The Last Boy Scout

Om jag bara får välja en enda karaktär ur en enda film, genom alla tider, som jag skulle vilja tillbringa en eftermiddag tillsammans med… Skulle jag välja The Dude från The Big Lebowski. Jag skulle aldrig någonsin, för en sekund, ens fundera på att stanna i samma rum som den självmordsbenägne, alkoholiserade, tokarroganta, oförskämda ex-livvakten Joe Hallenbeck, om vi så ens pratade om ett fåtal minuter, bara. med det sagt anser jag att gamle Joe är en av filmhistoriens coolaste katter och att Bruce Willis aldrig hade kunnat gestalta honom på det sättet som han gör i Tony Scotts oförglömliga actionthriller från 1991 om han inte hade fått chans att värma upp med John McClane-genrepet tre år tidigare, i Die Hard.

Hallenbeck är en mer nedsupen, mer vårdslös, mer nedgånget blasé, kompromisslöst arrogant och våldsam version av McClane, vilket i The Last Boy Scout fungerar som en perfekt kontrast till den mer sansat sårbara Jimmy Dix, NFL-spelaren som lever kvar i det förflutna och har låtit bitterheten som kom på köpet med ett felaktigt avsked, sprida sig till vartenda litet skrymsle i hans liv. Dödligt vapen-författaren Shane Black fick här fria tyglar att bara ösa på med sin crime noir-grej blandat med käftigt munhuggande, lort, slisk, knark och korruption i en film som var före sin tid när det gäller allt. Den här filmen är dränkt i cynism, Hallenbeck är den perfekta antihjälten – präglad av sin egen otillräcklighet men samtidigt slaviskt lojal och med någon slags heder djupt begraven bland sprit, knark och våld, och premissen om korruption inom sportodds, var lika aktuell då, som idag.

”I told you, if you ever touch me again, I’ll kill you.”

Tony Scotts bildspråk är i den här filmen precis som i Days of Thunder, Top Gun samt True Romance en stor del av tjusningen. Han gör i vanlig ordning Los Angeles till en karaktär i sig, blandar ursnygga kameraåkningar i läckert dunkla inomhusmiljöer med neon, soluppgångens mörkgula horisont och dis. Rök, dis, dimma bildar en slöja som bryts av med motljus och rasande bra klippning signerat den legendariska Stuart Baird.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Den siste scouten men jag gissar på 20 och tror inte att det är särskilt långt ifrån, faktiskt. Jag har sen länge memorerat hela scener och kommer på mig själv med att sitta och läppsynka långa dialogsekvenser likt en psykotisk människa, eftersom detta på alla tänkbara sätt och vis är en av mina favoritfilmer, alla kategorier, genom alla tider. Tony Scott har aldrig varit vassare, Willis har aldrig varit rappare och Damon Wayans har väl i stort sett aldrig varit särskilt bra alla, i något, förutom här.