Daredevil: Born Again: S2

Sedan förra säsongens händelser har jakten på utklädda, självutsedda hjältar trappats upp något dramatiskt. Wilson Fisks privatarmé Anti Vigilante Task Force fortsätter att krossa New York-invånarnas liv, samtidigt som borgmästare Fisk smugglar in illegala vapen. Detta har dock gjort att Matt Murdock (Charlie Cox) blivit djärvare i sina metoder och trasslar till det ordentligt för den storvuxne brottslingen när dennes smugglingsskepp kapsejsar mitt i Hudson-floden. I skuggan av detta fiasko bubblar New York-bornas ilska upp för varje dag som går och det politiska maktspelet leder till blodbad. Kan Murdock och hans rebellkompisar stoppa Kingpin en gång för alla, eller kommer hans katolska skuld återigen förhindra honom från att göra det som krävs…?

Det är lätt att uppskatta Daredevil i direkt jämförelse med så många andra av Marvels TV-floppar som She-Hulk, Ironheart och Secret Invasion. Born Again baseras på samma våldsamma, mörka ådra från Netflix-succén och håller sig till det. Det finns gott om ambition och goda försök till att forma en råbarkad superhjältesaga med verklighetsförankring. Ändå blir Born Agains andra omgång något av en överfylld superhjälte-soppa. Det är smakligt, men vi har haft detta på menyn förut. Det är också lite för mycket och för lite ingredienser, på samma gång. Säsongen är proppad med bifigurer och diverse sidohandlingar samtidigt som serien fortfarande trampar samma vatten om vad det innebär att vara en hjälte i Trumps Ameri- öh, jag menar, Fisks New York. Karaktärer som Punisher lyser med sin frånvaro (på grund av den täntiga specialen One Last Kill) och Matt Murdocks velande mellan rätt och fel blir snabbt tjatigt. Det blir alltså höga berg och låga dalar, vilket resulterar i en klart sevärd men något utbränd vigilant-berg-och-dalbana.

Det finns gott om gnista kvar mellan Murdock och Fisk, men i övrigt känns konflikterna något repetitiva och i flera fall lite väl forcerade. Det känns som att man tittar på samma sak i varje avsnitt och det blir tradigt att följa något som sällan utvecklas. Det är samma typ av våld och interjektioner som fyller episoderna, så när saker och ting väl sätts på sin spets i de sista episoderna känns utvecklingen inte riktigt av. Det som lyfter det hela är dock bikaraktärerna. Det är fortfarande lite väl många karaktärer här, och Jessica Jones tillför dessvärre inte så mycket, men en bra superhjälteshow är inget utan karaktärerna som stöttar den – från bägge sidor av rättvisan. Michael Gandolfini är exempelvis fortsatt lysande och sympatisk som Fisks högra hand och Deborah Ann Woll får en betydligt matigare roll här än sist som Matts andra hälft. I synnerhet är psykologen Heathers härligt nedåtgående spiral något som jag hoppas plockas upp i nästa säsong.

Säsongens final urartar på bästa möjliga sätt om man filtrerar bort verklighetsförankringen något och bjuder på larvigt blodig slakt i rättegångshallarna, men frågan är om det finns så mycket mer att göra med Daredevil och Fisk som karaktärer. Man blir ju något utmattad av ICE-liknelserna och alla repetitiva benkrossande slagsmål, men inte nödvändigtvis trött på Hell’s Kitchen och dess invånare. Jag hoppas att nästa säsong tar till några fräscha nya tag så att det inte helt tappar musten i längden.