The Fast and the Furious

”You almost had me? You never had me – you never had your car… Granny shiftin’ not double clutchin’ like you should. You’re lucky that hundred shot of NOS didn’t blow the welds on the intake! You almost had me?”

Det finns väl kanske inte särskilt många såhär pass ikoniska actionthrillers som är lika obönhörligt supertöntiga som Rob Cohens stilbildande 2001-plagiat av Point Break faktiskt är. För det är svårt att neka den här filmserien och dess existens. Det är svårt att ignorera det faktum att en liten street racing-thriller med samma typ av originalitet som ett par kinesiska basar-tofflor idag är en av filmhistoriens tio största och mest inkomstbringande följetonger och det är såhär 25 långa år senare omöjligt att inte charmas av Dom Toretto och hans gäng med bilburna skurkar.

Allting började när producent Neil Moritz snubblade över Vibe Magazine-artikeln Racer X av journalisten Kenneth Li, som på 12 sprängfyllda sidor djupdök (under täckmantel) i den sprudlande och högst olagliga street racing-kulturen i New York. Han bad Gary Scott Thompson skriva ett filmmanus baserat på samma grundidé som i artikeln och under produktionen gick The Fast and the Furious under arbetstiteln Racer X, också.

Jag minns väl när jag såg den här filmen på bio för första gången. Jag var vid det här laget redan en rekorderlig JDM-torsk som snöat in på street racing-kulturen, tuningvärlden och stylingsfären och precis som många andra lät jag mig själv konsumeras av Torettos värld. Av den orangea Supran och Eclipsen som Johnny Tran och hans hejdukar spränger i Chinatown. Jag tyckte att The Fast and the Furious var supertöntig då, och jag älskade den. Jag tycker att The Fast and the Furious är precis lika töntig nu, och älskar den precis lika mycket om inte mer.

Ingen som gillar bilar på riktigt kan göra annat än skratta när ett 402 meters-lopp tar två hela minuter och där de som tävlar växlar ned för att köra snabbare. Eller när Paul Walkers karaktär Brian spränger sitt ”exhaust manifold” (vilket är terminologi som ingen bilbyggare eller bilintresserad någonsin skulle använda, eftersom man bara säger ”grenrör”) genom att gasa för mycket (varpå golvet framför passagerarstolen flyger ur bilen – haha). Det är campy på vad som i grunden är fel sätt, får vi väl lov att säga. Oinformerat, korkat Hollywood-trams, men samtidigt något som inte går att tycka illa om, på det stora hela.

Jag älskar hur mycket Paul Walker spelar över i stort sett varenda scen, hur övertänd han är när han vidgar sina näsborrar och kliver in i varenda dialogväxling med alldeles för mycket intensitet. Jag älskar att han slåss med Vince över en tonfisksmörgås och jag älskar att Hector och hans Locos avser att köra Spoon-motorer i sina Civics. Jag älskar slut-Supran som är så ikonisk idag och inser såklart att den här filmen inte hade varit nånting utan Vin Diesel som på den där tiden bjöd på en närvaro som var lika svår att sammanfatta som att begripa sig på. Det var 2001 något väldigt speciellt med Vin Diesel, det slås jag av varje gång jag ser om The Fast and the Furious.