Pixar-projektet i år. Där Toy Story 5 mest leker med nostalgibete är Hoppers en frisk liten fläkt som lätt kan stoltsera med sin lilla bäverkrona efter en rad ojämna och mediokra Pixar-produktioner. Den har en vision, en iver och ett driv som gör den smått oemotståndlig i all sin utflippade härlighet. Hoppers blir därmed en varm rekommendation för familjen som söker något mer än en mer lättsam The Wild Robot.