Marvel’s Wolverine

Efter den enorma succén med Marvel’s Spider-Man är Insomniac Games tillbaka med en annan av Marvels mest ikoniska hjältar. Med tanke på hur vanligt det numera är att bygga sammanhängande spel- och filmuniversum var det kanske bara en tidsfråga innan Wolverine skulle få kliva fram i rampljuset. Nu är han här, för första gången i ett eget spel sedan licensspelet baserat på X-Men Origins: Wolverine från 2009. Förväntningarna är därför höga, inte minst med tanke på vad Insomniac tidigare har åstadkommit med Spider-Man. Tyvärr är det här inget nytt banbrytande kapitel för studion, även om det finns gott om glimtar av ett riktigt vasst Wolverine-äventyr.

Marvel’s Wolverine utspelar sig på Earth-1048, det vill säga samma universum som Insomniacs tidigare Marvel-titlar, bara några år efter att Venom och Spidey möttes och New York drabbades av en symbiotepidemi. X-Men har fortfarande inte bildats, men människor är väl medvetna om mutanters existens och långt från alla är ett fan av dem och de lever därför i skuggorna. Logans bakgrund är lång där han redan när vi möter honom genomgått den plågsamma behandlingen som ersatte hans vanliga skelett med ett skelett gjort av adamantium. I den här berättelsen tvingas han att möta och konfrontera sina demoner från sitt långa och våldsamma förflutna, samtidigt som han försöker rädda mutanter som jagas och exploateras.

Wolverine har precis återvänt till Team X när berättelsen börjar. Ett udda lag av mutanter innehållandes Sabretooth och Mystique, styrt av Nathaniel Essex som de inbitna fansen känner till som blivande superskurken Mister Sinister. Direkt kastas vi in i en räddningsoperation och en underbart våldsam och blodig strid mellan Wolverine och Omega Red som omedelbart cementerar det ultravåld som vi så hårt förknippar med hjälten. Tidigt in märks det att Insomniac vet vad som är essentiellt för en välskriven berättelse med Logan i fokus, även om de i spelform inte riktigt lyckas hela vägen.

Till skillnad från utvecklarnas tid med Peter och Miles är det här ett väldigt annorlunda äventyr som fullständigt struntar i en öppen spelvärld och bjuder istället på en linjär kampanj, där vägen framåt aldrig är otydlig. En efter en trycks nytt kött ned i kvarnen när vi som Wolverine dräper fiende efter fiende. Tyvärr märks det redan de första minuterna att striderna inte riktigt håller måttet, vilket egentligen är en så central del av spelet. De är inte på något vis dåliga men de saknar riktig tyngd där det är svårt att inte jämföra det med X-Men Origins: Wolverine vars strider var både roligare och mer välgjorda.

Till att börja med saknar jag tydlig respons i vissa attacker. Med en av hjältens förmågor snurrar han runt i en tornadoliknande attack med sina klor, men snarare än att känna att de klöser sönder kroppar eller dekapiterar huvuden känns det mer som att smeka elakingarna med en dammvippa. Tack vare uppgraderingssystemet blir (och känns) dock en del av förmågorna bättre men tyvärr finns det en hel del annat stridsrelaterat som inte förbättras under kampanjen. En sak som exempelvis inte blir bättre är kameran som är alldeles för nära i striderna och som gör det onödigt svårt att parera eller ducka attacker. En annan aspekt är fiendevariationen som är ganska liten vilket tyvärr gör att striderna kan bli något repetitiva. När allt slås ihop är det uppenbart att studion egentligen har skapat något bra i grunden, men som de inte riktigt lyckas polera till den slutprodukt det borde och förtjänar att vara.

Det vore oärligt att inte lyfta fram det som är riktigt positivt med spelets strider och det är just bossarna som är välgjorda, och till och med utmanande. Samtliga av dem framstår som rejäla hot som skulle kunna bli slutet på Logans tvåhundraåriga liv. Här tvingas man faktiskt läsa av motståndaren, parera vid rätt tillfälle och utnyttja Wolverines olika förmågor för att överleva. Dessutom lyckas Insomniac göra flera av mötena spektakulära utan att de bara känns som större versioner av de vanliga striderna. Det är också här som känslan av att spela som Wolverine är som allra starkast då de framkallar odjuret och vreden inom honom. När Logan kastar sig mot Omega Red eller Lady Deathstrike och klorna möter någon som faktiskt kan mäta sig med honom, börjar spelets annars ganska trubbiga stridssystem plötsligt glänsa.

Inför premiären har ett hett diskussionsämne varit karaktärsdesignen. Inte helt obefogat, tycker jag. Fastän Insomniac levererar en stark berättelse, kan jag inte ruska av mig att något inte stämmer med flera av karaktärerna. Framför allt Wolverine själv som mestadels av tiden ser ut som min 2-åriga son gör efter att jag har sagt nej till ytterligare ett glas saft eller en kaka till. Det är bara en darrande underläpp som saknas. Den där förbannade och vresiga hjälten vi alla är vana vid syns alldeles för sällan och det är svårt att förlåta utvecklarna för. På samma sätt utstrålar inte Mystique den där självsäkerheten, utan designen känns mer avskalad och realistisk. Lite som att man bara skapat en vanlig karaktär och färgat hyn blå, utan att göra något särskilt avtryck. Och Jean Grey känns än mer generisk där man endast kan känna igen henne tack vare hennes röda hår. Tyvärr ser hon mer ut som Jesse Faden från Control än den Jean Grey vi lärt känna genom olika iterationer. Några få undantag finns däremot där exempelvis Omega Red ser perfekt ut, men ser man till helheten så räcker det inte riktigt. På ett sätt vill jag berömma studion för att de första att göra en originell tolkning, men när de är så pyramidalt annorlunda från hur de annars brukar vara går det inte att bli annat än besviken.

Fastän jag har mina synpunkter på hur karaktärerna beter sig och hur de ser ut, måste jag ändå säga att berättelsen som helhet håller hög kvalitet. Under det 12-15 timmars långa actionspektaklet sker flera överraskningar som gör att spänningen ständigt är på topp och det är en fröjd att få uppleva så många olika miljöer med alltifrån de kyliga kanadensiska skogarna till det laglösa Madripoor. På samma sätt visar Insomniac återigen att de är skickliga när det kommer till att skriva dramatiska scener som känns som ett knytnävsslag i magen – på ett bra sätt. Dialogen skaver på sina håll, detta råder det inga som helst tvivel om, men det är helt klart en kampanj som engagerar och roar mig från början till slut. För fastän karaktärerna beter sig annorlunda från hur de annars porträtteras, är Insomniac noga med att göra dem mer mänskliga här. På gott och ont.

Många hade säkerligen hoppats på en mer öppen spelvärld men på sin höjd kan man väl beskriva miljöerna som semi-öppna. Som jag nämnde tidigare är vägen fram aldrig det minsta oklar och oftast utspelar spelet sig i trånga korridorer. Det finns däremot tillfällen då det öppnas upp en gnutta mer där det lämnas lite utrymme för utforskning. I de olika kapitlen finns ett par samlarföremål att hitta som kan användas till att låsa upp nya kostymer, utöka den maximala hälsan eller lära sig nya förmågor. Vill man hitta dem alla får man göra det bästa av Logans luktsinne och försöka lukta sig till gömmorna vilket såklart är att rekommendera.

Ett annat slags samlarföremål är de så kallade mardrömsdörrarna som kan upptäckas om man letar ordentligt. Stiger man in genom dessa prövas man i en mardrömslik miljö där fokus antingen ligger på strid eller att klara av en hinderbana på så kort tid som möjligt. Det är såklart trevligt med ett lite avbrott med tanke på hur linjärt spelet i övrigt är, men dessvärre har utvecklarna inte skänkt dessa utmaningar mycket kärlek. Faktum är att de är så enkla att de inte ens borde få kallas utmaningar då flera av hinderbanorna känns som att de går på räls där det nästan inte går att misslyckas. Att inte få adamantium (den bästa av fyra nivåer) är nästan en utmaning i sig, vilket såklart får en att fundera över varför de ens finns med.

Apropå det här med att vissa utmaningar känns som att de går på räls, sker det även vid andra tillfällen i den verkliga världen. Till att börja med uppstår då och då interaktiva mellansekvenser där man behöver trycka på rätt knapp i rätt tid, men vad spelet inte berättar är att du i själva verket inte kan misslyckas med dem. Då blir man naturligtvis genast nyfiken varför de ens finns med? Vad är syftet med att man ska utföra dessa moment om de ändå är betydelselösa och inte gör annat än att scenerna övergår i slowmotion för en kort stund? Tidigt in i äventyret får man dessutom köra motorcykel vilket såklart är ett efterlängtat inslag i ett spel om just Wolverine, men även under denna sekvens går det mer eller mindre att lägga ifrån sig handkontrollen – och ändå lyckas. I ett spel där fokus vilar så tungt på action kan jag inte begripa varför man inte lägger större förtroende hos spelaren här? Spelets åldersrekommendation är från 18 år – så varför behandlas jag som ett barn med överbeskyddande föräldrar som aldrig tillåter mig att misslyckas i livet?

Känslan som den ikoniska hjälten är som jag varit inne på tidigare delad. Ofta känns Logan för mesig. För varm. Men det finns stunder där han förlorar sig själv i sin djuriska vrede och det är här som striderna och känslan blir som allra bäst. Likt ett djur blir allt annat än hotet betydelselöst. Skärmen blir svartvit där endast fienderna lyser upp som strålkastare i natten, samtidigt som blodet färgar dem (och Wolverine) röda. Rage-systemet fungerar ganska väl där aggressivitet belönas och fyller på Logans mätare vars syfte är två saker. Att läka och resa sig själv från ett dödligt slag eller att släppa loss sitt inre djur och våldsamt slita sina byten i stycken. Till och från öppnar även miljöerna upp för att krydda striderna lite extra där man exempelvis hetta upp klorna från eld och åsamka mer skada, eller spetsa någon på ett vasst föremål. Då känns vreden total och jag önskar så mycket att den kom fram oftare, även utanför striderna.

Visuellt är det här en fantastisk snygg titel som ägare till framför allt Playstation 5 Pro definitivt borde intressera sig för. Insomniac berättade redan innan premiären att ray tracing skulle erbjudas tillsammans med 60 bildrutor per sekund. Det går visserligen att välja mellan prioriterad prestanda eller prioriterad bildkvalitet, men det känns åtminstone skönt att veta att spelets grafik inte försämras alltför mycket i prestandaläget. Reflektionerna och ljussättningen är av riktigt, riktigt bra kvalitet och miljöerna är löjligt detaljerade vilket gör det här till ett av de snyggaste spelen just nu på Playstation 5. Vad som tyvärr ser bedrövligt ut är blodet som ser klumpigt ut och påminner om Risifrutti efter att man blandat gröten med sylten vilket får mig att fundera om inte utvecklarna gjorde spelet blodigare i efterhand.

Få skulle nog beskriva Wolverine som en hjälte som tyst och metodiskt eliminerar sina fiender, utan att göra sig sedd eller hörd. Denna gång är det annorlunda. Från det höga gräset eller från trädgrenarna kan man nu eliminera hantlangare och andra elakingar utan att varna de andra vilket är ett trevligt avbrott från att stångas med dem titt som tätt. Resultatet är väl helt okej men det är tydligt att studion inte ägnat smygsekvenserna mycket tid utan mer slängt in det som utfyllnad och för variationens skull. För till skillnad från Spider-Man så har inte Logan några prylar att förvirra eller locka fiender med. Inte kan han heller gömma undan kropparna lika smidigt. Summan av allt blir därför smygsekvenser som känns extremt enkla och ytliga utan finess där känslan av att miljön inte riktigt är gjord för detta ofta infinner sig. Jag uppskattar att Insomniac inkluderade detta för variationens skull, men det når inte riktigt sin fulla potential.

Jag är väldigt kluven till Marvel’s Wolverine. Ena stunden har jag fantastiskt roligt med det för att i nästa stund svära åt det av irritation. I grunden skulle det här kunna vara ett otroligt bra spel, precis som Marvel’s Spider-Man. Ett halvårs utveckling till hade kunnat lyfta helhetsintrycket rejält där man hade kunnat fokusera på flera olika fiender, ett mer belönande stridssystem, meningsfulla sidoaktiviteter och den allmänna känslan av att spela som Wolverine. Resultatet blir oftast halvdant vilket smärtar mig som fan något oerhört. Jag önskar verkligen att jag tyckte det här var ett bättre äventyr, men det stannar på en medelmåttig nivå för mig.